Det är märkligt hur ett land kan förändras.

Många fattigpensionärer har fått mindre i nettopension det här året. Men enligt ett uttalande från regeringshåll, ska de vara glada över att det bara blev några kronor mindre, för utan skattesänkningen skulle de fått mycket mindre. Tja, pensionärer får tydligen vara glad att de får någon pension överhuvudtaget.

Lite till mans börjar nu dessa pensionärer förstå vår finansministers uttalande om, att staten måste spara pengar. Nåja, snålheten bedrar visheten brukar man säga, men att göra sig impopulär hos de gamla trogna väljarna är minst sagt naivt tänkande. Socialdemokraternas partisekreterare anser att partiet varit dålig på att tala om vad de gjort, det finns en lista med vallöften som prickats av vad regeringen skulle göra.

När Socialdemokraterna och MP beslutar sig för att tala om vad de gjort, varför inte börja med att tala om varför de sänkt pensionerna för fattigpensionärerna. Fanns det verkligen med i de vallöften som gavs? Vad som gjorts i övrigt kan inte svenska folket ha märkt, annars skulle inte regeringen behöva tala om vad den gjort.

Nåja, en sak som fastnat i folks medvetande är den höjd bensinskatten och en missbedömning om hur många flyktingar skulle komma, vilket kostar landets skattebetalare miljoner varje dag. Båda partierna har i det fallet varit lika goda kålsupare. Allt tal om empati för de som tvingats lämna sina hemländer, skär i öronen på de som arbetat och betalat skatter i hela sitt liv, men inte har en pension de kan leva drägligt på.

Hörde en politiker försvara varför pensionärerna inte kan räkna med några stora förbättringar. Det måste satsas på de som konsumerar, för pensionärer köper bara det nödvändigaste och det hjälper inte upp tillväxten. Han hade alldeles rätt, men det är bara det att han missförstått hela saken. Om de gamla skulle ha mera pengar att röra sig med, skulle också de kunna sätta guldkant på de sista åren. Kanske unna sig en köttbit på helgerna, eller varför inte en flaska vin för att sätta sprätt på livsandarna. Sparkar man på de som redan ligger, fylls väntsalarna på Hälsocentraler och sjukhus.

Frågan är om det verkligen är pensionärer som dominerar när det gäller att söka vård. Just nu talas det mest om den psykiska ohälsan som det kallas, det är inte pensionärer som drabbas av det. Inte undra på förresten, det är arbetsgivarnas fel. Arbetsmiljön är den sämsta tänkbara i vårt land, personalen stressas helt enkelt till att göra sitt yttersta. Sparas det in på personal, får de kvarvarande jobba livet ur sig, den konsekvensen kan ju vem som helst räkna ut. Det betyder att det sannerligen inte är speciellt klyftiga personer som sitter i chefspositioner eller fattar beslut.

Vad man ska göra åt det, tycks ingen ha någon lösning på. Men fortsätter det så här har vi snart lika många medelålders människor som gått in i väggen som pensionärer. Det kan vara anledningen till att samma politiker som anser pensionärer är dåliga konsumenter, är rädd för att de stigande sjuktalen kommer att påverka landets ekonomi. Den försämrade sjukersättningen gör att de sjuka inte bara får mindre att konsumera för, det blir också ett skattebortfall för staten, kommunerna och landstingen. Det tar lång tid för en del att fatta vad tidigare beslut ställt till med.

Allt det här är självklara saker, det var därför trygghetsförsäkringarna skapades och som svenska folket sedan betalat för dessa försäkringar mot inkomstbortfall vid sjukdom och arbetslöshet. Men genom politisk trollerikonst på högsta nivå, var det plötsligt inte invånarnas inbetalade försäkringspremier, utan pengarna kunde användas till det regeringen ansåg vara bäst.

Jobbskatteavdraget som det kallas av konstruktörerna bakom denna orättvisa anser det vara en skattesänkning, men i själva verket är det ingenting annat än ett bidrag. Alliansregeringen lyckades genomföra någonting som i normala fall, bara kan drivas igenom i en diktatur. Man kan bara se det som ett försök att köpa lojalitet hos de med ett arbete, men som misslyckades genom att alldeles för många invånare drabbades på grund av det orättvisa bidraget.

Det var länge sedan det talades så mycket om orättvisor i vårt land. Löfven är bekymrad över raset för partiet, men har missat det enda sättet att ta tillbaka gamla trogna väljare, genom att skapa ett rättvisare samhälle. Med den politik som förs kommer de tidigare väljarna aldrig tillbaka, vilket betyder att partiet kan krympa ytterligare. Enda möjligheten för något av de gamla etablerade partierna att öka, är att plocka tillbaka röster från SD. Men samtidigt lurar F! i vassen vid nästa val, som kan bli en riktig rysare.

Att partierna blir mer och mer populistiska gagnar inte vårt land, det medför bara ökade kostnader. Det har ingen som helst betydelse att den ekonomiska tillväxten ökar med några ynka procent, kostnaderna för de offentliga verksamheterna stiger i betydligt snabbare takt. Om inte ett under sker, kommer många kommuner och landsting att höja skatten. De jobb som växer fram i kölvattnet på den stora grupp flyktingar som kommit, är nödlösningar i en pressad situation, men alla dessa jobb betalas med skattebetalarnas pengar.

Det verkligt skrämmande är den högteknologiska framtid vi går till mötes, och hur invånarnas skatter ska räcka till. Blir det som befarat, kommer i dag någorlunda välbetalda medelklassjobb att försvinna inom det privata näringslivet, vilket gör att de offentliga verksamheterna tvingas följa efter. Skattepengarna kommer helt enkelt inte att räcka.

 Förr sa man att statens kaka var liten men säker, men så är det inte längre. Vårt samhällssystem har gjort att staten blivit precis lika sårbar som det privata näringslivet. När kassaflödet, sinar och det är vad det kommer att handla om inom en inte alltför avlägsen framtid, går inte ens riksdagsledamöter säkra. Vi har klarat oss förvånansvärt länge med det föråldrade samhällssystem vi har, men i längden är det inte längre hållbart.

Som tur är vet vi precis lika lite som vår regering hur det kommer att bli. För skulle regeringen veta, hade den redan börjat med att rädda det som räddas kan. Men är vårt så kallade välfärdssamhället verkligen någonting att rädda? Många tycker inte det, för även om det samhälle vi har kollapsar, kan det inte bli mycket sämre för en stor del av invånarna. Det är märkligt hur ett land kan förändras genom politiska beslut.