Att ha satsat på fel häst kan bli dyrbart.

Det verkar bli som jag befarade, svenska folket kommer att stå som förlorare efter valet. Anledningen till det är, att partierna vitt och brett talar om, hur de vill att vårt land ska se ut. Si och så ska de göra för att få fart på landet, men det är ju faktiskt ingenting annat än önsketänkande. Om det fungerade med de lösningar som presenteras, varför har ingen tänkt på det tidigare? Borde inte någon insett att den inslagna vägen inte når ända fram. 

Den sittande regeringen hade väntat sig att de som fått mera att leva av genom jobbskatteavdraget, skulle visa sig tacksamma. Men så fungerar det inte, eftersom de sett vad som kan hända vid sjukdom och arbetslöshet. Behandlingen av arbetslösa eller långtidssjuka kan liknas vid att ha blivit dömda till arbetsläger.

Inom politiken utövas en kultur som växt fram under många år. Den som har makten bestämmer, invånarna tvingas anpassa sig efter de beslut som fattas. Styrmedlet är att tvinga människor till ett lönearbete. Visst skulle det fungera ett tag till, om det fanns arbete åt alla, eller att alla kan jobba. Men redan på sjuttiotalet varnades det för, att jobben inte skulle kunna öka i samma takt som folkmängden. Lösningen på det hela skulle bli en hög tillväxt i ekonomin. Folk måste uppmuntras att låta pengarna rulla.

Det skulle alldeles säkert inte bli billigare resonerade många och skaffade hus, bostadsrätter och bilar. Ingen tänkte på det Göran Persson sa en gång, den som sätter sig i skuld är inte fri. Och i det fallet hade han alldeles rätt.

Uppmuntran till konsumtion har varit effektivt, massvis med människor sitter i dag i skuldfällan tack vare en alldeles för hög konsumtion. Faktum är att vårt land klarade sig behjälpligt genom den ekonomiska krisen, tack vare svenska folkets höga konsumtion. Men något tack från regeringen kommer de knappast att få, trots att de under några år konsumerade hej vilt. Otack är världens lön brukar man säga, många av de som följt regeringens råd, lever numera på existensminimum.

Eftersom det inte har förekommit någon massiv kritik mot den förda politiken, har de makthavande trott sig göra rätt. När kritiken nu blivit allt mer högljudd och människor börjat skapa nätverk för ett mer mänskligt samhälle, viftas det bort med retorik som går ut på att folk begriper inte sitt eget bästa. Det visar att vår omtalade demokrati inte alls fungerar.

Naturligtvis försöker våra politiker försvara sin tidigare aldrig ifrågasatta position i samhället. Har till och fått skrivet på näsan att vara politiskt aktiv innebär, att exempelvis till och med välja bort  familjen. Att det krävs både tid och en förstående maka/make eller sambo, för att sitta av alla möten. Jodå, många äktenskap och samboförhållande har spruckit på grund av just bortavaron från familjen. Trösten har funnit i att partikamraterna fungerat som en familj.

I flera år har det varit svårt att rekrytera unga till politiken. Mycket beroende på att de unga vill ta vara på sin fritid. Många unga som provat på att jobba politiskt har hoppat av, de insåg att inte ens som aktiv, kunde de påverka den politik partiledningen bestämt. Det är någonting dagens unga inte kan acceptera, de vill ha snabba ryck som visar resultat, inte bara pratbubblor.

Det är antagligen anledningen till att partierna får svårt att fylla sina platser i kommunfullmäktige på många platser. Någon återväxt finns inte, det blir till att kalla in gamlingar som inte känner sig speciellt engagerade för uppgiften. Men att säga ja och amen till alla förslag som läggs fram, ger ju i alla fall någon krona mer i plånboken. Egentligen borde man skratta åt det, men det är alldeles för sorgligt.

Vår så omtalade demokrati finns med andra ord bara i den politiska retoriken, det är partilinjerna som styr hur partikamraterna ska rösta. Något avsteg från partilinjen tillåts inte, det reviret har pinkats in under årtionden. De svaga och utsattas beskyddare är Socialdemokraterna har vi fått lära oss. Under många val har de Socialdemokratiska ledarna sagt att de lågavlönade måste få det bättre. Efter valen har de sagt, tyvärr finns inte pengar just nu, men nästa mandatperiod då ...

Politiska löften är lätta att ge, betydligt svårare genomföra. Med åldern har de gamla i dag samlat på sig så många svikna löften, att de misstror de partier de varje gång gett sin röst. För första gången har jag hört gamla trogna sossar säga, nu tror vi inte längre på partiet. De som bor i kommuner som så långt tillbaka de gamla kan minnas styrts av Socialdemokraterna, är de som svikits mest.

Det röda Gävleborg borde framstå som ett varnande exempel för den Socialdemokratiska partiledningen. Men antagligen har den högsta partiledningen ett finger med i, att de två ledande inom Gävle Kommun avsagt sig sina uppdrag. Det är naturligtvis bara spekulationer. Men invånarna har retats upp genom hanteringen av förskingringen på tjugo miljoner, tveksamma resor och andra underligheter. Skulle sossarna förlora makten i Gävle, kommer det att skada hela partiet.

Att gamla sossar som av födsel och ohejdad vana alltid röstat på partiet ska rösta på Alliansen, har setts som en omöjlighet. Just det tänkandet har invaggat de ledande i falsk säkerhet. Eftersom vad som helst ses som bättre än det gamla kära partiet, vet man inte hur de kommer att göra. Skulle inte förvåna om SD blir partiet, som tar flest röster från sossarna.

Alldeles säkert är det många politiker som är oroliga för sin framtid. Att satsa på politiken var ju samma sak som att bli försörjd livet ut. Ja, för den som satsat på rätt parti, alltså. I vår moderna tid är det mer som att satsa på hästar. Att ha satsat på fel häst kan bli dyrbart.