Vad som helst kan hända efter valet.

Att vår demokrati är bräcklig – man kan till och med ifrågasätta om den finns längre i vårt land – beror det till största delen på bristen av lojalitet mot invånarna hos de så kallade folkvalda. Det är inte folkviljan som styr, utan den som har den politiska makten. Genom att hänvisa till majoritetsbeslut är det därför möjligt att styra invånarnas liv. Någonting som händer alldeles för ofta, vilket fått ett tidigare fridsamt folk att ilskna till.

Hur det kunnat bli så att våra politiskt tillsatta personer och invånarna inte ser på vårt samhälle på samma sätt, är någonting som förbryllar de flesta. Det ena idiotiska förslaget efter det andra, får folk att fundera över, om de politiska makthavarna har ett klent förstånd. Med en dåres envishet håller det fast vid beslut som visat sig vara alldeles åt helsike. Ja, sett med folkets ögon, alltså.

 

Moderaterna skryter ofta om sin förmåga att hantera landets ekonomi, men förståelsen för hur många människor har det, är det sämre ställt med. De senaste åtta åren har därför invånarna utsatts för ett ekonomiskt experiment, genom att försämra a-kassan och trygghetsförsäkringarna. Enkelt uttryckt har det tagits pengar från de svagaste och utsatta grupperna, som sedan getts till de med ett arbete i form av ett bidrag som döptes till jobbskatteavdrag.

Visst har det gett en skattesänkning för de med ett arbete, men inte de som av skilda anledningar hamnat utanför denna "reform". I teorin skulle det sätta fart på både den ekonomiska tillväxten och skapa nya jobb, men med klent resultat. Däremot är det många som hamnat utanför statistiken, genom att inte bara bli utförsäkrade, utan dessutom utblottade och knäckts totalt. En stor del av de drabbade lever nu på socialbidrag. Ja, så har vi alla de som tagit livet av sig också på grund av omänsklig behandling av Försäkringskassan. I den statistiken börjar vårt land ligga i framkant, men om det är någonting att skryta över tror jag knappast. Det är väl därför den kritiken tystas ner.

Vad beror det på att så kallade folkvalda politiker, på något sätt glömmer bort vilka som är deras arbetsgivare? Tyvärr har svenska folket inte lärt sig stryka de personer från valsedlarna, som istället för att föra deras talan, gör allt för att styrka sina egna positioner i samhället. Vad det handlar om inom politiken är att få makt att förändra efter eget huvud, inte hur invånarna vill ha det.

Det senaste året har det dykt upp de som protesterar mot alla försämringar, bland annat Välfärdsmanifestationen. En rörelse som drar till sig allt fler sympatisörer. Bakom kravet på fördelning av invånarnas pengar, står den snabbt växande skaran som kräver Medborgarlön. Men även de som förordar Basinkomst är inne på samma linje, för det handlar ju om samma sak.

Motståndet mot en förändring av vårt samhälle kommer av förklarliga skäl från de politiska partierna, även om en del politiker insett att någonting måste göras. Det system som politikerna omhuldar är föråldrat och fruktansvärt dyrt att administrera. Hyresbidrag, socialbidrag, barnbidrag, studiebidrag, ja, allt vad bidrag heter och som Moderaterna hur gärna de än vill, inte kan ta bort. Det skulle vara ett politiskt självmord.

Jag har full förståelse för att många politiker är oroliga för både sitt välbetalda jobb och den framtid som ingen vet någonting om. Hörde en politiker säga att fortsätter det så här, kommer vårt land att ramla ihop. Tydligen har han inte märkt att det mesta redan nu håller på att falla sönder och samman. Man får en känsla av  att de enorma problemen inom skolan och vården, bara är toppen av ett isberg.

Socialdemokraterna satsade hårt på jobbskapande, men så kom skolans problem, nu är det bristen på pengar. Måste kännas hårt att se valstrategin gå upp i rök. När regeringen  äntligen talar om att pengar till ditt och datt blir en bristvara, uppfattades det inte som regeringen tänkt sig. Det ger ingen trovärdighet att bara några månader före valet tala om en stabil ekonomi och sedan tala om att det är den inte alls.

Samtidigt som skadeskjutningen av sossarna, sköt regeringen sig själv i foten. Inget av de båda partierna ses som trovärdiga, vilket fått de små att gnugga händerna. Det ser ut att behövas allt fler småpartier som hjälp, för att kunna bilda en regering. Om inte de båda stora bestämmer sig för att slå ihop sina påsar, förstås. Folk har numera svårt att skilja på de Moderata och Socialdemokratiska målen för vårt land. Jobb, skola, vård och omsorg har de gemensamt, resten är ju ändå bara en förhandlingsfråga vad det finns pengar till.

Men visst börjar det likna gycklarnas marknad. Det är ju först som sist en fråga om att det politiska styrelsesättet ska kunna fortleva. Det är föråldrat och kostar invånarna enormt med pengar, därför börjar det också ifrågasättas. När dessutom de stora tappar väljare och de mindre minskar gapet, är vi på väg mot någonting, som ingen kunnat tänka sig för bara några år sedan.

Är det början till slutet vi nu kan se? Tja, det enda vi kan förutsäga i nuläget är, att vad som helst kan hända efter valet.