Vad ska våra skatter användas till, egentligen?

Har svenska folket blivit gnälligare, eller är det bara en reaktion på grund av att vi påtvingats ett samhälle, en majoritet av invånarna inte vill ha? Gnället gäller ju faktiskt alla försämringar för en stor del av befolkningen. Jag tror knappast de så kallade folkvalda har lyssnat till vad invånarna vill ha, alltså är de problem som finns i dag, skapade genom felaktiga politiska beslut.

Tyvärr fortsätter våra politiker att leka arbetsledare av gammal vana och talar om att nya jobb måste skapas. Tacka för det, alla reserver är uttömda och nya friska pengar måste in till statskassan för att kunna behålla den politiska makten. När ska de vakna och inse att nya jobb inte kommer att kunna hålla jämna steg med de som försvinner?

Automatisering och datasystem som tar över det många gör i dag, kommer att påverka enormt med människor. För att möta den utvecklingen krävs nya idéer om hur vi kommer att leva i framtiden. Den egna initiativkraften blir oerhört viktig, men då måste det också ges möjlighet att människorna ges den frihet som behövs att forma sina egna liv.

Politik går ut på att ha makten att förändra vårt samhälle och genomföra de saker som anses viktiga. Att många beslut går stick i stäv med folkviljan tas ingen hänsyn till. Tacka för det, eftersom partiernas ideologier inte sammanfaller med en majoritet av folket. Det finns inget demokratiskt i ett majoritetsbeslut, det är bara en styrkedemonstration av de beslutande.

Ungdomsarbetslöshet är inget nytt problem. Redan på sjuttiotalet ansågs utökad skolgång vara ett smart drag att ge respit till dess det skulle vända. Verkligheten såg till att det aldrig vände. Ingen anade då att det skulle skapa framtida problem, att elevernas kunskaper och betyg skulle försämras.

Hur hade det sett ut om ungdomarna istället getts en chans att lära sig yrken istället för att sitta av tre år i skolan?

 Redan på sjuttiotalet trodde politiker att naturlig avgång skulle ge plats att de unga, industrin hade ju alltid behövt folk. Men det fungerade inte, för många av de som pensionerades ersattes inte med nya. Den tekniska utvecklingen tog fart redan på åttiotalet och med det behövdes allt mindre personal.

I takt med att det privata näringslivets arbetskraftsbehov minskat, har det ställt till med bekymmer för våra politiker. Det har nämligen gjort att de offentliga skattefinansierade verksamheterna, blivit en tung belastning för skattebetalarna. Att betala löner med skattepengar är en dålig affär enligt dagens sätt att se på lönsamhet. Det som kommer tillbaka i form av skatter, täcker inte på långa vägar vad det kostar. men det är ju så att hur våra inbetalade skatter används, är någonting som det talas tyst om, nämligen att de är ämnade att fungera som köp av tjänster.

Vi betalar skatt för att få en fungerande skola, vård och omsorg som är grundstenarna i vårt samhälle. Pengarna för dessa verksamheter borde alltså vara öronmärkta, inte någonting som kan naggas i kanten för att bekosta annat. Men politiker har under många år tagit pengar där de funnits och lagt där de fattats. Det kan inte vara trevligt för makthavande politiker att upptäcka, att alla verksamheter behöver pengar. Så ser det nämligen ut i dag, det fattas pengar till det mesta.

Man kan säga att våra politiker under åren lånat av framtida intäkter och hoppats på att allt skulle lösas på bästa sätt. Allt såg ju så bra ut med ökad ekonomisk tillväxt under den ganska långa högkonjunkturen, ingenting kunde gå snett. Av den anledningen sattes det sprätt på de pengar som fanns, nya skulle ju komma i en strid ström.

Den ekonomiska krisen kom som en chock, vilket det inte borde ha gjort. Naturligtvis är det ohållbart om människor i ett land drar på sig skulder som motsvarar sisådär en femton år av framtida årsinkomster. Men vad händer om räntorna av någon anledning stiger med tio procent eller till och med mera? Det hände i vårt land på åttiotalet, men det kommer antagligen bara de äldre ihåg.

När ett samhälle inte fungerar som invånarna vill ha det, startar en process som till slut tvingar fram en förändring. Man kan se det som att invånarna tar saken i egna händer, förhoppningsvis på fredlig väg. För att citera Indira Gandhi: Demokratins själ kan inte inplanteras utifrån. Den måste komma inifrån.

Jag avundas inte de politiker som ska styra vårt land under de nästkommande fyra åren. De står inför en uppgift de antagligen inte ens kunnat drömma om. För att få pengarna att räcka till kan de tvingas banta inte bara vår enorma byråkratiska apparat, utan också övriga offentliga verksamheter. Något annat alternativ kommer inte att finnas, vi har minst fem år framför oss med osäkerhet i omvärlden.