Är vi födda med ett sjätte sinne?

Har inte haft en tanke att skriva någonting i dag, hade faktiskt tänkt unna mig en vecka med att inte göra så mycket. Speciellt att inte lägga tid och kraft på att reta upp mig på politiker och det de håller på med. Men så råkade jag höra Löfven säga att flyktingkrisen är allas ansvar. I helsike heller, som statsminister är det hans och regeringens ansvar. Han ska definitivt inte uttala en åsikt som inte stöds av folket, för i det fallet har han allt mindre stöd..

För mig handlar det inte om flyktingströmmen, det är hur vår regering hanterar den, eller rättare sagt misslyckas med att hantera den. Problemet är regeringens och Migrationsverket, inte svenska folkets. Ja, än så länge, men en dag blir det säkert ett olösligt problem för invånarna. När regeringen dessutom avser att låna pengar för att allt inte ska falla ihop, blir det en skuld hela svenska folket måste betala.

Det här störde vad jag försökt hålla mig undan ifrån och istället haft lugn och ro att fundera lite kring livet och alla underligheter vi får vara med om. Under några dagar har mina tankar nämligen rört sig kring någonting, som antagligen händer alla människor. Det är mycket av det som händer i våra liv, som är svårt att få en förklaring på. Innan jag satte mig ner för att skriva det här, har jag grubblat i flera dagar. Det som utöste det hela var ett samtal jag hade med en äldre man, som i sin tur länge grubblat över saker som hänt i hans liv. För att hålla det hela kort sa han: Tänk om folk litade på det sjätte sinne vi fötts med, istället för att förneka att det finns.

Han gav mig flera exempel på saker som hänt honom, där han upplevt det som att hans följt en impuls som hjälpt honom. Jag har själv varit med om liknande oförklarliga saker några gånger, men inte kopplat det till ett sjätte sinne som varnat mig. Snarare har jag sett det som att jag haft en skyddsängel som hjälpt mig.

Men om vi verkligen har ett sjätte sinne, varför är vi inte lyhörda för de signaler hjärnan registrerar? Kanske är det som den gamle mannen sa att vi förnekar att det finns. Att vi ser det som någonting övernaturligt vilket inte är så konstigt, det är ju ingenting som lärs ut under skolåren, eller som man pratar om sinsemellan. Därför har jag full förståelse för att vissa varningssignaler kan viftas bort med att det varit sunda förnuftet som väglett oss vid hotande fara. Men det förklarar inte varför man reagerat för någonting och i sista stund undvikit en olycka.

Har letat på nätet och funnit de mest fantastiska förklaringar, men fastnade för en enkel förklaring, nämligen att människan alldeles för ofta följer hjärtats röst, istället för en impuls som skickas till hjärnan för att få oss att reagera. Att lyssna till våra hjärtan leder till känslomässiga beslut, vilket blockerar impulser och varningssignaler som skulle fått oss att reagera.

Att försöka analysera det mänskliga psyket är inte mitt bord precis, men det är intressant att gräva i det den gamle mannen sa. Oftast passerar en händelse som kunnat slutat på ett olyckligt sätt med att vi inte lägger det på minnet. Den tanke som slår oss efter någonting som hänt men inte kan förklaras, är att vi ser det som ren tur att inte en olycka hände. Men tänk om vi räddats av ett sjätte sinne?

Oavsett om vi har ett sjätte sinne eller inte, varifrån kommer de onda aningar man ibland osökt kan drabbas av? Många jag pratat med har haft den känslan många gånger och nästan varje gång har den varit befogad. Det finns alltså en mekanism som varnar för att någonting kan hända, men får vi den känslan genom tidigare erfarenheter? Det är det jag inte blir klok på.

I den oroliga tid vi nu lever i frodas oron och även skrämmande föraningar, det är alldeles för många förändringar landets invånare står inför. Alldeles för många lever på marginalen, det får inte hända någonting som gör att hela tillvaron raseras. Oron finns någonstans i bakhuvudet och fungerar som droppen som urholkar stenen. De som inte lyssnar på varningssignalerna når till slut en gräns psyket inte klarar av och då säger även kroppen ifrån.

Har svårt att förstå varför de makthavande inte insett vilken farlig väg vårt land tagit. Det är inte människan som måste pressas att jobba längre för att bevara välfärden, det är samhället som måste förändras så att det anpassas efter människorna.

När jag läste om nerdragningarna som kommer att göras inom Landstinget Dalarna, kände jag bara vanmakt. När politiker (egentligen är det ett tjänstemannaförslag) stirrar sig blinda på lönsamhet istället för att försöka ge invånarna vad de betalar för, slår dumheten alla rekord. Det är inte personal som ska bort, det är de politiska uppdragen och administrationen som måste bantas. De är tärande i allra högsta grad och därför en belastning för invånarna.

Politiker ser som en sjävlklarhet att de ska finnas för att värna om vår demokrati, men har vänt sig mot folket och folkviljan. När besluten inte är förankrade hos folket, faller hela det uppbyggda maktsystemet. Förresten behöver inte den moderna människan politiska företrädare som inte för fram deras sak utan sin egen. Det är så våra politiker uppfattas och misstroendet mot dem fått grogrund.

Mitt sjätte sinne (eller vad det är) ger signaler om att någonting kommer att hända, eller kanske det bara är onda aningar. Eftersom jag inte är ensam att ha den känslan, ser jag med oro fram mot det kommande halvåret. För visst kommer någonting drastiskt att hända under den korta tiden. Men att som våra politiker tycks göra hoppas på det bästa, känns som att försöka ta sig ur det hela med hjälp av ett räddande halmstrå.

Orsaken till min pessimism är Socialdemokraternas envisa försök att vrida klockan tillbaka. Vad hjälper det att försöka återgå till ett gammalt vinnande receptet. för även om klockan vrids tillbaka fyrtio år i tiden, skulle det inte göra vårt samhälle bättre eller invånarna lyckliga. Det partiets företrädare ser som  visioner för framtiden, kan inte ses som annat än nostalgi.

Och visst är det nostalgi som ligger bakom de gamlas missnöje med hur vårt samhälle blivit. Det vet vad de en gång hade, men det mesta har förstörts genom politiska beslut. Från att ha varit ett land där de allra flesta drog åt samma håll, har invånarna delats upp i grupper som sliter åt olika håll. Inte undra på att det är på väg att gå sönder.

Det får mig att citera det Arthur Schopenhauer skrev en gång: Ibland tro vi att vi längtar till en bestämd avlägsen plats  men i själva verket längta vi efter den tid som vi tillbringade där. Om vi resa tillbaka dit igen skulle vi bli besvikna. Den som är vis nöjer sig ofta med att vallfärda till sitt inre minnestempel, vars visioner är fagrare än vad verkligheten kan bli.

Det är dags att öppna ögonen och se alla politiskt skapade skrytmonument, som tydligt bevisar ett enormt politiskt misslyckande. Om det funnits visionärer hade vårt samhälle inte sett ut som det nu gör. Kanske är det så att ett sjätte sinne saknas hos de som engagerar sig politiskt, eller så struntar de i alla varningssignaler.