Att brinna för någonting ska ses som ett kall.

Att vissa yrken är dåligt betalda, kan bero på missuppfattningen hos våra politiker, att de anses vara ett kall. De som valt att utbilda sig till sjuksköterska eller lärare, har gjort det på grund av ett brinnande intresse för det yrke de valt. Med andra ord ska dessa personer vara tacksamma över, att få utöva det yrke som ligger dem varmt om hjärtat.

Så kan det ha varit en gång i tiden, men då var lärarna också respekterade, till och med av politiker som drillats genom ordning och reda i klassrummen. De som ägnade sig åt politiken för länge sedan, brann verkligen för att förändra vårt samhälle till det bättre. Inte undra på, eftersom de dåliga tiderna fanns i färskt minne.

De flesta politiker var då vanliga arbetare med sexårig folkskola, som efter bästa förmåga försökte styra vårt land. eftersom det var arbetarklassen som styrde vårt samhälle med förkrossande majoritet. Folkhemmet skulle skapas och massvis med lojala partikamrater fick förtroendeuppdrag för att förvalta invånarnas skattepengar.

Visst var det en önskedröm och många trodde verkligen på ett samhälle där invånarna togs om hand från vaggan till graven. Men redan på femtiotalet var många av de krigshärjade länderna ikapp och förbi, landets glansdagar var över. En enorm organisation hade byggts upp för någonting som aldrig kunde bli verklighet. Det var ett problem för de styrande, det stod mellan att skrota den apparat som Ofta med hjälp av Bondeförbundets Gunnar Hedlund, en listig räv.

Politikernas dåliga utbildning började ses som ett hot, vilket antagligen var anledningen till, att skolan ändrades drastiskt i slutet på sextiotalet. Första hälften av sjuttiotalet då allt som skedde handlade om politik, spårade skolan ur och fick benämningen flumskola, vars resultat vi ser i dag. Hur reparerar man en så långvarig försummelse av elevernas kunskaper?

Efter kommunaliseringen på nittiotalet, började det verkligen gå utför med skolan. Ingen ägnade en tanke åt vad det kommunala ansvaret kunde ställa till med för landet och våra ungdomars framtid. Ungdomsarbetslösheten löstes med förlängd skolgång, de flesta skulle kunna få en gymnasieexamen. Att allt fler ungdomar kämpade med läs- och skrivsvårigheter sopades under mattan.

Naturligtvis sågs skolan av kommunerna som en kostnad. Det fanns inga öronmärkta pengar för barnens skolundervisning, det bakades ihop med kommunernas övriga ekonomi. Kommunpolitiker har säkert gjort vad de trott vara bäst, vilket visat sig varit alldeles fel.

Ytterst ansvariga har politiker på olika nivåer varit. Just ansvaret har förts fram till försvar av politikers höga löner, men också på hur svårt det är att av skilda anledningar avgå från sina uppdrag. Vad ska exempelvis ett före detta kommunalråd utan några dokumenterade kunskaper göra, för att kunna behålla sin invanda levnadsstandard? Samma sak med riksdagsmän.

I vår moderna tid måste alla ha en skälig inkomst för att kunna överleva. Sett med allmänhetens ögon är sjuksköterska och lärare viktigare än politiker, om de strejkar stannar allting upp. Om politiker inte finns på sin post, fungerar det i alla fall. Någon kvalificerad anställd tar då över ansvaret. För mig betyder det att den  argumentation politikerna använt sig av, inte är trovärdig

Massvis med politiker bedyrar att de brinner för att ändra vårt samhälle till det bättre. Man ska alltså se det som att vad de politiskt aktiva sysslar med, i själva verket är ett kall. Att det för många blivit ett yrke för livet, bidrar till att vårt land för varje år kommit på efterkälken.  

Läste för en stund sedan att Riksbanken sänkt reproräntan. Anledningen sägs vara utebliven inflation. Undra hur regeringen satt press på Riksbankens ledamöter, klokt är det i alla fall inte. Omedelbart efter beskedet sjönk den stolta svenska kronan och svenska folket kan se fram emot höjda priser på det mesta. Man brukar säga dummare än tåget, men det är dags att jämföra med någonting annat. Varför inte politiker?