Vad kan vi vänta oss framöver?

Det händer saker ute i världen, som kan ställa det mesta på huvudet för våra politiker. Inte så mycket krig och nedskjutna passagerarplan, utan att allt händer så snabbt. Under tiden våra politiker sitter fast i arbetslinjen, tittar allt fler ekonomer utomlands på alternativ som ska kunna skapa framtidens samhälle. Men det är inte arbetslösheten som ses som det stora hotet inför framtiden, det är den snabba tekniska utvecklingen.

Genom att lyssna på ekonomiska rådgivare, har regeringar under många år valt att satsa på ekonomisk tillväxt. Inte för att skapa ett välfärdssamhälle, utan för att få invånarna att genom hög konsumtion, sätta sig i en skuldfälla livet ut. Om tanken bakom är att tvinga människorna att jobba till dess de stupar, skulle inte förvåna.

De senaste åren har det visat sig att arbete inte ger hälsa och välstånd, men det är helt beroende vilket arbete som måste göras. Fel arbete sliter ut inte bara människokroppar, utan också psyket. De är de grupperna som är på väg att tvinga fram ett helt nytt samhälle, där människans välbefinnande sätts i första rummet. Kanske är det dags att människorna lär sig att ta vara på sina korta liv.

Så länge som hjulen snurrade för fullt, kunde staten bygga upp en ekonomi som skulle bli grunden för ett kontrollsamhälle, styrt av politiska makthavare. Efter den ekonomiska krisen och satsningen på jobbskatteavdraget, har de pengarna runnit mellan fingrarna och är nu på väg att ta slut. De så kallade reformer som genomförts kommer därför att ebba ut på grund av brist på pengar. Man kan säga att de politiska vägarna som vanligt inte når ända fram.

Även om många tycker att vi redan i dag är kontrollerade och övervakade, är det ingenting mot vad som varit tänkt att bli i framtiden. Den ekonomiska krisen med medföljande hög arbetslöshet, satte tack och lov käppar i hjulet. Låter kanske lite underligt, men det har fått ekonomer att titta närmare på vilka möjligheter som finns för att länders invånare att överleva, istället för svårigheter.

Vårt land är betydligt mer komplicerat än andra länder och anledningen är vad vårt lands politiker kallar den svenska modellen. Den modellen har provats av andra, men resulterat i snabb skrotning. Och det kan man förstå, att det vi har är ett hemkok som inte passar in någonstans. Egentligen.

Går man tillbaka till femtiotalet och den enorma efterfrågan som orsakades av de krigshärjade ländernas återuppbyggnad, drabbades de makthavande av storhetsvansinne. Inte ens den minskade efterfrågan i slutet av femtiotalet sågs som ett varningstecken. En tillfällig svacka, ingenting att fästa sig vid.

Socialdemokraterna dominerade allt och landet fungerade som en enpartistat med förödande verkan. I mitten  av sjuttiotalet drabbades därför Socialdemokraterna av en kalldusch och många grät när valet förlorades. Visserligen fick partiet en ny chans att regera i början på åttiotalet, men de åren vill nog de som fortfarande finns kvar helst glömma. Det ville inte de gamla trogna väljarna och Socialdemokraterna förlorade ett val igen.

Visserligen var vårt land i det närmaste bankrutt, något inte den borgerliga regeringen räknat med. Efter att den borgerliga regeringen som fick överta makten agerat som yra höns, blev den regeringstiden kortvarig, men för landets invånare en dyr affär.

Göran Persson tog på sig ansvaret att sanera statens och bankernas dåliga affärer, genom att skjuta över en kostnader på kommunerna. Det var då välutbildad sjukvårdspersonal med hjälp av arbetsförmedlingen slussades till bland annat Norge. För invånarna blev det en fruktansvärt dyr sanering.

Bankerna hämtade sig snabbt och vältrar sig numera i pengar, vården däremot har inte hämtat sig efter smällen. Kommunpolitiker såg skolan som någonting nödvändigt ont och har styrt den på samma sätt som övriga förvaltningar. Det kan bli så om man sätter bocken till trädgårdsmästare.

Efter nästan tjugo år har nu skolan hamnat i rampljuset. inte för att den är bra, utan rent ut sagt usel. Det svenska skolväsendet har förnedrats genom de urusla resultat en mycket stor del av eleverna visat sig ha. Ytterst ansvarig för detta är de politiska makthavarna, både på regerings- och kommunal nivå. Kanske är det så att resultatet speglar kunskaperna hos de så kallade förtroendevalda.

Läste någonting som Thomas Macaulay skrivit, antagligen efter att ha sett alltför många dumheter makthavare hittat på och det lyder så här:

Samhället går stadigt framåt i takt med vetandet. Svansen är nu där huvudet var för några generationer sedan. Men det är alltjämt samma avstånd mellan huvud och svans.

Det finns nästan alltid en förklaring till varför saker och ting gått snett, men det är jobbigt att gå tillbaka och se var felet uppstod. Kommer det dessutom prestige in i bilden, får felet hänga med till dess det brakar ihop. Vad kan vi vänta oss framöver?