Vägen till helvetet är fylld med goda avsikter.

Väskorna är uppackade och förhoppningsvis har jag fått perspektiv på det som nu händer här hemma. Det har varit skönt att koppla bort den pinsamma politiska situationen i vårt land, med förtroendevalda som grävt ner sig själva i retorikträsket.  Det finns inget kurage i svenska politiker, de är kappvändare allihop.

Mina goda vänner där jag varit, som definitivt ser vårt land ur ett annat perspektiv, förvånas över hur vår nuvarande regering hanterar den kris som är under uppsegling. Att få balans i en budget genom att höja skatter, är den absolut sämsta metod en regering kan använda sig av. De skattepengar som kommer in försvinner lika snabbt som smör i solsken och resultatet blir detsamma, en sörja av alltihop. Det finns inget väljarstöd för de skattehöjningar som aviserats, de ger inte heller det resultat invånarna förväntar sig av framtiden. Beslut som uppfattas negativt kommer därför att få konsekvenser för regeringen.

När vi reste bort pågick i Gefle Dagblad en granskning av den moské som drivs med hjälp av kommunala medel, det vill säga invånarnas pengar. I vilket annat land skulle fanatiker som hyllar IS hållas under armarna och få ta del av invånarnas skattepengar till en sådan verksamhet? Vad det handlar om är ju att moskén styrs av grottmänniskor som har svårt att acceptera att utvecklingen i världen kört över dem. Enda sättet för dem att hävda sig är att ta till våld.

När de krigshärjade länderna töms på miljontals människor, vad blir kvar att styra över om IS kommer till makten och skapar ett Kalifat? Kvar i dessa länder efter den utrensning som görs blir bara de fattiga som inte haft råd att fly och de gamla. Eftersom allting förstörs, hur ska det kunna byggas upp igen? Tror knappast att de som nu strider för IS tänker ställa upp som byggnadsarbetare. Följden kan inte bli annan än att de olika grupperna som nu strider sida vid sida, kommer att slåss mot varandra. Det är ju makt allt handlar om.

Jag har varit inne på att det hela kan utvecklas till ett nytt världskrig, så fruktansvärt dum är många länders ledare. Om Europa läggs i ruiner som vid andra världskriget, blir det betydligt svårare att bygga upp länderna igen. Förödelsen kommer att bli alldeles för stor och jordens naturtillgångar är inte vad de var för sjuttio år sedan.

Här hemma är vi illa rustade för ett krig, vi saknar nästan helt den självhushållning som krävs. Dessutom saknar vi politiker som sätter landets invånare i första hand, vilket naturligtvis kommer att straffa sig. På vilket sätt är svårt att säga, men det kommer att drabba alla som bor i vårt land på ena eller andra sättet.

Under de varma kvällarna kunde jag där nere lyssna på livliga diskussioner inför valet i Spanien. Ett val i vårt land väcker inte samma heta känslor och det styrande PP ligger pyrt till, det ska bli spännande att se resultatet. Det finns uppstickare som kan ställa allt på huvudet. Precis som här hemma har skaran av missnöjda växt de senaste åren. Ilskan är stor över det sätt politiker försöker styra invånarnas liv. De ser fler försämringar än förbättringar vilket gör att många blivit försiktigare med sina pengar.

Man hör samma tongångar här hemma, folk börjar ana satans arga list. De flesta har tröttnat på att höra Stefan Löfven tjata om hur arbetslösheten ska bli lägst i Europa, till det behövs att det skapas runt en miljon nya jobb eftersom folkmängden ökar lavinartat. Men om det inte går att skapa alla dessa jobb är välfärden i fara och så långt är jag med. Det kommer att behövas enormt med pengar för att inte hela vårt samhällssystem ska kollapsa.

Vad jag kan förstå kommer våra politiker att tvingas tänka i nya banor, det vill säga börja titta på vilka statliga verk som kan tas bort, många av dem skulle inte invånarna ens märka att de försvinner. Många företag, både stora och små skulle däremot göra det genom minskad administration. Frågan är om någon politiker vågar titta närmare på den skada vår byråkrati orsakat och fortsätter att orsaka landet.

Den senaste veckan har jag några kvällar lyssnat till vilda diskussioner om vart vår värld är på väg. Att vi är på väg mot stupkanten har jag fått klart för mig, men metoder för att förhindra den annalkande katastrofen finns. Tyvärr är de mest effektiva politiskt omöjliga vilket försvårar det hela. Det styrelsesätt många länder har i dag, med politiker som lägger förslag som inte är förankrade hos en majoritet av invånarna, är det stora hotet mot den osäkra framtid vi går tillmötes.

Vad som oroade de lärda herrarna mest var den ofattbart stora flyktingströmmen till Europa. Det betyder att invånarna i de länder dit flyktingarna kommer, tvingas dela med sig av de gemensamma medlen. Belastningen kommer inte att visa sig fullt ut förrän efter ett par år, men då kommer alla att märka vad det fört med sig.

Som det sägs från politiskt håll, att dessa människor behövs är en politiks lögn, det kommer att göra alla fattigare. Orsaken är den omställning som kommer snabbare än vi ens kan ana, de nya tekniker som kommer att frigöra miljontals människor från lönearbeten. Det betyder att samhällen ställs inför problem som vi aldrig varit med om tidigare.

En av mina vänner, en erkänt skicklig ekonom pekade på den utveckling vi sett och som visat sig vara en ekonomisk katastrof för många bönder. Han pekade på hur vårt bondesamhälle offrades för att bygga upp industrisamhället. De som stretat emot och ökat sina besättningar har inte bara ökat på produktionen, de har också dragit på sig ökade kostnader i form av nybyggnader och automatisering.

Genom datorisering av de stora gårdarna har det kunnat fungera med minimal personal. Man kan säga att dessa stora producenter av mjölk och kött legat i framkant för den utveckling vi kommer att få se. Tyvärr även vad det kommer att leda till.  

Men problemet med ökad produktion kan man se över hela världen inom handeln. Företag har växt genom uppköp av konkurrenter, men det är inte ökad produktion som ger vinster, det är kostnadssidan. Vad som händer är att befintlig personal måste jobba hårdare, personal vid de uppköpta företagen blir arbetslösa.

När man tittar närmare på den ekonomiska oron i Kina, vittnar det om hur otroligt komplicerad vår värld blir när man ändrar på tingens ordning. Det kan inte tillverkas mer produkter än vad som kan säljas, men också att det är köparna som sätter priset på en vara. Samma sak med aktier. Ovanan vid att det gick att tjäna stora pengar på aktier fick nyrika Kineser att tro, att aktiemarknaden var en aldrig sinande källa. Nu vet de bättre.

Nu har det sipprat ut att många Kineser blivit arbetslösa och lämnar städerna för att flytta hem till sina byar igen. Fabriker har slagit igen och stora nybyggda stadsdelar står tomma. Inget konstigt i det, sunt förnuft säger att varje ny arbetslös minskar konsumtionen, vilket inte finns med i många av de gamla ekonomiska teorierna. Även om arbetskraften är dyr, är den en del av företagens framtida överlevnad.

När vi nu vet att robotiseringen och de intelligenta datorerna kommer att spara in på arbetskraft, inser vi också att konsumtionen kommer att påverkas. Det har redan gjorts klart för oss att många medelklassjobb definitivt kan ersättas med de högteknologiska redskapen. Men ingen har kunnat förklara vad alla de människor som blir över ska leva av. På något sätt känns det som att de som trodde sig vara smarta när de satte igång det hela, istället uppvisat en dumhet utan like.

Politiker är alltså inte ensamma om att förflytta vår värld mot stupkanten. Men allt det här har säkert skett i god tro och med goda avsikter. Tyvärr är det som jag läste en gång för länge sedan, att vägen till helvetet är fylld av goda avsikter.