Under många år har det varit känt att vi går mot en tid, då
en stor del av invånarna kommer att bestå av äldre. Att människorna blir äldre
är någonting vi alla borde glädjas åt, för i det stora hela är ett människoliv minst
sagt kort. Men istället för att glädjas med de som lyckats komma upp i
pensionsåldern, ses de med ett långt arbetsliv bakom sig som en börda. Att de måste
försörjas av de som fortfarande är i arbete.
Ingen tänker på att de har hållit vårt samhällssystem
flytande under sina verksamma år. De har med andra ord suttit i samma sits som
de som är i arbetslivet i dag. Men de har inte lyckats skrapa ihop pengar för
egen del, eftersom pengar har runnit mellan fingrarna på de som på bästa sätt skulle
ha förvaltat dem.
Redan i början på åttiotalet lånade den dåvarande regeringen
pengar av pensionärerna, ett lån som aldrig betalats tillbaka. Och på den vägen
har det fortsatt, pengarna som skulle ge pensionärer en trygg ålderdom, har
setts som en extrakassa för att få balans i statens ekonomi.
Nåja, under tiden en lösning skulle tagits fram, eftersom vi går mot en framtid, då en mycket
stor del av befolkningen kommer att vara pensionärer, har politikerna suttit i
riksdagen och vickat på tårna. Med fler i arbete skulle det mesta lösa sig, trodde man. Nu
blev de inte så och man kan undra över vad våra politiker hade för plan B som
skulle träda i kraft om det sket sig. Det har visat sig att det inte finns någon
och för den enda lösningen kan inte anses smart precis, att alla måste jobba längre.
Ingen utom beslutsfattande politiker kan se det som en
lösning av problemet. Snarare måste det ses som en absolut nödvändighet, annars
finns det inga pengar att betala ut till pensionärerna. Hela vårt
samhällssystem lever ur hand i mun, egentligen skulle Lyxfällan besöka
riksdagen och ge goda råd. Vad det handlar om är ju att de pengar som skulle ha
funnits till de äldre, har gått till så kallade reformer och lyx. Politikers
generösa löner och förmåner gör att de kan leva ett liv i lyx, en stor del av
dem fram till döddagar.
Pensionspengarna som försnillats kommer aldrig tillbaka, men
det går att göra något åt de höga utgifterna vi tvingas betala för vårt
politiskt uppbyggda styrelsesätt. Det har funnits gott om tid att se över
kostnaderna för den administration och byråkrati, som formligen äter pengar av
de gemensamma medlen. Avdankade politiker får som tack för sin lojalitet, utnämningar
till generaldirektörer och landshövdingar, befattningar som helt kan slopas. Istället gapas det högt om att Kungahuset ska avskaffas. Jösses, kostnaderna för Kungahuset är ingenting mot vad avdankade politiker kostar.
Ett verkligt problem för vårt land är alla politiskt tillsatta chefer. Ingen makthavare tycks inse det löjliga i att sätta politiker
som chefer över handplockade chefer med gedigen utbildning och kvalifikationer.
Dessutom är det ett slöseri med skattebetalarnas pengar som inte kan försvaras
på något sätt. Det enda det för med sig är att inkompetent politisk styrning
bromsar upp, de förändringar som måste göras för att vårt land ska bli
effektivare.
Organisationsproblem finns inom alla offentliga
verksamheter, det borde en regering se med egna ögon och fatta beslut därefter. Polisen sysslar mera med papper än att försöka lösa brott. Läkare och lärare överhopas med administrativa uppgifter istället för att göra
det de utbildats till. Den som inte inser hur idiotiskt det är, måste vara
politiker.
Att vårt politiskt styrda samhälle fördyrar för invånarna är
allvarligt. Ser man till alla som avlönas med skattemedel och krympande privata
företag, går vi en ohållbar framtid till mötes. Det är inte vårt lilla land som
ser till att allting rullar på, det är omvärlden. Kärvar det till sig ute i
världen, får vi helt enkelt anpassa oss efter det.
Käbblet om brytpunkten för statlig skatt visar hur cynisk
politik är. Vad som borde ha diskuterats är hur de pengarna ska kunna hjälpa
bland annat de som drabbats av exempelvis utförsäkring. Det finns massvis med
människor som skulle bli själaglada över tvåhundrafemtio kronor i månaden. Men
tänker man efter rör det sig om betydligt mer de skulle kunna få. Tittar man
närmare på hur många som skulle få en skattesänkning och hur många som behöver
extra pengar att leva av, rör det sig om ytterligare ett par hundralappar.
Den förda politiken har varit att belöna alla
med ett arbete, men sätter samtidigt press på dessa att sätta sprätt på
pengarna. Det är ju vad det hela går ut på, att få fart på ekonomin. Men att ge
pengar till de som redan har och sparka på de som redan ligger, det är en skam
för vårt land.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar