Det politiska rävspelet har börjat.

Politik är ett rävspel om makten och alla medel tycks vara tillåtna. Politiker drar sig inte för att lova saker de vet med sig att inte kunna hålla. Att lova vitt och brett hör till spelets regler, det begriper ju folk att det inte går att uppfylla allas önskemål. Jodå, de politiskt aktiva vet det, men en stor del av befolkningen gör det inte, utan tror på fullaste allvar allt som sägs.

Som det här med skapandet av nya jobb, som de politiska ledarna anser kommer att vara det avgörande vid valet. Inte ens de mest optimistiska tror att alla ska kunna få ett arbete. Det enda löfte politikerna eventuellt kan hålla är, att svenska folket måste jobba några år längre innan de kan gå i pension. Anledningen är enkel, det finns inte pengar till att finansiera pensionerna.

Naturligtvis är det en kortsiktig lösning, men det ger i alla fall en tidsfrist att försöka klura ut ett nytt pensionssystem. Ja, det är vad politikerna tror. I själva verket är loppet redan kört, eftersom de förändringar som kommer att ske på arbetsmarknaden sätter käppar i hjulet.

Vårt lands stora problem är lönsamhetstänkandet. Vem har kommit på att staten, kommunerna och landstingen ska gå med vinst? Dessa verksamheter är skattefinansierade och till för att hjälpa invånarna. Om inte skattepengarna räcker till är det ett politiskt problem som måste åtgärdas. Det vill säga, avlönas det alldeles för många som inte har med kärnverksamheterna att göra?

Politiker och politiskt skapade jobb är någonting som aldrig diskuteras, ändå påverkar deras löner de skatter som betalas in. Deras löner gör att allt mindre av det invånarna betalar skatt för att få utfört, istället försörjer en massa människor, som istället skulle kunna vara nyttiga för samhället.

Från politiskt håll har det talats om närande och tärande, det har aldrig gått upp för dessa politiker att de själva är tärande. Istället har sjuka, arbetslösa och pensionärer utpekats som tärande, vilket är helt felaktigt. Visst finns ett fåtal människor som hellre är sjuka eller arbetslösa, men som helhet är inte sjukdom och arbetslöshet någonting någon själv valt. När det gäller pensionärer blir vi alla gamla, men betalar under ett långt liv in enormt med pengar i form av skatter och avgifter.

Att pensionärernas inbetalade pensionspengar försnillats, är någonting som bara viftas bort. Oavsett hur de gamla behandlas, röstar de ändå som de alltid gjort, är en utbredd uppfattning bland politiker. Jag kan ha fel, men valet i höst lutar åt, att de gamla partiernas valbara får sig en näsbränna. De nya pensionärerna – eller yngre oldboys som jag hörde en gammal man säga – är inte lika fogliga som de riktigt gamla.

För oss gamlingar är framtiden ingenting att grubbla över, det blir som det blir. Men visst kommer ganska många att ställa till med lite sattyg vid valet för de gamla partierna. Många är luttrade av ett långt livs löften om hur bra de skulle få det som gammal, de kunde inte ens drömma om att bli behandlade som någonting oönskat. 

Man kan alltså räkna med att många av de äldre missnöjesröstar vid valet i höst. Det skulle de naturligtvis gjort för länge sedan. Tidigare har bara SD funnits att ta till för att jäklas, nu har även Fi klivit fram och vill ta för sig av köttgrytorna. Om de gamla gör verklighet av de hot som det talas högt om, kommer det att skapa helt nya problem för de gamla partierna. Vem eller vilka som blir vinnare och förlorare får vi se i höst.

Nu drar det ihop sig till Midsommar och flytt ut till sommarstugan. Med bedrövlig mottagning på både mobile och det mobila bredbandet, är det bara att lägga ner skrivandet under sommaren. Ja, de tokerier jag totar ihop i den här bloggen, alltså. Skriva kommer jag att göra i sommar, men om helt andra saker.