När kommer vikingablodet att svalla?

Vår regering agerande upplevs numera på samma sätt, som om en räv släppts in i hönshuset. Paniken är uppenbar och åtgärderna blir därefter. När det nu gäller att verkligen försöka ta ett helvete i taget, försöker regeringen istället lösa alla problem på en gång. Vad jag kan förstå kommer de åtgärder som aviserats istället skapa massvis med nya problem, som regeringen tvingas ta itu med längre fram.

Ja, om nu regeringen kommer att sitta kvar eller ett nyval kommer att hållas. Vet inte riktigt vad det betyder att KD vill att DÖ rivs upp, men visst verkar det som att det är kört för Löfven & Co för den här gången. Med de senaste usla opinionssiffrorna går både Löfven och partiet en osäker framtid till mötes. Som det ser ut har Socialdemokraterna valt en partiledare som inte går hem bland de stora massorna.  Tvärtom har han retat upp till och med de gamla trogna sympatisörerna med sina moralpredikningar. Folk är trötta på hur de ska göra och tänka.

Bättre hade det varit att ta tag i de stora problemen, för aktiebolaget Sverige knakar i fogarna.

Man måste se vårt land som ett stort jätteföretag numera, det handlar om ofattbart stora summor som kommer in och betalas ut. På något sätt känns det som om de så kallade förtroendevalda inte har en möjlighet att förstå de siffror som presenteras. Visst är det svårt att få grepp om att någonting ska kosta si och så många miljarder och dessutom räkna ut hur många som måste betala in skatt för att det ska bli den summan.

En hel hop med tjänstemän  har suttit och räknat på just detta innan förslagen läggs fram, det gäller att få debet och kredit att gå ihop. Det är också det som ligger till grund för att regeringen (och politiker överhuvudtaget) kommit fram till, att så många som möjligt måste komma ut i arbete. Som det ser ut, skulle det behövas två tredjedelar av befolkningen i arbete. Men inte ens det kommer att räcka en vacker dag, det är nämligen inte invånarnas välfärd våra politiker tänker på i första hand, det är hur den politiska styrningen ska kunna fortsätta.

Och just vårt föråldrade styrelsesätt har orsakat att det rör sig om mycket pengar, till stor del därför att de offentliga verksamheterna skjuter hundratals miljarder framför sig. Men att förklara det för ett tvärsnitt av folket som sitter i Riksdagen är inte lätt. Det är ingen idé att sätta alla dessa siffror på pränt, därför presenteras det mesta med färggranna staplar eller tårtbitar. Men även där kan uppstå problem för de som är färgblinda.

Kanske låter jag pessimistisk, men det som regeringen presenterat svenska folket är en bild som inte alls stämmer. Vi är ett land på väg mot en kris, det har till och med KI kommit fram till. Krishantering har aldrig varit politikers starka sida, vilket märks tydligare för varje dag som går.

Även företagen känner av den lågkonjunktur som envist biter sig fast. Inom den stora koncernen Sandvik har gruppen SMT problem tack vare det låga oljepriset. Sandvik är ett företag som har lång framförhållning och nu jobbas det för brinnande livet att hitta rätt nivå på personalstyrkan. Direktören för SMT har inte kunnat se någon ljusning de närmaste tre åren, det låter illavarslande.

Har regeringen sett över den enorma administration som i dag avlönas med skattepengar? Vad kan göras för att kapa statens kostnader, både på kort och lång sikt? Risken finns att det ekonomiska läget kommer att se ännu sämre ut inom bara ett år. Jag tror knappast svenska folket vill uppleva samma sak som i Grekland, vilket tyvärr kan bli följden av att inte administrationen bantas rejält.

Det är ingen avundsvärd uppgift våra politiker på riksnivå har, de är ute på helt okänd mark utan vägvisare. Som jag läste för ett tag sedan i en ekonomisk spalt i El Pais, finns det nästan ingenting som stämmer med vad som hänt tidigare. Det kan vara anledningen till den osäkerhet som finns hos många ekonomer, som ställer sig frågande till inte minst de fallande oljepriserna. Ingen har ens tänkt tanken att om oljepriserna skulle falla, att det skulle kunna påverka den globala ekonomin.

Miljötänkandet satte igång någonting som ingen hade en susning om vad konsekvenserna skulle bli. Det har bara talats om luftföroreningar och att oljan en dag skulle ta slut. Varför miljörörelserna inte lagt något krut på kolbrytning är svårt att förstå, kolet tar ju också slut en dag. Samma sak med skövlingen av skogar och då inte minst regnskogar, men det har säkert setts som att  träd växer ju upp igen, även om det tar ett antal år.

Tyvärr har någon räknat fel även här, under flera år har vi kunnat se effekterna av att stora delar av regnskogarna försvunnit. För visst har skövlingen av regnskogar påverkat klimatet, om det kommer säkert en alarmerande forskarrapport framöver. Men precis som med det som hände för en sekund sedan inte kan ändras i en handvändning, tvingas vi leva med de mänskliga misstag som gjorts.

En dag kommer säkert någon att påpeka vilken skada som orsakats av regeringars tilltro till ekonomisk tillväxt. Men vem har tjänat på den ekonomiska tillväxten? Om vi ser till vårt land har det knappast förbättrat för de svagare grupperna, utan tvärtom. Och det är just de drabbade grupperna, som kommer att tvinga fram helt nytt politiskt tänkande.

De senaste valen har många av dessa missnöjesröstat, men insett att det absolut effektivaste vapnet är att inte rösta alls. De som skulle drabbas mest är de gamla etablerade partierna och då inte minst de två stora. Ja, stor kan man väl knappast säga om Socialdemokraterna längre, som nätt och jämt orkar hålla Moderaterna bakom sig. Det en gång stora partiet har verkligen spelat ut sin roll i svensk politik. Moderaternas tillfälliga uppgång kan liknas vid upp som en sol och ner som en pannkaka.

Att Socialdemokraterna mist sin en gång stora bas är fullt förståeligt, som arbetarrörelsens företrädare har partiet definitivt misslyckats. Mycket beroende på att många av rörelsens företrädare blivit kapitalister och levt (och lever fortfarande) sina liv fjärran från gräsrötterna. Man kan tydligt se det vid 1:a Maj tågen, där bara en tapper skara sluter upp under fanorna. Och det började redan för många år sedan.

Jag tror inte våra politiker varit medvetna om faran att skapa en klyfta mellan väljare och förtroendevalda. De politiska systemet har skapat sitt alldeles egna lönesystem och förmåner, där har inte funnits någon broms vid kärva tider. Märkligt att ingen insett att den svenska avundsjukan utgjort ett hot mot hela det politiskt uppbyggda systemet.

Finns ett stänk av avundsjuka och beslut som inkräktar på invånarnas levnadsvillkor, kan man bättre förstå det politiska kaos vi nu får uppleva. Folk har helt enkelt blivit förbannade på både det ena och andra, de vet hur de vill ha det men de styrande har inte uppfattat signalerna. Än så länge har inte vikingablodet svallat, men den dagen kommer säkert.