Jösses, så fort åren rinner iväg.

Satte mig ner framför datorn utan en tanke bakom. Kanske börjar jag känna av åren, åtminstone när det gäller kroppen. Anden är villig men köttet svagt, brukar man säga och visst går det tyngre när man ska utföra någon form av kroppsarbete.

Ju äldre man blir, desto mer jämför i den tid vi nu har med flydda tider. Var det bättre för, eller har man glömt allt dåligt? Den utveckling som många politiker säger att vårt land genomgått de senaste femtio åren, är egentligen bara en kosmetisk förändring. Allt är hypermodernt på grund av den tekniska utvecklingen, men vårt samhälle och människorna har bara förändrats. Till det bättre eller sämre får andra avgöra.

Det skryts om den ekonomiska utvecklingen, men är det verkligen någonting att skryta över? De flesta äldre jag talat med anser att man fick mera för pengarna under femtio- och sextiotalet. Det var först efter de våldsamma löneförhöjningarna i början på sjuttiotalet, som prishöjningar och inflation som följd, fick lönerna att få svårare att räcka till. Åttiotalet var ingen höjdare precis, då gick det mesta snett för de regerande Socialdemokraterna.

Men om man bortser från ekonomi och det materiella finns en himmelsvid skillnad, nämligen människors sätt att leva och umgås. Föreningslivet och Folkparkerna blomstrade, fram till dess en teve blev nästan alla familjers egendom. Det berodde på samma grupptryck som de unga upplever i dagens läge när det gäller att köpa hus, bostadsrätter och bilar. När vänner och bekanta har skaffat sig någonting, är det lätt att tråna efter samma sak.

Nåja, det tog ändå några år innan föreningsliv och Folkparkerna började känna av konkurrensen från teve, men förändringen gjorde det allt svårare att anordna någonting. Det värsta var att folk trodde allt som sades i teve var sant, vilket utnyttjades av de politiska makthavarna. Plötsligt handlade allt i vårt land om politik och en vänstervind svepte genom landet.

Böcker och teater handlade om politik, vilket fick de som anammat folkbildningen och lärt sig tycka om teater och att läsa böcker, att vända alltsammans ryggen. Skolan ska man inte tala om, den blev lite av släpp fångarna loss, det är vår. Man kan alltså tydligt se när det hela började barka alldeles åt helsike.

Naturligtvis skulle svenska folket dragit åt sig öronen när de politiska makthavarna började prata om omfördelning. Vad de gjorde var i själva verket att ta pengar från där det fanns, för att lägga dem där det fattades. Alla omfördelningar har därför lett till att det saknas pengar till allt som skulle behöva göras. Pensionärernas konfiskerade miljarder var som en droppe i havet för att täcka alla utgifter. Samma sak med de försämrade trygghetsförsäkringarna, det kostar skjorta att försöka köpa lojalitet. Men vad fick regeringen för pengarna?

Dummare är inte svenska folket än att de insett att det börjar bli ohållbart. Eller kanske upptäckt samma sak som den Danske skådespelaren Poul Bundgaard som skrev: Livet är den största gåvan. Det är bara tråkigt att så många aldrig hinner packa upp det riktigt.

Jag grubblade på det han skrev och kom fram till min alldeles egna tolkning. Vad som händer i våra liv är ju att vi i ungdomen packar ner saker i form av kunskap vi har nytta av längre fram i livet. Men pressen och hjärntvättningen att vi ska vara nyttiga medborgare och tjäna pengar, blir det som avgör mångas liv.

Det är många år sedan det var möjligt att hoppa från ett jobb till ett annat, nu är det få förunnat. De som fått ett fast jobb har hängt sig kvar, även om de trivts med det eller inte. De drömmar som fanns har krossats för de som fastnat i tröstlösa själsdödande monotona jobb. Alla dessa kan man säga inte hunnit med att packa upp gåvan, det vill säga leva sina liv som de en gång drömt om och haft med i bagaget.

För politiker är det värsta som kan hända, att invånarna själva börjar tänka. Just insikten att det som kallas utveckling, i själva verket gör människan överflödig inom en snar framtid, öppnar upp för ett helt annat samhälle. Det hårda kalla måste ersättas med ett mjukare som sätter människan i första rummet innan det är för sent.

Tänker man efter så är det en enorm börda invånarna tvingas bära. Det är inte bara den ofantliga offentliga sektorns löner, utan också medlemsavgiften till EU som betalas ur de så kallade gemensamma medlen. Hela vårt land står och faller med att så många som möjligt jobbar och att företagen går bra. Om jobb kommer att försvinna i den omfattning många talar om, rasar hela det politiskt uppbyggda samhället ihop.

Det betyder att ett helt annat samhälle måste ta form inom loppet av tjugo år. Om det låter som en lång tid, så tänkt tillbaka på början av nittiotalet. Det ger en känsla av att det räcker titta tillbaka över axeln, så fort rinner åren iväg.