Hur ser framtiden ut för alla de som satsat på politiken?

Ivrigt påhejade av regeringen, har en stor del av svenska folket konsumerat för allt vad tygen håller. När krisen rasade ute i Europa, ansåg regeringen det vara en tillfälliga svacka, allt skulle ordna sig för vårt lands ekonomi var stark. Massvis med människor har trott på det här, trots att tiden för vändningen i ekonomin flyttats framåt. Men eftersom regeringen är optimistisk, så någon gång måste det väl ändå vända ...

De Irriterande larmrapporterna från auktoriteter utanför landets gränser, måste väl ändå kännas lite genant för regeringen. Jobblinjen har gjort att många viktiga saker glömts bort och visar sig nu vara i uselt skick. Men nu tävlar partierna om allt som de inte brytt sig om tidigare ska bli i toppskick. Ett tufft jobb, eftersom resultatet av försämringarna är skrämmande. Det är inte bara skola och vård som måste bli bättre, även våra järnvägar måste rustas upp, eftersom de nu är skrotfärdiga på många sträckor.

Så långt tillbaka jag kan minnas har politiker talat om fördelningspolitik. Ett finare ord för att ta där det finns pengar och lägga där de fattas. Efter alla år av omfördelning  av befintliga resurser, behöver nu alla verksamheter pengar. Lösningen som nu förs fram från politiskt håll är skattehöjningar, men de följs bara av nya till dess det inte längre går att höja skatterna.

Vårt så kallade demokratiskt styrda samhälle passar inte in i vårt nya moderna samhälle. Ett samhälle styrt av politiskt tillsatta, kan bara fungera om de förtroendevalda har den utbildning och kunskaper som krävs. För att vifta undan detta från politiskt håll, framhålls att det är så en demokrati fungerar. Ju fler som är engagerade i det politiska arbetet, desto bättre fungera vår demokrati. Tänk om det var så enkelt.

Vad som hänt är att vårt land inte längre fungerar som en demokrati. Det är inte folkviljan som styr besluten, det är de skickliga lobbyisterna. Lobbyistens mål är att göra uppdragsgivaren nöjd, det vill säga att det blir en lönsam affär. Det är därför våra ledande politiker, numera ser på allt ur ett lönsamhetsperspektiv. Enkelt uttryckt, vad är det som ger klirr i kassan.

Kommuner och landsting drivs i dag efter företagsmässiga principer. Många politiker sitter som styrelsemedlemmar i bolag som startats med skattebetalarnas pengar. Ur demokratisk synvinkel fullkomligt horribelt. Invånarna förser de förtroendevalda med riskkapital och ska dessutom se till att dessa företag går med vinst.

När många av dessa politiker nu talar om att förbjuda vinster inom skola, sjukvård mm. dömer de samtidigt ut de bolag som startats med invånarnas pengar. Det är inte så lite dubbelmoral det handlar om. Anledningen är antagligen att de offentliga verksamheternas slöseri med skattebetalarnas pengar inte ska diskuteras.

De vinster de privata företagen gör inom skola, vård och omsorg, beror på en bättre hantering av de pengar de får. Den vinst företagen håvar in, är ingenting annat än de kostnader de offentliga verksamheterna har för politiskt tillsatta förtroendevalda. Skulle dessa kostnader tas bort, skulle även de offentliga verksamheterna kunna uppvisa en vinst.

Varför ingen tagit upp de kostnader som politiska företrädare kostar invånarna varje år är för mig en gåta. Nåja, egentligen inte en gåta, det beror på att ingen vågar ta i den heta potatisen. Från politiskt håll verkar det som om ingen räknat med, att den enorma kostnaden för samhället i form av löner, förmåner och pensionsavtal skulle ifrågasättas.

De försämrade trygghetsförsäkringarna har gjort invånarna medvetna om att i en demokrati, ska det inte göras några undantag. Med andra ord ska politiker behandlas precis på samma sätt som de sjuka, arbetslösa och pensionärer. Det finns helt enkelt inte pengar till att försörja så många fullt arbetsföra människor, när det inte finns pengar till de som råkar bli sjuka, arbetslösa eller gamla.

Läste att nästan vartannat jobb kommer att försvinna inom de närmaste tjugo åren. Vad det betyder för vår omtalade demokrati är svårt att säga. I princip skulle det räcka med att ett fåtal förtroendevalda, fungerar som övervakare och ser till att invånarnas pengar används på bästa sätt. För att trygga demokratin behövs därför inte många förtroendevalda, men de måste vara skickliga. Hur det politiska etablissemanget ska kunna klara den omställningen, är någonting vi har att se fram emot.