Det är alltid svenska folket, som får städa upp efter de politiska festerna.

Den politiska ambitionen (önskedrömmen) har under många år varit att skapa ett välfärdssamhälle. Ett samhälle som skulle bli ett föredöme för andra länder. Ett högt stående land med välmående invånare. För att detta skulle kunna vara genomförbart, måste valda personer ta hand om både pengar och förstånd. Pengar har det funnits under åren, men förståndet hos de så kallade folkvalda, har det varit sämre ställt med.

Redan när våra politiker började prata om vårt välfärdssamhälle, hade maskineriet börjat gnissla betänkligt, Underhåll hade på något vis blivit bortglömt under åren. För att få det att fungera behövdes krävdes bara lite justeringar. Ja, det hade kanske kunnat fungera, om inte justeringarna fått det att gnissla ännu värre, både här och var.

Justeringarna hade kostat pengar och det började bli lite si och så med statens affärer, Inte minst den dåvarande regeringen fick smärtsamt känna av, att det kostar att ligga på topp. Det ledde till panikåtgärden att sanera statens och bankernas ekonomi, utan en tanke på framtida problem. Statens och bankernas ekonomi rätade upp sig, men på bekostnad av att välfärdstänkandet hamnade  i bakgrunden.

Men svenska folket fick lära sig att allt börjat handla om ekonomi, Ingen trodde väl att ekonomi kunde vara viktigare än invånarna, men tänk så fel folk trodde. Det nya Sverige skulle formas efter ekonomiska principer, det diskuterades fram genom en borgerliga allians som kom till stånd i en badbalja. Med en Socialdemokratisk ledning med Göran Persson i spetsen som levde kvar i sin egen värld, var det inte förvånande att partiet blev av med makten.

Trött på Göran Persson och Socialdemokratiska löften som aldrig infriades, var väl den största orsaken. Men många av de som röstade fram alliansen, kunde inte ens ana vad som skulle hända. Många fick hjärtat i halsgropen när det mesta skulle reformeras, bidrag och annat otyg skulle bort. Ett samhällsexperiment som aldrig provats tidigare i en demokrati, splittrade plötsligt ett lands befolkning.

Även alliansen talade om ett välfärdssamhälle, som bara kan uppnås om landets invånare har en ekonomi de kan leva av. Någon kom då på att om man tvingar folk att jobba, kommer alla att få det bättre. Visst fanns det en hake i det förslaget, men det fanns inte tid till att titta närmare på. När beslutet väl var fattat, visade det sig att världen inte bara består av vårt land.

Den ekonomiska krisen upplevdes som att komma som en blixt från klar himmel och påverkade även vårt land. Många länder hade levt över sina tillgångar och regeringar ute i Europa tvingades dra i nödbromsen. Vårt land hankade sig fram genom att ta pengar från pensionärer och de sämst ställda. Det gav ryggdunkningar när stats- och finansministrar träffades, vårt land var ett föredöme.

Nu är läget ett helt annat, efter att de miljarder som satsats av invånarnas pengar har hamnat i fickorna på smarta företagare som utnyttjat Fas 3. Riskkapitalbolagen gnuggade händerna eftersom de kunnat skära guld med täljkniv inom skola, vård och omsorg. Arbetslösheten bara stiger trots alla påhittade sysselsättningar för de arbetslösa. Orsaken är naturligtvis att de riktiga jobben lyst med sin frånvaro och industrin fortsätter göra investeringar som kräver mindre personal.

Man kan inte se det som annat än att ytterligare en politisk väg inte nått ända fram. Men oavsett valutgången kommer svenska folket att ledas in på en ny politisk väg, som ingen kan i dag säga vart den leder. Vad vi har framför oss är som ett gungfly landet kommer att tvingas passera. Det gäller att hitta fasta tuvor att hoppa till, så det gäller att ha tungan rätt i munnen.

En gång i tiden sa de som jobbade för staten att kakan var liten men säker, det vill säga lönen var ingenting att skryta över, men den var säker. Även om lönen är bättre än på den gamla goda tiden, finns ingen säkerhet för den som arbetar inom de offentliga verksamheterna. Som det ser ut kommer det även att gälla för yrkespolitiker. Den förändring som inte går att stoppa, kommer att ställa det mesta på huvudet.

Kanske är det så att folk i gemen inte tänkt på det, men det är inte de politiska makthavarna som har makten i sin hand, det är folket. Med den teknik som de flesta använder sig av numera, sprids information och upprop om ett rättvisare samhälle. Man kan säga att de demokratiska spelreglerna äntligen börjat utnyttjas av invånarna. Förhoppningsvis kommer det att tvinga de politiska partierna att ta skeden i vacker hand, de har ju egentligen inget annat val.

Nu är folk trötta på den nuvarande regeringens omänskliga behandling av de sjuka och arbetslösa, en bedrövlig skola, vård och omsorg. Men svenska folket vet man aldrig var man har, var och en är sig själv närmast numera. Men oavsett hur folk kommer att rösta, är det ingen jag talat med, som har förtroende för vad våra politiker kan göra, om man bortser från att prata. Men prat skapar inga nya jobb, inte heller mat på bordet åt de som nu inte har det.

Finns det överhuvudtaget någon politiker, som har idéer om hur invånarna ska kunna överleva i framtiden? Ska det plockas fram låtsasjobb eller ska invånarnas pengar fördelas så att även de sämst ställda ska kunna överleva? Kanske är det början till slutet på det traditionella politiska styret av vårt land, att sista striden är här, som det sjungs om på 1:a Maj.

Det får bli som det blir. Men för mig som varit med i många år, känns det som att nu är det dags igen. Dags att betala det som betalats ut i förskott, för jobbskatteavdraget kommer att få betalas tillbaka på ena eller andra sättet genom skatter. Det är alltid svenska folket, som får städa upp efter de politiska festerna.