Har vårt land tappat fotfästet?

Den tanken slog mig på eftermiddagen efter att ha läst vad ledarskribenter i flera tidningar skrivit. Har nog aldrig tidigare upplevt den pessimism man kan utläsa av det som skrivs. Det ser inte bättre ut än att vårt land tappat fotfästet och halkar bakåt. Löfven ser hålögd och pressad ut, vilket säkert har att göra med det vikande förtroendet hos invånarna, vilket inte stärker hans ställning.

Nu ifrågasätts även om partiet kan göra någonting rätt, eftersom många på nära håll kan se hur Socialdemokratiskt ledda kommuner och landsting fattar vansinniga beslut och slösar med skattepengar. Alldeles för många Socialdemokratiska företrädare har visat sig inte hålla måttet, men sitter ändå kvar på ledande positioner i kommuner och landsting. Det hjälper knappast att sådana Socialdemokratiskt ledda kommuner och landsting, numera skapat sina egna reklamavdelningar.

Socialdemokraters starka sida har i modern tid inte varit ekonomi, men det är svårt att hitta någon stark sida överhuvudtaget. Efter de många bakslag som drabbat partiet satsades på vad man trodde skulle ge politiska poäng, nämligen jobben som skulle skapas, bara partiet kom till makten. Den politiska världen och den verkliga är två vitt skilda världar, det får politiker lära den hårda vägen.

Kräftgången under Göran Perssons tid som partiledare sved i skinnet, men de som kom efter gynnade knappast partiet. Kanske var det rädslan för en ny ledare av samma typ som Göran Persson, som var en av orsakerna till att partiet valde en förhandlare istället för en ledare. Nu hade inte Löfven någon större framgång som förhandlare för facket att falla tillbaka på, men han hade i alla fall ett gott förhållande till storföretagen.

Men att jobba fackligt och leda ett land är två vitt skilda saker. Löfven gör säkert ett bra jobb i det tysta inom regeringen, men någon ledare är han inte. Men i det läge landet befinner sig hade det behövts en ledare som vågat ta kommandot och se till att jobbet blir gjort.

Men vad är då Löfvens jobb? Tja, i första hand att förvalta invånarnas pengar på bästa sätt, det finns en lag som säger det. Det gäller förstås alla politiker, men det verkar som om de inte vet att en sådan lag existerar. Flyktingmottagning är knappast att förvalta invånarnas pengar på bästa sätt. Förr eller senare kommer våra politiker att ställas till svars för sina handlingar att ha brutit mot lagen.

Lite förvånande har Göran Greider uttalat sig om den enorma flyktingströmmen till landet. Hade inte väntat mig kritik mot regeringen från det hållet. Men Göran har säkert inte kunnat undgå att höra vad de i Riksdagshuset inte får höra, han bor ju ute på vischan och kan inte undgå att höra vad folk pratar om.

Problemet med vårt land är väl just att styrande politiker matas med vad som är bäst för partiet, vilket gör att inga varningssignaler når fram. Den politiska kampen om makten är viktigast, vilket i slutändan leder till att hela det politiska etablissemanget står som förlorare. Ingen hade förutsett att det en dag skulle kunna uppstå ett politiskt kaos och att nya grupperingar skulle uppstå.

För mig skulle det inte vara förvånande om F! kommer att ta plats i riksdagen vid nästa val. Många kvinnor jag talat med insåg först efter valet förra året hur nära det var och kommer därför inte att göra om samma misstag och rösta på det som skulle gynna dem. Jag tror inte det kommer att ta tre år till nästa val, det känns som om Löfven är på väg att kasta in handduken.

I den situation landet befinner sig är det en omänsklig uppgift att leda en regering som drar åt olika håll. Kanske borde Löfven tappa humöret och be MP och V dra dit pepparn växer, vilket skulle ge en öppning för att skrota blocken. Alliansen är i alla fall på väg att spricka tack vare att det inte finns någon självskriven ledare.

Kanske tänkte M, C och KD fel när de valde kvinnor som partiledare, någon intuition eller sjätte sinne verkar inte någon av de tre kvinnliga partiledare ha. När det för både C och KD är pang på rödbetan som gäller, skapar det konflikter istället för att lösa dem. Vad som händer är att Allianspartierna tar från varandra, eller tappar till fienden.

Som gammal militär ställs Björklund inför någonting han fick höra under sin utbildning, nämligen att nu har vi ett skarpt läge. Tidigare har väljarna varit förutsägbara, de har röstat som de alltid gjort, nu är det andra tider. Samma sak med att invånarna alltid anpassat sig till fattade beslut, vilket också visat sig vara felaktigt.

Att hålla fast vid en ideologi som inte tilltalar väljarna är inte speciellt klokt, men vem ska en partiledare lyssna på? Ja, inte den egna partigruppen i alla fall, det gäller att lyssna på vad folk i gemen har att säga. De viktigaste personerna för en partiledare i dessa dagar är de ideellt jobbande medlemmarna, som hör vad det rör sig om ute på sina arbetsplatser. Det var så Socialdemokratin fungerade en gång och de politiska ledarna försågs med viktig information.

Dagens heltidspolitiker är totalt isolerade från verkligheten, det är av den anledningen beslut fattas som går stick i stäv med folkviljan. Vad det nu kommer att handla om är att de politiskt aktiva måste anpassa sig till vad väljarna vill, de kan inte utgå från att väljarna ska anpassa sig till de beslut som fattas. Och omställningen måste ske snabbt, annars riskerar många heltidspolitiker sina jobb.

Mycket av det som sagts och skrivits av kända tänkare har visat sig vara kloka ord som gäller än i dag. Johann Wolfgang von Goethe skrev följande: Glöm aldrig att ju sämre ni behandlar människorna desto sämre blir de och ju mer ni tror på dem om ont desto mer kommer de att bli onda. Misstro föder antagonism och angrepp medan förtroendet avväpnar, närmar och framkallar gott tillbaka.   

För mig förklarar citatet det som nu händer i vårt land. Det är inte invånarnas väl och ve som satts i första rummet, det är det politiskt uppbyggda kontrollsamhället som till varje pris måste försvaras. Därför såddes hat mot det som sågs som ett hot att kunna rubba den trygga tillvaron, nämligen SD. Följden blev inte som tänkt var, men det politiska etablissemanget tvingas nu löpa linan ut. Men vad väntar i slutet på linan?

 
Vi har haft regeringar som under många år bortsett från den mänskliga faktorn och bara sett till landets ekonomiska tillväxt. Skräckexemplet jobblinjen visar hur rätt jag har. Det som nu händer i vårt land är resultatet av det politiska misstaget, att inte sätta människan i första rummet.