Bäva månde svenska folket.

De politiska vägarna som provats i vårt land, har för det mesta visat sig vara oframkomliga. Den politiska ursäkten har alltid varit att de inte nått ända fram. Ingen politiker verkar ha insett att de politiska vägarna leder inte bara sig själva, utan också invånarna in i ett ekorrhjul.

Artiklar som berör den automatisering och robotisering som hotar jobben duggar numera tätt. Man kan läsa oron bakom artiklarna, det börjar osa allvar. Lönearbete är inte framtiden, det är hur resurserna ska fördelas så att människorna kan överleva. Pengar måste alla ha för att kunna leva, men hur ska det gå till utan ett lönearbete?

Miljörörelsen har predikat att den moderna människa lever alldeles fel. Men inte många lyssnar, det är lätt att säga, men betydligt svårare att ändra på. Enda resultatet av ständigt nya och dyra miljökrav, har blivit att företagen satsar på att sänka sina kostnader. Dyraste posten för många företag är personalkostnaderna, därför investeras i nya tekniker som kan ersätta mänsklig arbetskraft.

Hårdast drabbad är de gamla industriländerna som tagit på sig att rädda miljön genom mindre utsläpp. I de nya industriländerna däremot, rör inte miljötänkandet varken regeringar eller företagen i ryggen. Visst tvingas folk bära munskydd på gatorna på grund av den förorenade luften, men pengar är viktigare.

Många investerade har säkert fjärilar i magen på grund av de oroshärdar som hotar att sprida sig. Alla länder är beroende av varandra på ena eller andra sättet, vilket gör allting mycket svårare. Just nu håller ett ekonomisk krig genom sanktioner på att bryta ut och som kommer att skada hela världen. Det som blir ekonomiskt kännbart för Ryssland, kommer Putin att se till att betalt kvitteras.

Det som oroar mig mest är hur vårt lilla land ska kunna klara sig om det uppstår ett ekonomiskt krig. Vapenskrammel är en sak, men om ekonomin kollapsar skördar det minst lika många offer. I vårt land har vi glömt bort vad det gamla bondesamhället betydde för landet under andra världskriget. I dag har jag svårt att komma på mer än mjölk som vi är självförsörjande på i dagliga livet.

I längden är det naturligtvis ohållbart, ett land måste kunna klara sig utan exempelvis import av matvaror. Det är bara att titta i butikshyllorna vad som produceras av det som skördas eller föds upp i vårt land. Skulle vårt land skäras av från omvärlden, skulle det uppstå enorma problem. Varför ingen regering tänkt på det senaste femtio åren, övergår i alla fall mitt förstånd.

Tyvärr är det så att politiska beslut mer eller mindre tagit död på möjligheten att kunna leva av ett mindre jordbruk. Men även de stora jordbruken har enorma problem i dagens läge. Det har visat sig att stordrift inte gett mera pengar, kostnaderna har stigit betydligt snabbare än intäkterna. Man vågar inte ens tänka på vad som händer, om även de stora jordbruken slås ut.

I de politiska visionerna tycks det mesta glömts bort, inte minst människan. Vårt land liknar numera mest ett myrsamhälle där alla måste dra sitt strå till stacken. Uppbyggnaden är densamma, det är arbetsmyrorna som ska se till stackens fortlevnad och försörjning. Klipps förbindelsen mellan arbetsmyrorna och stacken av, dör hela samhället. Det är alltså ett väldigt skört samhällssystem vi har, vad än våra politiker tror.

Den som försöker styra ett land enligt väl underbyggda teorier, upptäcker efter ett tag, att det är någonting som inte stämmer. Den senaste tiden har det gått att läsa artiklar om, att teorier inte går att lita på i den värld vi nu lever i. Ja, den riktiga världen, inte hur den teoretiskt skulle sett ut. Det har nämligen visat sig att det som var sant en gång, inte längre är det. Trots all beräkningar om ett positivt utfall, har det börjat visa sig, att någonting ändå inte var rätt i uträkningarna

Som det här med arbetslösheten exempelvis, där man utgått från att det har en dämpande effekt på inflationen. Man har helt enkelt kalkylerat med att det alltid måste finnas arbetslöshet, men med den höga arbetslöshet vi har i dag, skulle det inneburit en deflation på runt fem procent. Men så är det inte och det förbryllar många ekonomer.

Förklaringen kan vara så enkel, att människorna lånar för att klara sina utgifter. Att de som haft säkerhet lånat upp över skorstenen på sina fastigheter. Enda räddningen för dem har varit att inte amortera på lånen. Den stora smällen kommer naturligtvis den dag då de tvingas amortera, men den dagen den sorgen. Bostadsbubblan som inte fanns och därför inte kunde spricka enligt regeringen, har nu blåsts upp till bristningsgränsen.

Redan för några år sedan skulle den nuvarande regeringen gjort någonting åt den höga skuldsättningen i landet. Det amorteringskrav som det nu pratas om, men knappast kommer att bli verklighet förrän kanske nästa år, kommer alldeles för sent. Orsaken till veligheten förstår man, det kommer att påverka inte bara konsumtionen utan hela svenska folket.

Vad som hänt de senaste åren är, att det ekonomiska tänkande skjutit det logiska i bakgrunden. Det har fört med sig att som kan, skor sig så mycket som möjligt. Läste någonting som stämmer ganska bra in på det som hänt och är på väg att hända. Det jag läste var skrivet av Annette Kolb och lyder så här: Girighet är den fälla som gillras för de besuttna.

 

Nu är det alltså dags igen. På åttiotalet var det höga räntor som knäckte både företag och fastighetsägare, nu kan ett amorteringskrav ställa till med en betydligt större skada. Ytterst ansvarig för att sådant här kan hända är regeringen. Någonstans på vägen har fel beslut fattats, eller inte fattats alls.

Vår statsminister viker inte en tum från arbetslinjen och tänker löpa linan ut. Själv kommer han säkert att gå skadelös, men vad händer med alla andra? När inte ens erkänt skickliga ekonomer klarat av att bygga in det oförutsedda (som det här med den snabba tekniska utvecklingen), hur ska då personer med betydligt mindre kunskap kunna göra det? Men det är inte den tekniska utvecklingen som är den stora faran för vårt lands framtid, utan den mänskliga faktorn. Bäva månde svenska folket.