Valrörelsen, en ren Buskisföreställning.

I en tid då alla manliga politiker plötsligt blivit feminister, funderar man vad i helskotta som hänt. Är det inne att vara feminist? För något år sedan var genusperspektivet i fokus en kort tid, då reagerade inte våra politiker. Att partiledningar nu i all hast blivit feminister, måste därför ha med valet att göra. Rädslan för Gudruns återkomst i Riksdagen lyser igenom och det med all rätt. Hon vet hur en slipsten ska dras, det är många i Riksdagen som inte vet det.

Men att dra fram feminism i rampljuset gynnar knappast de politiska partierna. Tvärtom har det blivit lite av för sent ska syndaren vakna. I ett väl fungerande samhälle, hade jämställdhet redan funnits. Om man tittar på det hela från åskådarplats ser man, att skillnader och motsättningar är större inom, än mellan könen. Det komplicerar det hela.

Själv har jag trott mig vara en bland de sista av ett utdöende släkte, nämligen en gammaldags romantiker. Som sådan respekterar man kvinnan och ser henne som likvärdig. Att jag nu tydligen fått sällskap av Stefan och Fredrik, hade jag definitivt inte väntat mig. Men ser man till de politiska budskap de båda framför, framstår de bara som patetiska hycklare.

Eftersom Fredrik är han som bestämmer, bör han skämmas. Ser man tillbaka de på senaste åtta åren, har kvinnorna sannerligen inte fått känna sig respekterade och likvärdiga. Tvärtom har de som nästan jobbat livet ur sig inom offentliga verksamheter skola, vård och omsorg,  behandlats omänskligt. Många har kämpat på trots att de varit vidbrända, vilket gjort att de till slut blivit utbrända.

I statistiken syns det tydligt att det är till största delen sjuka kvinnor som utförsäkrats, vilket setts som fullt okej enligt regeringen. Alla ska kunna gå till ett arbete oavsett sjukdom. Inom Fas 3 finns massvis med jobb, som till och med en svårt cancersjuk kan klara av enligt vår regering. Allt fler liknar det vid att sparka på de som redan ligger, vilket vittnar om total avsaknad av empati för de som av skilda anledningar inte kan jobba.

Man kan ju fråga sig om nu partiledarna för de två stora partierna verkligen är feminister, hur kommer de att visa det efter valet? Könskvotering i företagsledningars styrelser eller partiernas högsta ledning, är inte landets kvinnor betjänta av. Vad de behöver är uppskattning och lön för de stressiga och tunga arbeten många av dem tvingas utföra, för att förtjäna sitt levebröd. Men kommer de att få det?

Den sista minuten feminism som blossat upp bland våra politiker beror antagligen på rädsla. Jag misstänker att Stefan och Fredrik tvingats inse, att om kvinnorna går samman och gör F! starkt, är det adjöss med både gubbväldet och friden i Riksdagen. Vad en framgång för F! betyder i förlorade röster är inte heller oviktigt, men det är Stefans parti som riskerar tappa flest sympatisörer.

Moderaterna är ju knappast ett parti som drar till sig kvinnor inom skola, vård, omsorg och handel. Faktum är att jag har svårt att se Moderaterna som ett arbetarparti överhuvudtaget. Möjligen då arbetstvångsparti, om man ser till den förda politiken.

 För min del tycker jag det är fantastiskt, att kvinnorna börjat säga ifrån. Just nu är det sjuksköterskorna som trätt fram, den offentliga sektorn kan vänta sig att kvinnor inom de olika verksamheterna kommer att göra samma sak. Visst är det skönt när locket som makthavarna ständigt lagt på flugit i luften och alla kan se vilken soppa de försökt dölja.

I svåra tider behövs skådebröd åt folket, men vem kunde ana att våra så kallade folkvalda, skulle stå för den komiska underhållningen. Vad som bjuds folket just nu, är en Buskisföreställning på hög nivå. baserad på operetten Annie Get Your Gun. Men vem spelar Annie Oakley? Nåja, det som sjungs har säkert de flesta hört: Allt du kan göra, kan jag göra bättre.

Tanken bakom är god, svenska folket behöver få sig ett gott skratt, det har varit alldeles för mycket eländes elände senaste åren. Men bakom den komiska föreställningen lurar allvaret, så det finns risk att skrattet fastnar i halsen.