Som man bäddar får man ligga.

Det börjar bli upp till bevis att vårt land står rustat inför framtiden. Osäkerheten om vårt lands ekonomi verkligen är så stabil som det sägs, sprider sig bland invånarna. Från politiskt håll pratas det jobb, men sådana är det ont om. Visst framhålls det hur många som kommer att behövas om tio år, men hur ser det ut fram till dess?

För varje dag som går, blir jag mer och mer övertygad om, att det inte finns några politiska lösningar för vårt land. Det politiska styret har spelat ut sin roll som förvaltare av skattebetalarnas pengar, den nya tiden kräver någonting helt annat.

Jag bekymrar mig över det Riksbanken varnat för en längre tid, invånarnas enorma skuldsättning. Allt fler ekonomer sällar sig nu till kören om att bostadsbubblan kommer att brista. Det är inte fråga om den kommer att göra det, utan när.

För många kommer det om bubblan spricker att vara förödande ekonomiskt. Vårt land har tvingats genomgå den smärtsamma upplevelsen tidigare, något som de politiska makthavarna tydligen glömt bort. Naturligtvis borde de höjt ett varningens finger för möjligheten att det skulle kunna hända igen.

Jobblinjen var ett enormt misstag, ett experiment att genom konstgjord ekonomisk tillväxt kunna skapa nya jobb. Ett dyrbart experiment som snabbt tvingade finansministern att plocka pengar där de fanns för att täcka upp utgifterna. Att höja skatten på arbete skulle innebära politiskt självmord, därför måste pengarna tas på annat håll. Misstaget var att ta pengar från trygghetsförsäkringarna, för de som drabbats måste det ses som ren stöld av deras inbetalda pengar.

Det verkar som om jobblinjen skymde sikten för de makthavande, eftersom det fick en negativt inverkan på de viktiga funktionerna i vårt samhälle. Visst ramlade det in rapporter om elevernas dåliga kunskaper, köer till vården och tåg som spårade ur, men det var ingenting som prioriterades. När det gått så långt att vi numera är sämst i klassen inom dessa områden, höjs röster att staten måste ta över allting. På tok för sent att bli efterklok, men så är det ju för det mesta.

Den politiska visionen bakom jobblinjen var att nya jobb skulle skapas och hålla den ekonomiska tillväxten vid liv. Vårt land skulle lyckas med vad andra inte gjort. Att det skulle lyckas i ett land som vårt, får ses som ett utslag av sinnesförvirring. De miljarder som satsats kommer aldrig tillbaka, däremot finns risk att svenska folket tvingas betala för detta enorma politiska misstaget.

Hur mycket det kommer att kosta att få en fungerande skola, vård, järnvägar och vägar i gott skikt är det ingen som kan uppskatta i dag. Det rör sig om enormt med miljarder som måste tas från någonting, eller sparas in på det som kan undvaras. Lägger man dessutom till det oundvikliga, att rätta till orättvisorna i trygghetssystemet och justera upp pensionerna, sitter verkligen våra ledande politiker med skägget i brevlådan.

Jag avundas inte de politiker som ska ta sig an den här enorma utmaningen. Om varningarna besannas och bostadsbubblan spricker, kommer det att bli ännu värre. Regeringen kommer att få lägga all kraft på att banta ner statens utgifter. Att höja skatter ser jag som omöjligt, utan att administration och byråkrati först bantats. Dessutom skulle skattehöjningar påverka konsumtionen och sätta ytterligare fart på den nedåtgående spiralen.

Har i utländska tidningar läst artiklar om vad framtiden kan ha i sitt sköte. Det allt fler ekonomer ägnar sin tid åt, är om Basinkomst kan var lösningen på många länders problem. Hela idén bygger på att människors kreativitet ska kunna utnyttjas till fullo. Ja, att nöden är uppfinningarnas moder.

Vi har blivit allt mer medveten om att vårt lands befolkning genom invandring och flyktingmottagning hela tiden växer, men antalet jobb kan inte följa med i samma takt. Vi är helt enkelt tvingade att hitta nya vägar för att överleva, det är där invånare kommer in i bilden. Om vi får en värld där människor är nöjda med att arbeta ihop till det de behöver, är de som i dag sitter på pengarna illa ute.

Som vanligt (höll jag på att skriva) kör Socialdemokraterna sitt eget race och talar vitt och brett om hur de kommer att göra i maktställning. Det har fått många av partiets tidigare sympatisörer att tänka om och istället funderar på att lägga sin röst på något av stödpartierna. Tanken bakom är naturligtvis att om stödpartierna tillsammans blir större än Socialdemokraterna, blir det svårt för partiet att få en dominerande roll i den nya  regeringen. De vallöften som ges är därmed inte mycket värda.  

Med andra ord har det forna stora partiet ställt till för sig igen, genom att inte vara lyhörd för hur människorna vill ha det. Den moderna människan är trött på att ställas inför fullbordat faktum hur de ska leva. Istället för krav på att vara nyttiga medborgare, vill de ha möjlighet att själva välja hur de vill leva.  Som det nu är tvingas invånarna försörja massvis med människor, som säger sig vara deras företrädare, men istället fungerar som förmyndare.

Precis som invånarna, står det politiska etablissemanget inför förändringar, ingen ens anat för bara några år sedan. Det som kunnat rädda det politiska styret är handlingar som gjort att alla fått det bättre. Som man bäddar får man ligga.