Varför har inte politiker personligt ansvar?

Förändringar som påverkar människors liv och vardag är någonting de flesta tycker illa om. Ja, tycker illa om är ett för svagt uttryck, de blir mycket irriterade eller rent ut sagt förbannade är en bättre beskrivning. Sorgligt nog har det blivit alldeles för många förändringar i vårt land de senaste tio åren. Det är därför lätt att förstå hur politiker och väljare kunnat hamna på kollisionskurs.

På sätt och vis en felriktad ilska mot våra politiker, eftersom det är tjänstemannaförslag som läggs fram för beslut. Jag utgår från att makthavande politiker anger riktlinjerna, men grovjobbet och utformningen vilar på anställda tjänstemän. I många fall blir underlagen alldeles för komplicerade och de förtroendevalda förstår inte innebörden och kan därför inte inse konsekvenserna. Man kan säga att de politiska företrädarnas svaghet och okunskap, gett tjänstemännen den makt de själva tror sig ha.

Det här har skapat ett samhälle där invånarna fråntagits all kontroll, om man bortser från valen som hålls vart fjärde år. De flesta av invånarna är omedvetna om, att de är betalningsskyldiga för de skulder som uppstår genom politiska beslut. Det fungerar nämligen så att fattas det pengar, måste invånarna betala på ena eller andra sättet. Skattehöjningar har varit och är fortfarande vanligaste sättet för staten, kommunerna och landstingen att kräva invånarna på pengar som behövs.

Problemet är att det i den politiska kultur som skapats, aldrig funnits med inbesparingar på de politiska jobb som skapats under åren. I demokratisk ordning fattade beslut innebär att en majoritet måste ställa sig bakom underlaget. Nu behövs flera partier och därmed påhittade ”titlar” för stödjande partiers politiker för att uppnå majoritet. Massvis med nya jobb inom regering, kommuner och landsting har alltså skapats, enbart för att kunna fatta majoritetsbeslut.

Hela det uppbyggda politiska systemet innebär att de förtroendevalda sitter i orubbat bo, även om samhället runt omkring dem rasar samman. Men det har skapats ett yrke som inte finns, nämligen yrkespolitiker. För att undvika detta och kunna hänga med i utvecklingen måste förtroendeuppdrag i framtiden vara tidsbegränsade, det är bara i diktaturstater personer kan sitta kvar under lång tid. Vårt eget ”demokratiska” system har medfört att invånarna i vårt land, måste ta hand om många avdankade politiker livet ut.

Ur tanken att ge valda personer uppdrag att föra invånarnas talan, växte efter hand fram ett politiskt helt annat maktsystem. Mycket av det som ansågs vara självklarheter, inte minst att vi skulle vara solidariska med de som har det sämre, har försvunnit i det nya moderna samhälle som skapats. Staten, kommuner och landsting började drivas efter företagsmässiga principer och invånarna blev plötsligt kunder vid de skattefinansierade offentliga verksamheterna.  

På något underligt sätt kunde lagar köras över och bolagisering av offentliga verksamheter var plötsligt ett faktum. Man konfiskerade helt enkelt invånarnas egendom, som de genom sina skatter byggt upp. Utan någon som helst erfarenhet av företagande, blev många politiker chefer och styrelsemedlemmar i någonting som måste ses som Politikerbolagen U.P.A. Inom det privata näringslivet har ägare och styrelse personligt ansvar, men så fungerar det inte inom de statliga, kommunala och landstingsbolagen. Om någonting händer är det invånarna som får ta den ekonomiska smällen  

När våra politiker vänt på kuttingen utan att invånarna klagat, var det bara att köra på för de politiska makthavarna. Den Moderatledda regeringen lyckades övertyga tillräckligt många för att genomföra den största bidragsskandalen i vårt lands historia, nämligen att vid införandet av jobbskatteavdraget, ta från de mindre bemedlade och ge till de rika.

I vårt land gäller inte skatt efter bärkraft, vilket skulle innebära att pensionärer, de långtidsarbetslösa samt de med sjukbidrag skulle få mer att leva av. Men enligt våra politiker skulle inte det ge någon tillväxt i ekonomin. Det är de med ett arbete och välavlönade jobb som vågar satsa och konsumera vilket ger klirr i kassan hos staten, kommunerna och landstingen. Om en stor grupp får mera pengar att röra sig med, skulle det fungera som ringar på vattnet, alla skulle få det bättre. Trodde man, men många ekonomer har nu bevisat motsatsen, att tillväxten istället stagnerar.

 

Kanske just därför blev det aldrig någon riktig fart på annat, än att folk lånade mera pengar för att konsumera för. Jobben som skulle bli hundratusentals fler lyste med sin frånvaro. Därför verkar nu alla politiker blivit lika förvånande över, att många ungdomar fått jobb den senaste tiden. Inte ens Arbetsförmedlingen vet vad det beror på, men Bert Karlsson tjänar miljoner varje månad på flyktingboenden och han behöver antagligen folk. Men en dyr affär för invånarna blir det, för det är deras pengar som hamnar i Bert Karlssons fickor, för det regnar ju knappast pengar från himlen.

Nu börjar människor muttra om att det inte behövs några politiska företrädare, eftersom den samhällsförändring som genomförts, lägger allt mer ansvar på individen att klara sig själv så gott det går. Och hur ska de kunna vara till hjälp för sina väljare, eftersom de flesta av dem inte har någon högre specialistutbildning, utan är lika dåligt utbildade som folk i gemen? Numera är politiker det enda ”yrke” där det inte krävs en högre utbildning. Borde inte alla politiker ha minst en godkänd Gymnasie- eller Högskoleutbildning?

Tyvärr märks inkompetensen i det kaos som uppstått genom vårt lands allt mer prekära läge, avsaknaden av organisation, gör att ”enkla” lösningar provas och de mest svårlösta skjuts åt sidan. Regeringens största problem är att kunna blidka invånarna, inte minst de grupper som fått försämringar på grund av ålder, sjukdom och lång arbetslöshet. Att fortsätta ge bidrag till de med ett arbete är ren och skär populism, ett röstfiske. Men skulle det skapas runt hundratusen jobb på kort tid, var skulle pengarna till jobbskatteavdraget tas?

Tittar man på vad jobbskatteavdraget kostat staten och därmed en försämring av statens inkomster, klarar systemet inte av runt tio tusen nya i arbete. Redan vid den nivån, innebär det nedskärningar på annat. Våra makthavande politiker skulle helt enkelt tvingats till omfördelningar, som i själva verket betyder att pengar tas där de finns och läggs där de fattas. Den metoden har använts i många år och av den anledningen behöver alla verksamheter pengar.

Det jag funderat över den senaste tiden är om den statliga lönegarantin även omfattar politiker. Ja, om det skulle hända att kommuner och landsting nått en punkt då de är konkursmässiga. Eftersom rationaliseringar av politiskt skapade jobb måste tvingas fram genom att pengarna inte räcker till, kommer många kommuner att löpa linan ut. För visst kan man redan se att många kommuner kommer att få enorma ekonomiska problem inom bara några år. Tja, den dagen den sorgen.