Ur led är tiden.

De flesta politiska budskapen är vinklade, tro inte annat. Även våra media är lika goda kålsupare, men man kan här se en förbättring som är välkommen. De flesta dagstidningarna har partianknytning av rent kommersiella skäl, de vänder sig till likasinnade. Naturligtvis kan det påverka objektiviteten, men det har inte folk tänkt så mycket på, förrän ledarskribenter i sin iver att föra fram sina egna åsikter glömt bort, att läsarna kunnat tänka själva. Svenska folket är utleda på pekpinnar.  

Nåja, förbättringen då. Jag tänker på Aftonbladets avslöjande av det som hänt inom Kommunal, men även andra tidningar tycks följa efter. Kioskvältarnas tid är över, papperstidningarna är för dyra i förhållande till nyhetsvärdet. För att papperstidningar ska överleva måste de ha ett läsvärde som kompenserar att nyheterna är gammal skåpmat. Att sitta och bläddra i tidningar är för många en vana och dessutom rogivande, men inte till vilket pris som helst.

Man kan fråga sig varför veckotidningarna klarar sig bättre än dagstidningarna. Lite skvaller här och snyfthistoria där kanske fungerar även i dagstidningar. Det gäller att komma underfund med vad läsarna vill ha, men skandaler är poppis. Att läsa om hur ”höjdare” gör bort sig och visar sig vara lika mänskliga som alla andra är mums fillibabba.

De digitala nyheterna har verkligen ställt till det, folk skummar de hetaste nyheterna gratis, men är inte villiga att betala för en uttömmande artikel om det som hänt. Egentligen otacksamt för journalisternas del som lägger ner mycket arbete på att gräva fram de oegentligheter som pågår i vårt land.

Kanske ska våra journalister sluta ta hänsyn till de politiska makthavarna och gräva i, om vårt samhälle är så politiskt korrumperat som allt fler anser. Kommunal är knappast ensam om den maktberusning som drabbat ledningen, det finns säkert inom hela vår enorma offentliga sektor. Nya chefer gör som de tidigare, maktmissbruk har setts som någonting naturligt och att skattepengarna ska rulla. Oavsett hur dåligt det går får de i alla fall sin väl tilltagna lön.

Det är ingen idé att jaga syndabockar till att det blivit så här, däremot går det att jaga de så kallade förtroendevalda med blåslampa. Det finns mycket pengar att spara genom strängare regler för de olika verksamheterna, men också genom att rationalisera bort politiskt skapade befattningar. Att ha politiskt tillsatta chefer över anställda chefer, är ett slöseri som inte kan försvaras.  

När Alliansen skapades trädde vårt land in på en väg som skadat vår demokrati. Oavsett block som vinner ett val, har vi blivit medvetna om att makten är viktigast. Det har gett de små partierna möjlighet att påverka politiken efter sina ideologier. Det är naturligtvis helt vansinnigt och har ingenting med hur en demokrati ska fungera, nämligen att folkviljan styr.

De opinionsundersökningar som görs är tämligen värdelösa. Skulle de visat hur svenska folket tycker och tänker hade inte SD:s framgång kommit som en överraskning. Det är tack vare hur ”vanligt” folk upplever hur vårt samhälle blivit, som synen på invandrare och flyktingar förts från mun till mun. Det är ju så att närmaste grannen är mer trovärdig, än de politiker som ska fungera som förtroendevald företrädare.

Går vi tillbaka sjuttio år i tiden, fanns de som brann för en förändring av vårt samhälle i samma situation som de flesta andra. De offrade sin fritid för att på möten föra fram de orättvisor de själva och arbetskamraterna upplevde. Nu har de löner som gör dem till medelklass lönemässigt och en levnadsstandard som en majoritet av väljarna inte ens är i närheten av. För många av dem beror denna samhällsklättring på rätt partibok, inte på en högre utbildning.

När väljarna känner sig övergivna av sina politiska företrädare, går de av naturliga skäl till motangrepp. En stor del av SD:s sympatisörer har röstat på Socialdemokraterna, de flesta av dem antagligen sedan de fick rösträtt. Man vet vad man har men inte vad man får var det många som resonerade, det har alltid funnits en misstänksamhet hos arbetarklassen mot högerkrafterna.

Att Moderaterna lyckades locka många välbetalda tillhörande LO och inte minst då IF Metall, berodde helt på att många av dessa har höga årsinkomster numera. Det föranledde att partiet lade till, det nya arbetarpartiet. Men gruppen högavlönade ”arbetare” var betydligt mindre än vad partiledningen trott, det hade slunkit med missnöjesröster mot Göran Persson också. Det som är anmärkningsvärt är att Alliansen fick regera i två mandatperioder, den sista var det många väljare som bittert ångrade redan efter kort tid.

Men svenska folket har lätt för att glömma, Löfven får slita hund med både landet och MP och otack är världens lön. Att Moderaterna just nu seglar i medvind har inte att göra med att de kan leda landet bättre, men de har fulare metoder att spara pengar till staten. Det är inte invånarna som ska straffas för att politiskt styrelsesätt, som är förkastligt i den tid vi nu lever i.

De som drabbades av Alliansens försämringar för de svagaste grupperna glömmer aldrig, man kan bara hoppas att släkt och vänner till de som drabbats hålls påminda om, hur de ekonomiska förutsättningarna kan ändras, genom arbetslöshet eller sjukdom. Vi går mot en osäker tid då det inte är så självklart att de jobb som finns nu kommer att finnas kvar, eller att drabbas av sjukdom. Den som inte blir sjuk av jobbet kan bli sjuk på annat sätt.

Jag avundas inte vår finansminister som ska försöka få det att gå ihop. Det finns egentligen bara en möjlighet att få in mera skattepengar, att beskatta de som klarar av det ekonomiskt, det vill säga de med höga inkomster. Den regering vi nu har kommer inte att kunna presentera några populistiska beslut, det är då ett som är säkert. Ur led är tiden.