Vad det handlar om är prestige, ingenting annat.

Valet är över tack och lov. Men jag har hört många som inte riktigt fattat vilket kaos som blev resultatet. Skulle förvåna om det inte blir ett nyval redan nästa år, om inte de etablerade partierna respekterar valutgången. Men den moderna människan har nog med sina egna problem, det är inte lätt att vara människa i dag.

Många medelålders har upptäckt det. Att passera fyrtioårsstrecket betyder att den jobbiga delen av livet börjar. Många upplever det som att de senaste tjugo åren passerat i en svinblink och bävar inför de kommande åren. Hur ska de orka med det vansinniga tempot i dagens samhälle, som sliter på både kropp och psyke?

Anledningen till att mina tankar började kretsa kring det här, var ett samtal jag hade med en för mig helt främmande person. Han hade nyss fyllt fyrtio och hade problem med både rygg och axlar, men hur gärna han än ville, kunde han inte sjukskriva sig. Räkningarna måste betalas och det räcker inte sjuklönen till, sa han.

Min första reaktion var att stackaren hade minst tjugofem år kvar till pensionen, skulle han kunna hålla tiden ut? Det är lätt att tänka att fyrtio är ingen ålder, eller har i alla fall inte varit det. Men att börja bli utsliten när runt halva arbetslivet avverkats bådar inte gott. Kanske kan han med hjälp av "reservdelar" hålla tiden ut, men jag tror inte det. Jag uppfattade det som att han misströstat, den hjälp han kunnat få hade inte gett något märkbart resultat.

Ser man realistiskt på hur människornas ska kunna klara av dagens högt uppskruvade tempo, inser man att det inte kommer att fungera. Även de som inte börjat känna av krämpor, märker av att utförsbacken börjat. Det går inte så fort i början, men med åren upplevs det som att tiden går fortare och fortare.

Allt fler har insett att jobbet kräver allt mer, det behövs både styrka och uthållighet. I panik börjar människor träna genom att jogga eller prova på de mest knasiga träningsmetoder. Resultatet för många blir det rakt motsatta än vad som tänkts. Vilket inte är förvånande, eftersom de flesta börjar från noll.  

Men även de som känt sig någorlunda friska utan motion, men följt den nya trenden att motionera, upptäcker att det värker lite här och var i kroppen. Vänner och bekanta säger att det bara är träningsvärk, kör på bara. Men så en dag visar det sig inte vara träningsvärk, det är någonting som gått sönder. Inte alls konstigt eftersom det är samma sak som med en gammal bil som inte körts på några år, när den startas upp kan vad som helst hända.

Att försöka skaffa sig kondition kallar jag för en sund tanke, men det kanske inte är så klokt att pressa en osund kropp. Åren av monotont arbete av alla de slag finns memorerade i huvudet, att ändra livsstil betyder att mångåriga rutiner på fritiden påverkas. Att vid en fyrtio- eller femtioårskris börja träna, kan jämföras med att lära ett språk, men hoppa över grammatiken.

Börjar man tänka i de banorna inser man att det moderna samhälle vi nu har, är ohållbart i längden. Det går inte att pressa människor hårdare än vad de klarar av fysiskt och psykiskt. Redan nu finns tecken på att psyket är det som tar stryk mest på grund av oro och stress. Om skyddsnätet blir så grovmaskigt att många kan falla igenom, påverkas människornas sätt att tänka. Finns det något annat sätt att överleva än vad de politiska makthavarna anser vara det rätta?

Hörde för någon dag sedan en ekonom som predikade, att alla måste spara tio procent av lönen varje månad. Tyvärr missade jag vad som sagt tidigare, men visst liknade det en instruktion från högre ort. Men det som slog mig var, hur många kan spara tio procent av sin lön om man räknar bort de högavlönade? Det är tveksamt om många ur medelklassen kan klara det och de långtidssjuka, arbetslösa och pensionärerna kan hon knappast vänt sig till. För de sistnämnda grupperna gäller om pengarna ska räcka till nästa utbetalning eller inte.

Men att det finns en bild av vårt land som inte stämmer in med verkligheten, kunde man läsa i utländska tidningar efter valet. Många utländska skribenter kunde inte begripa varför Fredrik röstades bort, efter att ha gett alla svenskar mer i plånboken. Endast en spansk tidning kunde förstå varför och som skrev, att man tar inte från de fattiga och ger till de rika och tror man gör rätt.

Misstaget var att försöka forma om ett lands befolkning för att visa upp en ekonomi i världsklass. Under några år fick också regeringen beröm, men efter hand sipprade det ut på vilket sätt. Regeringen hade ju bevisligen stulit pengar från invånarnas trygghetsförsäkringar. Vad det handlade om var ett svek mot en stor del av befolkningen. Jag har därför full förståelse för att både Fredrik och Anders lägger av, allt färre trodde på det de höll på med.

Nåja, det här med politiska block verkar också ha spelat ut sin roll. De stora partierna krymper och det blir allt fler partier som vill vara med och bestämma. Om de två stora kunde samsas om vad som är bäst för landets invånare istället för staten och det politiska etablissemanget, skulle ju de få majoritet i Riksdagen. De skulle slippa försöka komma på vad som måste göras, utan bara kopiera förslag, som lockat väljare till de andra partierna.

Egentligen borde det vara lätt att styra ett land, men det tillåter inte de olika partiledningarna. De lever kvar i en värld där invånarna ska anpassa sig till de politiska besluten, även om de är alldeles åt helsike. Det misstaget har skapat dagens politiska kaos och det kommer att bli ännu värre, om inte SD släpps in i gemenskapen. De partier som idiotförklara bortåt en miljon människor som lagt sin röst på SD, visar bara vilka som borde idiotförklaras.

Vad det handlar om är prestige, ingenting annat. Det måste kännas surt för de gamla partierna att mista röster till SD, men de borde fråga sig själva varför.