Det är inte att få folk i arbete som är viktigast, det är att hålla dem vid liv.

Förhoppningsvis kan jag nu kunna lägga bloggandet år sidan ett tag. Jag tröttar säkert ut de som läser det jag skriver, lika mycket som jag tröttar ut mig själv. Anledningen är att jag äntligen börjar få flyt på det jag skrivit på från och till. Inte ens musiken jag vill ha i öronen när jag skriver har hjälpt, det har inte framkallat de bilder jag måste ha i huvudet.

Antagligen så har det jag tänkte mig från början mognat, för det har definitivt inte handlat om skrivkramp. Men när personerna i en berättelse av någon anledning vill göra tvärtom mot vad jag tänkt mig, gäller det för mig att tänka om. Vad det handlat om är ett feltänk från min sida, att försöka styra någonting motvilligt i fel riktning går inte. Men nog om det.

Politik handlar också om att fösa invånarna i en riktning, som inte stämmer överens med hur en betydande del av folket vill gå. Den här valrörelsen har visat vad politik egentligen handlar om, det är en maktkamp. Alla medel tycks vara tillåtna, men Annie Lööfs övertramp visade på en respektlöshet som gjorde mig förbannad. Det hon gjorde är samma sak som när någon lägger reklam i brevlådan trots att det står: Ingen reklam, tack.

Var och en blir salig på sin tro och det måste respekteras, oavsett den egna åsikten. Men när man hör och läser om vem eller vilka som är bäst på att leda landet, är det ett bevis på att vår demokrati inte längre finns. Den som ska bestämma i en demokrati är landets invånare och de som utses att företräda dem, ska inte bestämma hur invånarna ska leva. Så enkelt bör det vara.

För den som lyssnar vad folk pratar om när de träffas, märks tydligt att politikers trovärdighet ifrågasätts av alla. Efter att kostnaderna för flyktingmottagningen dragits fram i ljuset, är det inte flyktingarna som diskuteras, utan varför svenska folket inte fått höra det tidigare. Vreden vänder sig mot undanhållandet av information och har ingenting med rasism att göra.

Naturligtvis frågar sig folk hur det här påverkar skola, vård och omsorg, ja, allt det som folk betalar skatt för att få utfört. Det är ju invånarnas gemensamma inbetalade pengar det handlar om, att de används på bästa sätt. Svenska folket är knappast villigt att betala fullt pris för en sekunda vara och höjs priset genom skatter, kommer det att ta hus i helsike.

Att det blivit så här, får de gamla etablerade partierna ta på sig skulden för. Invandring och flyktingmottagning har skett slentrianmässigt, när det nu har växt över huvudet på våra politiker, vet de inte hur de sa göra. Åter igen kan man utomlands höra det förnedrande dumma svenskar. Tyvärr ligger det en hel del sanning i det om man ser till resultaten i skolan, men nog borde man kunna begära mer av de så kallade folkvalda.

Oavsett vilken regering det kommer att bli efter valet, blir det knappast jobb som kommer att vara den stora frågan, det är hur människor har det i vårt land. Larmrapporter om att allt fler drabbas av psykiska besvär och långvariga sjukskrivningar, vittnar om att vårt samhälle börjar bli omänskligt att leva i. Det är inte bara de arbetslösa och sjuka som utsätts för omänsklig behandling, det förekommer även på många arbetsplatser.

Det finns en gräns för vad människan orkar med både fysiskt och psykiskt. De makthavande lägger hela tiden ansvaret på vårt så kallade välfärdssamhälles överlevnad på invånarna, själva ser de sig som övervakare. Folk måste jobba mer och längre, annars ... Många uppfattar det här som hot och att de inte är värda mer än att försörja en elit. En elit som består inte bara av kapitalister som håvar in ännu mer, utan också den politiska eliten med höga löner och förmåner. Det jäser rejält ute i landet.

För min del har jag väntat på en ursäkt från vår statsminister, till alla de långtidssjuka som drabbats av utförsäkring och förnedrande behandling av Försäkringskassan. Kan han vädja om att öppna våra hjärtan för de flyktingar som kommer hit, kan han också göra det mot alla de som drabbats av sjukdom. Ingen väljer att bli sjuk, det är någonting som kan hända vem som helst, när som helst. Att han inte gjort det visar på en arrogans och avsaknad av både samvete och empati för de svaga som är skrämmande.

Vårt land förtjänar inte att ledas av människor som ser till landets bästa, istället för invånarnas. Om inte invånarna mår bra, drabbar det hela vårt land i form av kostnader som aldrig tagits med i de politiska beräkningarna. Att se fyra år framåt är en omöjlighet, vi vet inte hur världen kommer att se ut inom ett år. Det finns alldeles för många akuta problem för att ens tänka längre än ett år framåt.

Det är inte att få folk i arbete som är viktigast, det är att hålla dem vid liv.