Det ser mörkt ut för våra yrkespolitiker.

Sverige är ett minst sagt märkligt land, våra politiker har under åren till och med trott, att vi har varit ett föregångsland för många länder. Men ser man tillbaka på det som hänt i vårt land de senaste tjugo åren, har vi undan för undan mer blivit ett varnande exempel. I brist på visioner har vårt lands regeringar ändrat en bit här och en bit där i tron att alla problem skulle lösa sig själva, vilket gjort att en blick mot framtiden är som att titta i ett kalejdoskop.

Politiken är i dag ett färgsprakande skådespel med inblandade politiker i nästan i alla färger. Inom alla partier finns motsättningar eftersom de mest renläriga, vägrar acceptera att vår värld förändrats. Därför har det blivit lite som på dagis, när våra politiker försökt färgsätta vårt land efter sina ideologier. Naturligtvis målar de över varandra och bilden av det politiska maktstyret i landet, ser mest ut som om någon spillt färg över det hela.

Den nya tidens politik har verkligen skapat en färgpalett, genom att partier måste samarbeta för att få majoritet. I sin iver att förändra vårt land och förbättra opinionssiffror görs försök som mest kan liknas vid panikåtgärder. Det finns ingen klar bild över hur framtiden kommer att utformas, bara förhoppningar att den tekniska utvecklingen inte ska bli så skrämmande, som det förutspås av allt fler.  

Det har gått några år nu, men vi bör påminnas om att det finns och har funnits ”knäppgökar”, som av någon underlig anledning lyckats få de högsta politiska makthavarnas uppmärksamhet. Naturligtvis i brist på de regerandes egna idéer, men i alla fall. Men när det har hänt blir det ju att tok gjorde som tok sa.

Det jag kom att tänka på var när genusperspektivet fick stor plats i både media och inom de politiska partierna. Nu finns ytterligare en ”knäppgök” som tror att flygplan efterlämnar spår av kemikalier. Hur dum får en riksdagsledamot vara?

Men det är lätt att förstå hur vårt land kunnat bli som det är. Följden av genusperspektivet har blivit att alla politiker numera är feminister, det gäller att försöka hänga med i de trender som skapas. Men den nyaste trenden tycks våra politiker missat helt och hållet, ändå är det någonting som andra länder tagit till sig, nämligen Basinkomst. Någonting som ersätter de offentliga verksamheter som skapades för folket, men som blivit kostsamma kontrollapparater i statens tjänst.

Sättet att utöva politik har ändrats, från att kunna röra sig i lugn gåsmarsch tvingas nu precis som invånarna även makthavande politiker till full galopp. Tiden då den demokratiska processen fick ta den tid det tog är förbi, det finns inte tid för utredningar av saker som ändå är värdelösa när de väl har utretts på grund av ändrade förutsättningar. Det har fört med sig en oro hos de politiskt aktiva, om hur länge vårt politiskt styrda samhällssystem ska överleva.

Allt tal om att vi måste bli fler som betalar in skatter till staten, kommunerna och landstingen, beror på att kostnaderna för de offentliga verksamheterna och yrkespolitiker ökar för varje år. Naturligtvis skapar de ökande sjuktalen minst sagt oro, eftersom kostnaderna för de flyktingar som kommit inte är en engångskostnad. Av den anledningen tittas nu på vad som kan spara pengar och var gränsen går för hur mycket skatter svenska folket tål.

Med fler sjuka, arbetslösa och pensionärer ser det inte ljust ut för vårt föråldrade politiska styrelsesätt. Det politiska rävspelet har gjort att väljarna körts över, genom att valresultaten inte varit avgörande. Både regeringar och många av de politiska ledningar vi har inom kommuner och landsting. har uppstått eller utökats efter valen. Man måste se det som ett bevis på att folkviljan inte respekteras, att skapa ett majoritetsstyre är viktigare. Vart tog vår så omtalade demokrati vägen, den som säger att folkviljan ska styra? Det kan aldrig påpekas för ofta, de så kallade folkvalda är till för folket, inte tvärtom.

Till och med nu i det prekära läget för de politiska partierna, läggs mycket tid, kraft och pengar på den maktkamp som pågått under många år inom politiken. Den kohandel största parti tvingas till för att kunna fatta majoritetsbeslut, har gjort att det gått ut över invånarna. Minoriteter har drivit igenom sina ideologier, vilket gjort att invånarna oförskyllt tvingats stödja någonting de inte gillar eller sympatiserar med.

Kostnadsökningar har kommit smygande de senaste tio åren, vilket de sämst ställda grupperna tydligare märkt av än de som gynnats av skattesänkningar. Det börjar bli en så stor grupp som inte klarar av skattehöjningar, att det är dags för de med välbetalda arbeten att börja oroa sig. Det har varit en gyllene tid då de med välbetalda arbeten kunnat låna till hus, bostadsrätt, bil och båtar till låg ränta, plus att få göra  avdrag för betalda räntor. Men säg det som varar för evigt.

Många av de med miljonlån har inte betalat av en krona på sina lån, ingen har ju tvingat dem till det. Tvärtom har de uppmuntrats att låna mera pengar av banken för att konsumera. Hög konsumtion ger fler jobb, tillväxt i ekonomin och driver upp inflationen. Trodde man! Anders Borg kommer att gå till historien en dag, men inte på det sätt han tänkt sig.

Den ekonomiska politik Borg förde har verkligen skördat offer. Alldeles för många unga lever i en gråzon, det är de utan betyg som knappast kommer att få ett jobb och sorterats bort av Arbetsförmedlingen och finns inte med i statistiken. Samma sak med de som genom de hårda reglerna, utförsäkrats av Försäkringskassan.

Dessa personer tvingas hanka sig fram på bidrag från det sociala, vilket kostar enorma summor varje år att administrera. Staten kan aldrig skjuta ifrån sig ansvaret för dessa människor, eftersom politiska beslut varit orsaken till att de hamnat i denna bedrövliga situation.

Istället för att skapa ett nytt modernt samhälle för framtiden, har det gamla lappats och lagats för att anpassas till det nya. Att det åstadkommer kollisioner med verkligheten är inte förvånande, det går inte att vistas i två vitt skilda världar samtidigt. Beklagligt nog är det vad våra politiker försökt göra och resultatet av det är vad vi nu kan se.

Våra politiker pratar om det hållbara samhället, men det är bara en önskedröm. Jacques Ducharme skrev en gång: Historien kan lära oss att det inte finns någonting fast i denna värld, att allt är flytande och att följaktligen människan till sin natur också är i ett tillstånd av förändring.

Det är ingen idé att våra politiker grubblar över vad som orsakat förändringen hos svenska folket, de bör istället acceptera att förändringens tid är inne. För alla de som hoppas på en förändring av vårt land, börjar det se betydligt ljusare ut. Men för våra yrkespolitiker ser det mörkt ut.