Dum, dummare, dummast.

Är det omedveten dumhet som styr vårt land? Frågan är befogad när man lyssnar på medlemmar i vår regering. Inövade uttalanden som många gånger blir till goddag yxskaft, inga egna förslag till lösningar, ska någonting göras måste det förankras hos alla partier. Därför får man se vår  Migrationsministers uttalande som spontant och direkt från hjärtat, när han sa att det börjar bli ohållbart. Det fick andra i regeringen att nicka instämmande.

Men statsministern och de övriga i regeringen har glömt en sak, i en för alla så viktig sak måste de fråga folket. Den som representerar landet får inte med det svaga stöd regeringen har, vara naiva och utgå från att de har folket bakom sig i det de säger. Ute i landet går åsikterna isär och det är bara små hjärntvättade grupper som tycker och tänker lika. Naturligtvis retar det upp alla de som inte har samma åsikt, eller vill bli skrivna på näsan hur de ska tycka och tänka, det gynnar bara ett enda parti. Faktum är att det känns som om regeringen helt tappat greppet om vad den är till för, nämligen att på bästa sätt förvalta invånarnas skattepengar. Det är ju trots allt deras uppdrag.

Vart man än kommer diskuteras den enorma flyktingströmmen till vårt land. Man hör folk säga att visst är det synd om alla dessa människor, men ... Ja, vårt land har ju faktiskt haft enorma problem att ta itu med under flera år, inte minst de kriser man kan läsa om inom skolan, vården och omsorgen. Saker som invånarna faktiskt betalar skatt för att de offentliga verksamheterna ska ta hand om på bästa sätt.

Det är oundvikligt att dessa problem kommer i ett ännu sämre läge när folkmängden ökar på kort tid. Någon ljusning finns inte i sikte, nästa år tycks bli en lika stor prövning. Det är ett vågspel att utgå från att alla ska ställa upp, det finns alldeles för många som ser hur deras redan tidigare utsatta situation hotar att bli värre. Kostnaden för flyktingmottagningen handlar om svindlande antal miljarder, men lösningen är enligt vår finansminister att låna upp de pengar som behövs. Ingen är dummare än att förstå att det akuta ekonomiska problemet skjuts på framtiden, som då blir svenska folkets när det ska betalas. Ingen ljusnande framtid precis.

Före flyktingströmmen till vårt land, skulle de problem som fanns lösas genom att fler skulle komma i arbete och lite omfördelning här och där. Ett önsketänkande eftersom hindren visat sig vara betydligt högre att komma över än vad de styrande tänkt sig. Problemet är inte bara att det är ont om nya jobb, det finns även lagar och regler för arbetsmarknaden som ingen förutsett konsekvenserna av. De besluten togs i en helt annan tid, som inte hade några likheter med dagens.

Det har funnits en övertro på att marknadskrafterna skulle skapa nya jobb, man litade med andra ord på att det privata näringslivet skulle växa. Med hjälp av ROT- och RUT-avdragen skapades nya jobb, vilket en del partier inte gillade. Men i den lågkonjunktur och konkurrensutsatta globala värld vi tvingas leva i, är det djungelns lag som gäller. äta eller ätas. Enda möjligheten för många större företag är att dra ner på dyr arbetskraft och satsa på ny teknik.

Nu står vi inför nästa utmaning, robotisering och intelligenta datorer som gör jobbet både snabbare och noggrannare än vad människan klarar av. Rutinmässig hantering av de kontorsjobb som funnits i alla tider kan enkelt tas över av smarta maskiner. Det finns i dag maskiner som kan läsa in handlingar med svindlande hastighet och förser datorerna med uppgifter. Att exempelvis hantera fakturor kan göras med ett minimum av mänsklig hjälp i en svinblink.

Inom både det privata näringslivet och de offentliga verksamheterna, kommer det att innebära en inbesparing av personal som inte kan överblickas. Det som händer sågs som Science Fiction för bara några år sedan, svindlande fantasier om hur framtiden skulle se ut. Nu väntar den framtiden bakom knuten och många rutinjobb försvinner, kvar blir de som får en övervakande roll i det hela. Tyvärr har vårt land inte varit lyhörd för vad den högteknologiska utvecklingen skulle föra med sig. Vårt land har helt enkelt utbildat människor till kommande arbetslöshet.

Parhästarna Fredrik och Anders började inse vartåt det barkade redan efter valet för fem år sedan och chansade genom att satsa allt på jobbskatteavdraget. Om inte det lyckades skapa nya jobb och få fart på ekonomin var det kört. Man kan bara spekulera om varför Fredrik och Anders valde att hoppa av, men den förda politiken innebar att bränna alla broar, sedan fanns ingen väg tillbaka.

Men den ekonomiska krisen lyckades de lindra genom att ingjuta tillförsikt i invånarna att konsumera, resultatet av det har blivit många skuldsatta invånare. Nu varnas för att många storstadsbor (men även många människor ute i landet) lever på marginalen genom köp av bostäder. Priserna på bostadsrätter och hus har nått höjder som fått Riksbanken, men även bankerna att få skrämselhicka. Nu måste någonting göras innan det går åt helsike.

Olyckskorpar i form av ekonomer varnar för vad amorteringstvång och en förändring av ränteavdraget kan innebära. För storstädernas del ser det skrämmande ut, även högavlönade har boendekostnader som överstiger bruttolönen inom låglöneyrken och nästan tre gånger så mycket som en fattigpensionär har brutto i pension. Varför bankerna inte reagerat kan man förstå, pengarna har rullat in och höjt bonussiffrorna för de höga cheferna. Men nu går bankerna lite sämre. Folk har blivit försiktigare var en förklaring jag hörde från en bank och kanske är det så.

Det mesta pekar på att dansen runt guldkalven är över, nu väntar den bistra verkligheten. Nu talas det inte om hur mycket bättre svenska folket ska få, utan hur mycket de beslut som ska fattas av regeringen, kommer att påverka privatekonomin. Nu kommer det att visa sig om svenska folket lyckats skapa den ekonomiska buffert, som i försiktiga ordalag förts fram av inte minst nuvarande finansminister.

De gamla har definitivt ingen buffert, de pengar som en del hade i "madrassen" är slut och den pension de har räcker inte ens till det nödvändigaste. Alltså måste de högavlönade vara beredda att betala högre skatt, de är de enda som förhoppningsvis har ekonomisk möjlighet till det. Vi är alltså tillbaka till det gamla klassiska, att ta från de rika och ge till de fattiga istället för tvärtom, som det varit de senaste nio åren.

Att få in pengar skattevägen av de med höga löner och förmögenhet måste ses som en alldeles för enkel lösning. Jag är rädd för att vi kommer att få se samma sak som hänt tidigare, många förmögna kommer att lämna landet. De känner ingen som helst solidaritet med varken regeringen eller svenska folket, var och en sig själv närmast. Den buffert vårt land skulle ha haft genom de statligt ägda företagen finns inte längre. De som finns kvar i statlig ägo, är inte längre de "mjölkkossor" som tillförde staten miljarder varje år. Pengarna för de sålda statliga företagen har förbrukats, man saknar inte kon förrän båset är tomt.

Nu börjar röster höjas att vårt lands problem bottnar i att allting är insnärjt i politiska beslut, att allting styrs politiskt.  Den politiska klåfingrigheten att ha grepp om allt, har gjort vårt land sårbart. Vad som hänt är att alla ägg lagts i samma korg, om politikerna misslyckas och står på näsan, blir det en enda sörja av alltihop.

Den kritik man kan höra och läsa har i de flesta fall ingenting med flyktingströmmen eller rasism att göra, det är en oro att vårt redan vacklande välfärdssamhälle ska falla ihop som ett korthus. Det är landets framtid det handlar om, vilket invånarna verkar se tydligare än regeringen. Bevisligen kan inte våra politiker hantera den uppkomna situationen, regeringen har dessutom upptäckt att det inte längre är roligt och kostar mycket pengar att leka Bror Duktig och få en klapp på axeln av EU.

Naturligtvis hade svenska folket väntat sig mer av partierna som skulle avgöra vårt lands öde. Men kohandeln slutade i någonting som många befarade, ett politiskt rävspel för att inte tappa väljare till SD. Beslutet kommer inte att stoppa upp flyktingströmmen, nu har problemet istället skjutits över på svenska folket. Protester kommer att hagla över att alla kommuner måste ta emot flyktingar, eftersom många av dem gick på knäna redan före det som nu händer.

Jag kan förstå mångas reaktion när Löfven gör sina uttalanden. Hörde en gammal man som citerade Ehrlander, den om prästen i predikstolen som efter en rejäl salva till församlingen böjde sig ner och någon ropade: Hukar er gubbar och kärringar för nu laddar han om.

Nåja, vid ett kort besök för handla mjölk, kunde jag höra kommentarer som att nu växer SD så det knakar. Kommentarerna kom inte från några högerextremister utan vanligt folk i varierande åldrar. Naturligtvis skulle ett parti som företräder nästan en femtedel av väljarna fått vara med i de förhandlingar partierna hade, vi sägs ju leva i en demokrati. Om det som nu händer vårt land varit en en konsert eller liknande, hade grindarna stängts av säkerhetsskäl om det varit fullsatt. 

Någonting måste alltså göras av säkerhetsskäl för att skydda de som redan kommit hit, men också landets invånare. Jag efterlyser sunt förnuft, för det är inte meningen att våra välbetalda toppolitiker rädda om sitt eget skinn, ska tävla om titeln dum, dummare, dummast.