Det är dags att trappan städas uppifrån, för att få rätsida på vårt land.

Efter veckan i Almedalen, där våra politiker fått tala om sina drömmar och önskningar, väntar nu verkligheten. Oppositionens företrädare blev säkert snopna när Borg släppte bomben, att det inte finns något utrymme för reformer. Ja, reformer är ju ett annat ord för att muta väljare.

Det inte många tänkt på är, att de fasta kostnaden för att driva vårt land, har ökat katastrofalt i modern tid. Faktum är att de har ökat så mycket, att det är dags att bli orolig. Pengar i ofattbara mängder behövs med andra ord, men kassaflödet har inte blivit som Borg tänkt sig.

När ett land sitter fast med höga fasta kostnader, får det inte bli ett hack i tillväxten, som Borg uttryckte det. Orsaken till hacket beror på att det går trögt i andra länder, den höga arbetslösheten börjar göra sig påmind ute i Europa. Någon lösning på traditionellt sätt kan vi inte vänta oss, det är bara att vänta och se vartåt det barkar.

Vårt land är exportberoende, vilket gör att vi måste förlita oss till att det går bra i andra länder. Vad som händer i andra länder kan vi inte påverka, därför tvingas vi anpassa oss till de nya förutsättningarna. Det som händer på hemmaplan har därför blivit viktigt, de styrande måste gå från ord till handling. 

Under tiden det pratats om på vilket sätt arbetslösheten ska kunna kapas med en procent, har jobb inom industrin försvunnit och antalet långtidssjuka blivit några tusen fler. De besparingsåtgärder som gjorts har varit kortsiktiga lösningar, som skapat långsiktiga problem. Experimentet att försämra trygghetsförsäkringarna hjälpte inte, det var bara sjukt tänkt.

Verkligheten är ju att folk blir arbetslösa och sjuka, oavsett om det finns ett trygghetssystem eller inte. Men med ett fullvärdigt trygghetssystem har det som hänt många kunnat undvikas. För alldeles för många har arbetslöshet och sjukdom inneburit  att privatekonomin slagits i spillror och med det också de drabbade människornas liv. Experimentet gjordes utan en tanke på hur svårt människor skulle kunna drabbas.

Nu är vi snart inne i en ny fas, det som blivit fel måste rättas till. Kvinnornas löner måste höjas för att bli likvärdiga med männens. Lärarnas löner måste höjas och arbetsuppgifterna ses över, det blir till att riva upp och försöka lappa ihop någonting nytt. Vad det kommer att kosta kan ingen svara på, inte heller vem eller vilka som ska hålla i trådarna.

Om det är en segdragen lågkonjunktur vi hamnat i, sätter det våra politiska makthavare i en brydsam situation. Det är inte bara staten som hamnar i kläm, utan även kommuner och landsting. Det går inte att göra kortsiktiga besparingar, det måste rensas bort framtida kostnader. Någonting som setts som politiskt omöjligt kanske måste till, att många politiskt skapade jobb måste försvinna.

Utan läkare, sjuksköterskor, lärare och hantverkare av alla de slag, stannar vårt land. Anledningen till att det vid nedskärningar inom de offentliga verksamheterna aldrig berört politiker, måste bero på att politikerna själva är med och beslutar. Knappast någon med ett politiskt uppdrag skulle förorda att deras jobb kan tas bort. Ändå skulle det inte innebära några skadeverkningar för invånarna. Verksamheterna skulle fungera i alla fall.

Det för tankarna till det knasiga resonemanget om vilka som ska ses som nyttiga eller onyttiga för vårt välfärdssamhälles fortlevnad. Visserligen utför en del verksamheter ett arbete för invånarnas bästa, men det betalar invånarna för genom sina skatter. Tyvärr dras dessa offentliga verksamheterna med ett dyrbart överhäng (de politiskt tillsatta), som urholkar de pengar som behövs till verksamheterna.

Det är dags att trappan städas uppifrån, för att få rätsida på vårt land.