Under andra världskriget fanns affischer uppsatta på vilka
det stod: En Svensk tiger. Och svenska folket fortsatte att hålla tyst även
efter kriget, de opponerade sig inte ens när de politiska makthavarna, beslutade
om de mest idiotiska saker och kallade dem reformer. Dessa personer är gamla i
dag, men nu börjar de höja rösten. Tydligen inte högt nog för att politikerna
ska lyssna på dem och det är dumt, för gamlingarna är på krigsstigen.
Efter att ha lyssnat på många av dem, flög det för mig att
ta upp någonting som inte får diskuteras i vårt land, nämligen invandrings- och
flyktingpolitiken. Om det nu finns någon sådan förstås, allting verkar fungera
på lösa boliner. Enklaste sättet att slippa ta tag i den känsliga frågan, har
varit att kalla alla motståndare till invandring för rasister, och det har
fungerat under alla år.
Inom politiken är det fritt fram att svartmåla motståndare
med alla medel, den egna politiken är alltid vit som snö. Vad politikerna inte
tänker på är att de beskyllningar som kastas fram, också är en beskyllning mot motståndarnas
sympatisörer. Våra politiker glömmer bort att vi har åsiktsfrihet i landet, att
var och en är en fritt tänkande individ.
Det smågnabb som funnits tidigare mellan de gamla partierna
har varit tämligen harmlöst, men i uppstickaren SD:s fall, har tonen hårdnat
betydligt. Öppet anklagas SD:s sympatisörer av de övriga partierna för att vara
rasister och främlingsfientliga. Inte undra på att det finns ett
politikerförakt, som drabbar alla politiker.
Det beror på att politiker inte lyssnar på annat, än vad som
programmerats in i deras huvuden. Jag tycker om att lyssna på vad som sägs, och
behöver inte tjuvlyssna för att höra de åsikter som folk har. För det mesta är
det så högljudda diskussioner, att det inte går att undvika det som sägs. Jag
kallar det här för gatans parlament och där man kan höra vartåt vindarna blåser.
Det är betydligt tillförlitligare, än alla opinionsmätningar.
I vår lilla stad är det SD:s framgång som ivrigt diskuteras.
Tydligen har det inte gått obemärkt förbi för de gamla partiernas företrädare, de
har blivit försiktigare med att ge spydiga kommentarer om SD:s fortsatta ökning.
Och visst är det känsligt, eftersom många av de politiskt aktiva i vår lilla
stad, fått sina politiska uppdrag tack vare att folk röstat av gammal vana. Vad
händer om de gamla trogna väljarna vänder dem ryggen?
Naturligtvis är det anmärkningsvärt, eftersom sossarna
tidigare alltid har haft en trogen väljarkår i vårt område. Ja, det vill säga
före Göran Perssons tid, för sedan har det gått utför. Misstron mot vad
sossarna lovar och kan göra märks tydligt. Kanske beror det också på, att de
politiska företrädarna tycks ha tröttnat i takt det gått utför för både partiet
och vårt län. Även om en del sossar vädrar morgonluft inför valet nästa år, är
det inte roligt längre. Att tvingas sitta med vid sammanträden och bara prata
neddragningar, känns antagligen som att vara med och förändra vårt samhälle i fel riktning.
De opinionsundersökningar som gjorts, visar att SD fortsätter
att gå framåt. Trots skandaler och medlemmar i partiet som uppvisar ett IQ och en
hjärna som kan jämföras med en hasselnöt. Men faktum är ju att de inte är
ensamma om det, sådana personer finns inom alla partier. I många fall har till
och med sådana personer röstats fram till höga förtroendeuppdrag av sina
partikamrater.
Men att SD fortsätter att växa, är verkligen förklaringen
att sympatisörerna är missnöjda med de gamla etablerade partierna? Fler än jag grubblar antagligen på om det
verkligen kan finnas så många, som kan tänka sig att missnöjesrösta på SD.
Naturligtvis är det inte så, många säger rent ut att de är förbannade, för att
vårt land tar emot fler flyktingar än vi kan klara av. De tycker att hjälp i
första hand ska ges till alla de, som av skilda anledningar hamnat utanför vårt
fantastiska välfärdssystem.
Våra makthavande politiker vill inte heller kännas vid, att
det finns ett stort hjälpbehov där Frälsningsarmén och andra organisationer
fått ta över ansvaret. Det är inte någon hemlighet att det finns fattigdom och
elände i vårt land, men det vill inte regeringen erkänna, det är nämligen inte
bra för vårt lands image. Bilden som målats upp av Sverige är ju, att vi är ett
rikt land där alla har det bra.
Precis som det anses självklart att regeringen inte ska
behöva försvara att människor vräks från sina bostäder och får mat och kläder
av hjälporganisationer, hanteras invandringspolitiken. Ämnet tas helt enkelt
inte upp till debatt. Men visst kommer regeringen att tvingas debattera både
den rådande fattigdomen och invandringen, det skulle ha debatterats för länge
sedan.
På något sätt liknar det att Allemansrätten ifrågasätts av
markägare, det har förutsatts att folk ska kunna röra sig fritt i skog och
mark. Men markägarna retar upp sig på om det verkligen är rätt, att folk tror
att de i princip kan göra vad som helst på deras marker. Det är ju faktiskt
samma sak som att folk kliver in på någons tomt och slår sig ner på
trädgårdsmöblerna för att bulla upp medtagen fika.
På samma sätt känner sig många invaderade av de allt fler
flyktingar som kommer till vårt land. Inte minst på de små orterna där alla
känner alla. På de orterna är inte flyktingarna välkomna av alla, det stör
deras invanda vardag. I de flesta fall är det inte fråga om rasism eller
främlingshat, utan rädsla, irritation, ja, till och med avundsjuka. De arbetslösa,
sjuka och gamla ser välklädda flyktingar åka i bilar, på nya cyklar och
prata länge och högljutt i mobiltelefoner. Det är någonting som för många sjuka,
arbetslösa och pensionärer är en lyx, de själva inte har råd med.
Eftersom allt fler invandrare och flyktingar trängs med lokalbefolkningen, går det inte att komma ifrån att det uppstår kulturkrockar. På de mindre orterna har inte människorna förberetts på de ankommande, de har
ställts inför fullbordat faktum. Det är de äldre som reagerat starkast och
blivit förbannade. De ser SD som det enda partiet, som kan sätta fart på de
andra partierna. De är fullt medvetna om att de ger SD en vågmästarroll, men
den risken är de villiga att ta, för att få till en ändring.
Det är otroligt allvarligt om en regerings misstag kan leda
till någonting som inte bottnar i rasism, utan helt hållet kan tillskrivas
bristande information och dessutom är en ekonomisk fråga. När vi inte har råd
med en fungerande skola, vård och omsorg, eller att låta människor vara sjuka
eller arbetslösa, har vi då råd att ta emot tusentals flyktingar? En enkel
fråga som borde kunna få ett uppriktigt svar.
Precis som regering gjort de senaste sju åren, har invånarna
börjat se krasst ekonomiskt på allt som kostar pengar. Det betyder att
regeringen måste vara försiktig med att vara frikostig med invånarnas
skattepengar. Beslutsfattarna måste ha mycket på fötterna för att kunna
övertyga invånarna om, att vi verkligen har råd att ta emot tusentals
flyktingar, utan att det påverkar samhällsviktiga funktioner och de trygghetssystem
invånarna betalar för att ha.
De politiskt aktiva borde vara ute bland folk,
istället för att frottera sig med likatänkande i maktens korridorer. Det skulle
ge dem en helt annan bild av hur en stor del av svenska folket tycker och
tänker, men också hur många som far illa i vårt välfärdssamhälle. Om inte,
kommer SD att växa sig ännu större. Misstanken finns att de gamla etablerade
partiernas företrädare är mer rädda för att stöta sig med vänner och kolleger, än
vad svenska folket i gemen tycker och tänker om dem. Så visst är det sant som någon sagt: Rädslan
för nederlag markerar svaghet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar