Jobb finns det ont om, men idéer om nya skatter finns det gott om.

De politiska budskapen får mig att tänka på flydda tider, en tid då de flesta politiker stod med båda fötterna stadigt i myllan. Men det var då det. I sin iver att inte bara få fler väljare, utan också att inte tappa till motståndarna, upplevs de löften som ges som att våra politiker står med båda fötterna stadigt förankrade i tomma luften.

Alla använder samma tema, vi måste till varje pris skapa jobb för att kunna bevara vårt välfärdssamhälle. Men vad är det som gjort vårt samhälle så skakigt med risk för att rasa ihop. Visst hade vi en gång en fungerande skola och sjukvård med gott rykte, men den tiden tycks allt mer avlägsen för oss äldre. Och att vi äldre blir fler för varje år har blivit ett bekymmer, eftersom det visserligen var välkänt att det inte går att undvika att det blir så, men det har funnits andra akuta problem som varit viktigare.

Vad ingen politiker räknat med var, att våra framgångsrika storföretag inte längre skulle behöva arbetskraft som tidigare. Det måste ha kommit som en chock för de politiska makthavarna att människor som gick i pension, inte längre ersattes av nya friska krafter. Till en början försvann det inte många jobb åt gången, men genom rationaliseringar har under åren många jobb försvunnit för gott.

Nu står våra politiker inför nästa stora utmaning. Visserligen kommer det att ta några år innan intelligenta maskiner tar över traditionella medelklassjobb, men de flesta är i alla fall medvetna om problemet. Det är fram till dess det gäller att hitta den nya tidens jobb, eller försöka hitta andra vägar.

Istället för riktiga jobb har det under åren skapats sysselsättningsjobb i de mest varierande former. Någonting som tycks genomsyra hela det politiska etablissemanget är att de arbetslösa inte får bli förslöade utan måste aktiveras. Det mest omtalade och största fiaskot är Fas3, som visar hur lite politiker vet om hur det fungerar i verkligheten. Men jobb måste skapas till varje pris, sysselsättningssiffrorna är någonting hela världen kan se och ses även som ett mått på regeringsdugligheten.

  

Alliansregeringen insåg säkert att de offentliga kostnaderna skenade och enklaste lösningen var privatiseringar. Ett krympande privat näringsliv var ett hot mot den offentliga sektor, som växt sig alldeles för stor. Skattepengarna skulle helt enkelt inte räcka till en vacker dag. Tyvärr gjorde privatiseringarna inte det bättre, i bästa fall har det blivit ett nollsummespel.

Att sälja ut statliga företag som byggts upp med invånarnas skattepengar, skickade inte några positiva ”vibbar” till invånarna, den som börjar sälja av tillgångar sitter illa till. Behövs det säljas ut tillgångar beror det på brist i kassan. Försäljningarna har minskat statens intäkter men även påverkat tillgångssidan, vilket gör att det blir svårare att uppnå balans mellan tillgångar och skulder.

Ännu mer oroande har varit de makthavandes skryt om vårt lands rikedom. Detta trots ständiga rapporter om motsatsen, när offentliga verksamheter tvingats till besparingar, När dessutom pengar konfiskerades av vissa grupper av invånarna, bäddade det för framtida kostnader. Det är den smeten nuvarande regering sitter i.

Jobb och åter jobb är alltså våra politikers huvudvärk, men politiker kan inte skapa jobb, i alla fall inte inom det privata näringslivet. Indirekt kan de göra det genom politiska beslut, som gör det lättare för befintliga och för nya företag att starta upp. Troligtvis ser vi nu en uppbromsning av företag som utför RUT- och ROT-arbeten, allt pekar på det. Men går det att ta igen på gungorna vad som förloras på karusellen?

Vid första anblicken är att skapa låglönejobb den enklaste lösningen på att få fler i arbete, inte minst de som kommit till vårt land. Problem. Men som stupar på den svenska modellen och de underliga regler som skapats och ingen vågar röra. Det finns de som varit flera år i vårt land, men utvisats på grund av att de tjänat för lite. Varför flera politiker nu anser låglönejobb vara lösningen är därför svårt att förstå.

Men hur ser egentligen den svenska modellen ut och fungerar den överhuvudtaget? Tja, det är ju vad ingen kan ge ett uppriktigt svar på, men något allvarligt fel är det med den. I brist på lösningar på ett komplext problem, försöker politiker inom de olika partierna komma med förslag som mest liknar säljargument. Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt. Den texten fanns i en slagdänga för runt sjuttiofem år sedan och jag tror det var Sigge Fürst som sjöng den. Men politisk reklam har invånarna allt svårare att ta till sig.

I brist på nya jobb måste det läggas skatt på det folk använder och är i behov av. Många rökare har lagt av och övergått till snus, alltså höjdes snusskatten. Det låga elpriset som varit under lång tid, har inte bara ställt till ett elände för inte minst förlusttyngda Vattenfall, det blir inga pengar till staten. Men genom det låga elpriset, finns säkert både någon påhittad skatt eller miljöavgift att ta till.

Bensinskatten kommer säkert att höjas några gånger till, om priset oljepriset fortsätta vara lågt eller till och med går ner ytterligare. Om det saknas idéer om hur landets problem ska lösas, finns det hur många som helst, hur svenska folket ska kunna beskattas. Dags att byta ut titeln finansminister mot en mer passande skatteminister.