Ett sjukt samhällssystem, vad gör man åt det?

Ju äldre man blir, desto snabbare rinner tiden iväg, hörde jag redan som ung. Som ung var det svårt att förstå vad de gamla menade med det, eftersom känslan man då hade, var att vardagarna släpade sig fram till dess det blev lördag. Men egentligen fick man redan då utan att tänka på det, en föraning om hur snabbt tiden kan gå, eftersom man knappt hann blinka, innan det var måndag igen.

Antagligen var meningen med det de äldre sa, att ge en fin vink om livets gång. Att man måste ta vara på livet, inte rusa igenom det utan ta sig tid att stanna upp ibland. Egentligen skulle det finnas en manual så att vi redan som unga, kan ledas genom livet och förbereda oss inför åldrandet och vad det medför. Bland annat borde vi lära oss redan i skolan, att det inte finns några garantier för att uppnå hög ålder.

Av någon underlig anledning skjuter vi ifrån oss tanken, att livet kommer att ta slut en dag.  När vet vi inte, det verkar vara någon högre makt som bestämmer det. Därför kan man börja fundera över varför människa är så fixerad vid pengar, istället för att njuta av livet. Tids nog kommer tankar om döden, det är vad som rör sig i många äldres huvuden, som ser varje ny dag, som en dag närmare döden.

Med krasst ekonomiskt tänkande politiska makthavare, började de äldre ses som en kostnad. Otack är världens lön brukar man säga, för utan dessa gamla människors hårda arbete och som betalat världens högsta skatter, hur hade vårt land sett ut då? Men betalt kvitteras brukar man säga, nu finns inte längre så många gamla trogna väljare att luta sig mot vid varje val.

Möjligen skulle tanken om livets förgänglighet, kunna få människorna att leva sina liv annorlunda. Att njuta av den tid vi har på jorden, vilket de flesta definitivt inte gör. Att vara livsnjutare passar inte alls in i ett land som vårt, där alla ska vara hårt arbetande. Men det kanske kommer, för nu hör man ofta ungdomar i tjugofemårsåldern, som klagar över att tiden rinner iväg och veckor och månader svischar förbi med rasande fart. Att de inte har något liv.

Men vad är det som fått människorna att rusa genom livet som skållade råttor? Många känner samvetskval över att inte hinna med allt, vilket till slut blir en så tung börda att de inte orkar bära den. Det måste vara fruktansvärt att släpa sig ur sängen på morgonen och känna prestationsångest inför det dagen kommer att innebära. Hur har det kunnat hända, att invånarna ska känna press på sig att prestera och vara samhällsnyttiga? Vad innebär det förresten att vara samhällsnyttig?

Ser man till den politiska tolkningen, betyder det att invånarna måste jobba, för att vårt välfärdssamhälle ska kunna överleva. Men när frågan ställs vilket välfärdssamhälle och vilka som omfattas av det, svarar våra politiker med luddiga förklaringar. Ett välfärdssamhälle är det knappast för alla de människor, som i dag lever under knappa förhållanden. Redan före den stora flyktingströmmen rapporterades det om ökande fattigdom i vårt land. När det talas om att fler måste i arbete för att bekosta välfärdssamhället, handlar det inte om pengar för att hjälpa de som har det svårt. Pengarna behövs för att bevara det styrelsesätt vi har, eftersom det kostar enormt med pengar varje år.

Jag har därför full förståelse för att dagens ungdom har svårt att se framåt. Varje dag är en strid på kniven och de kan se familjemedlemmar, vänner och bekanta drabbas både kroppsligt och mentalt. Det är inte ”gamlingar” som drabbas av utbrändhet, det är människor i medelåldern, som fortfarande har runt tjugo år kvar till pensionen. Det har gjort att den glädje och optimism som hör ungdomen till är som bortblåst och det hårdare samhällsklimatet får barnen känna av redan vid tidig ålder. Jakten på tillväxt i ekonomin har skördat offer och kommer att fortsätta göra det, ingen tvekan om det.

Redan tidigt får barn som lever under fattiga förhållanden, känna att de är mindre värda. De märks tydligt på att de inte bär märkeskläder, om inte den ensamstående föräldern gjort stora uppoffringar för egen del. Men i många familjer räcker inte ens det, eftersom kostnaderna bostäder ökat för varje år. Barn behöver näringsrik kost, men kostnaderna för inte minst kött- och mjölkprodukter har stigit, trots utebliven inflation och att bönderna inte fått mera för mjölken.

Allt som skrivs om fattigdom i landet ska ta med en nypa salt, var vad en Moderater som sa till mig. Ändå kom rapporter om den fattigdom som spridit sig i landet med jämna mellanrum redan under Alliansens åtta år vid makten. Att fattigdomen spridits till allt fler grupper är den nakna sanningen, och som många hjälporganisationer kan vittna om. En mycket stor andel i den ökade fattigdomen har jobbskatteavdraget och de försämrade trygghetsförsäkringarna, en återkomst av Alliansen skulle därför vara en katastrof för en mycket stor del av svenska folket.

Med den nya politik Moderaterna presenterar som sin egen (i själva verket är det mesta stulet från SD), skulle det vid en återkomst av Alliansen i regeringsställning, lägga grunden för en revolution. Knappast en fredlig sådan, eftersom demonstrationer numera tenderar att handla om skadegörelse och våld.

Ingen kan säga hur stora skada Alliansregeringen orsakade landet under sina åtta år vid makten, notan kommer vi att få betala under många år framöver. Och vad baserar jag nu det här påståendet på? Visserligen är Sandviken en liten stad, men när en stor del av befolkningen drabbats på grund av hög långtidsarbetslöshet, många långtidssjukskrivna och fattigpensionärer, kan man inte komma fram till annat. Antagligen är det samma sak på många andra mindre orter i vårt land, men klagoropen når aldrig fram till regeringens medlemmar.

Jag har full förståelse för att våra riksdagsmän och övriga politiska makthavare inte vill se eller höra att vårt fantastiska välfärdssamhälle är en illusion. Vår Socialförsäkringsminister har till och med fått kritik för att avskaffa den bortre gränsen i sjukförsäkringen. Vet inte vad som händer om en riksdagsledamot drabbas och blir sjuk i flera år, men för ”vanligt” folk är det en katastrof.

Att orättvisorna påtalas beror inte på att illvilliga personer vill förstöra vårt lands rykte, det beror på att allt fler drabbas. Nya rapporter visar att huvuddelen av de ökande sjuktalen består av kvinnor inom vård och omsorg som gått in i väggen. Att så många blir sjuka beror inte på att kvinnor och män i vårt land simulerar sina sjukdomar, det är de åtgärder som tidigare regering drev igenom som nu visar konsekvenserna av besluten. Vad vi kan se, har helt enkelt med orsak och verkan att göra.

Inte ens rapporter om stigande barnfattigdom har kunnat ändra våra politikers bild av ett välmående rikt land. Försöker våra politiker lura sig själva, eller har de börjat bli medvetna om att deras förtroendeuppdrag kommer att hamna under lupp om kostnaderna redovisas folket? Det har aldrig redovisats hur mycket våra politiker, byråkrater och administratörer kostar landets invånare varje år. Inte heller den framtida kostnad de kommer att orsaka landets invånare i framtiden genom det pensionsavtal som finns. Som det politiska säkerhetsnätet är utformat, kommer de livet ut att vara en kostnad för invånarna.

Vad jag kan förstå kommer det bara att bli värre framöver och det har inte bara med pengar att göra. Desperata politiker som ser hur vårt samhälle håller på att falla sönder och samman, kommer att ta till åtgärder mot de stigande sjuktalen. Men oavsett vad våra politiker vill och kanske tänker göra åt att allt fler blir sjuka, kommer inte folk att bli friskare. Det är inte invånarna det är fel på, vi har ett politiskt skapat samhällssystem, som skapar sjuka människor. Vad gör man åt det?