onsdag 10 september 2014

Ju fler fattiga, desto mindre pengar får staten in.

När jag sätter mig ner för att skriva någonting, är det för att rensa huvudet från all den information, som inte går att undvika. Som det här med experter av alla de slag som kommer med tvärsäkra uttalanden. Eftersom jag är nästan allergisk mot auktoriteter, sätter hjärnan igång och försöker plocka sönder allt de säger. En auktoritet har de ju blivit på gamla meriter, och jag frågar mig om de verkligen klarat av att vara uppdaterade i vår minst sagt komplicerade värld.

När politiker uppför sig som auktoriteter, blir jag uppriktigt sagt förbannad. Jag har träffat många politiker som gått den långa vägen och klättrat högst upp. De har inte kommit dit på grund av sin intelligens, utan varit lojala mot partiet och företrädarna. De kan sin inlärda manual, men mycket mer är det inte.

Men sossarnas manual blir jag inte klok på. I den drygt hundra år gamla ideologin, finns av förklarliga skäl sådant som inte passar in i vårt hypermoderna samhälle. Trots de ändringar partiet tvingats att göra, verkar de senaste ändringarna komma från den gamla stabila industrisamhällets dagar. Allt gick sin gilla gång och besluten var alltid för invånarnas bästa. Så lades det fram i alla fall  och ingenting tycks ha förändrats.

Med egen majoritet var det inte heller någon som kunde säga emot. I dagens läge behövs hjälp från andra parter, mycket beroende på att de gamla trogna väljarna faller ifrån en efter en. Eftersom det verkar som partiet har svårt att ta till sig allt det nya, har det svårt att dra till sig de unga. Partiet är i skriande behov av nytänkande, så de ledande måste försöka kravla sig upp ur de gamla hjulspåren för att se hur verkligheten ser ut.

Jag hade väntat mig att partiet som alltid skrutit om vad det gjort för invånarna, skulle komma med en genial lösning på dagens problem. De reformer som sjösattes på femtiotalet gjordes i en tid, då vårt lands invånare fortfarande var optimistiska om framtiden. Med tiden har det visat sig att det mesta var baserat på drömmar, som aldrig kunde förverkligas.

I modern tid har det bara gått bakåt, mycket tack vare de misstag som gjorts. Med ny partiledare skulle det bli förändring, därför tror man inte det är sant, när sossarna verkar ha klantat sig igen. De har inte lärt sig ett dyft av gamla misstag, men anledningen kan naturligtvis vara på grund av storhetsvansinne, genom de tidiga opinionsundersökningarna. Valet var redan vunnet, trodde man.

Ingen kan mer om hur man skapar jobb än partiledaren vill man framhålla. Han har i sin roll som tidigare fackpamp, förhandlat och frotterat sig med de stora företagen. Men att i dagens läge luta sig mot de stora företagen, är som att luta sig mot en svängdörr. Det behövs allt färre för att tillverka saker, maskiner är tåligare än människor och lättare att reparera.

Men om jobb försvinner, vad ska människorna då göra. Det svaret har inget parti än så länge och det börjar bli ont om tid. Kanske är det meningen att vi ska lära om, att göra det som inte ses som ett arbete av våra politiker. Det sista sköra halmstrået för våra politiker är att tjänstesamhället, ska bli det som industrisamhället en gång var. En önskedröm, javisst, men vad ska man hitta på, när de traditionella jobben är på väg att försvinna.

Det finns politiker som insett att samhällsexperimentet med jobblinjen gått för långt, att det skadat vårt land för en lång tid framöver. Men att rätta till det som blivit fel är inte lätt, det var ju inte meningen att skapa fattigdom och missär, det bara blev så. Några politiker har nu börjat titta närmare på det som allt fler länder ser som kanske den enda lösningen, nämligen att skattepengarna måste fördelas på något sätt. I en värld då de fattiga blir allt fler på grund av olika omständigheter, märks det efter hand hos de som producerar varor, försäljningen sjunker.

Men det gäller inte begagnade varor och det är ungdomarna som hittat en guldgruva att gräva ur. De unga har lärt sig leta efter både kläder, husgeråd och möbler i second hand butiker och på  loppmarknader. De talar om prylarna som retro, en tid långt tillbaka då föräldrarna kanske inte ens var påtänkta.

Många unga har inte råd med dyra märkeskläder som sticker ut, men sticka ut kan man göra även i femtiotalskläder. Dessutom har de upptäckt att det mesta som tillverkades hade hög kvalitet, både kläder och möbler. Hörde en ung kille stolt säga på Ånyo: Nu har jag köpt en riktig träsoffa, inte en som är byggd av spånskivor.

För mig betyder det att ordet återanvändning fått ett ansikte. Fullt användbara kasserade saker från  dödsbon och blivit över vid en flytt, kommer att användas på nytt. Man skulle kunna ta det här för en ny trend, men egentligen är det ju bara att de handlar vad plånboken tillåter. Men just att de insett att gamla saker fungerar lika bra som nya, kommer att ge återverkningar.

Om det nya tänkandet kraftigt sprider sig, växer det fram en helt ny typ av invånare som inte trånar efter allt nytt, utan nöjer sig med det som finns till billigt pris. Den förda politiken har ju faktiskt lärt ungdomarna att leva på småpengar, men det var knappast meningen. Det skulle tvinga dem att försöka få ett jobb för att kunna köpa saker.

Men jobb till ungdomar växer inte på träd, många av dem har på grund av dåliga betyg antagligen slagits ut för gott. Troligtvis kommer de aldrig att få ett riktigt jobb. Ser man det på det sättet, hur kommer då vårt samhälle att se ut i framtiden? Konkurrensen om de jobb som finns kommer ytterligare att komplicera det hela. Ungdomarna kan inte bo hemma hos föräldrar i all evighet, men tyvärr tycks det vara enda möjligheten för många unga. 

Kanske är det så att vi alla tvingas hålla hårt i det vi har att röra oss med i penningväg. Att det påskyndar det som ändå kommer att ske, att miljontals traditionella jobb kommer att försvinna, kanske bara är bra. Det är först då folk själva måste ta tag i sina problem, istället för att vänta på att de politiska makthavarna ska göra det. Alla är födda med någon form av kreativitet, men det har inte uppmuntrats i vårt land.

När man ser de försämringar som märks så tydligt, finns paralleller med tretiotalet. Det var då många som skott sig under tidigare år insåg, vad lätt vunnet lätt förlorat innebär. Det är ju faktiskt inte riktiga pengar det bollas med, det är siffror på ett papper. Och dessa papper är inte mycket värda, om folk drar ner på konsumtionen. Inte statens ekonomi heller, för den delen. Det är därför en fördelning av invånarnas pengar är s viktig. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar