Lite Coronamys i all välmening.

För de som sitter och ugglar av rädsla för viruset, lägger jag ut en liten berättelse jag skrev för länge sedan. Förhoppningsvis ska det ge en stunds avkoppling och gör att ni tänker på annat. Håll tillgodo.

Vådan av att bli med sommarstuga

Annonsen hade dragit byrådirektör Oskar Karlssons blick till sig som en magnet. Liten stuga med alla bekvämligheter samt närhet till sjö, hade det stått i annonsen. Att stugan var belägen två timmars bilresa från huvudstaden, hade inte avskräckt honom.

   För att överraska sin fru, hade han efter att kontaktat mäklaren, låtit sin nya Audi sträcka ut på sin första långresa längs E4 norrut. Visst hade han hört talas om all den mygg och blodtörstiga bromsar som terroriserade folk norr om Dalälven, men det var inget som kunde slå ner Oskars humör. Det var ju ingenting mot att som bilburen, varje dag terroriseras av huvudstaden cyklister och fotgängare.

 Oskar ansåg sig själv att ha ett väl utvecklat lokalsinne och att kunna följa en vägbeskrivning. Trots detta hade han sinkats en dryg timme med att söka efter den lilla avtagsväg som mäklaren beskrivit. Gatunamn var lätta att hitta i en storstad, men hur hittar man en liten futtig grusväg, utan någon som helst vägvisare? Det måste till att vara bosatt på vischan för att klara av en sån sak.

 Mäklarens bil hade redan stått på den pyttelilla vändplatsen framför stugan, när han äntligen kom fram. Mäklaren själv hade som han sa, på grund av Oskars försening hamnat i tidsnöd och det blev en snabb visning av den lilla stugan. Fyrtiotvå kvadratmeter uppdelad på två rum, tog inte mer än några minuter att springa igenom.

  Men det var nog för Oskar, som blivit eld och lågor över det han sett. Att stugan varit i behov av en genomgripande renovering, som mäklaren mycket riktigt informerat honom om, hade inte avskräckt Oskar. Tvärt om.

  För en som insupit alla avsnitt av teveprogrammen Bygglov, och Äntligen hemma, ja, till och med sett repriserna, skulle det bli en barnlek att sätta stugan i bästa skick. Kunde experter snickra ihop en trappa eller en ny veranda på den korta programtiden, ansåg sig Oskar kunna klara av det på en förmiddag. Det hade riktigt kliat i fingrarna på honom att få pröva sina teoretiska kunskaper.

  I annonsen hade det stått att stugan hade alla bekvämligheter. Det hade visat sig vara vedspis och utedass, utöver den kallvattenkälla de kunde hämta vatten ur. Att källan låg ett par hundra meter från stugan in i skogen, såg inte Oskar som något att hänga upp sig på. Det var inte alla som hade en naturkälla att hämta vatten ur.

  Men om det hade han inte sagt nånting till mäklaren. Som den vana förhandlare han ansåg sig vara, hade han därför tigit och liksom medlidande ruskat på huvudet åt alla fel och brister. Det begärda priset på tvåhundratusen, hade inte Oskar ansett som oskäligt, men det hörde till att försöka pruta, hade han lärt sig.

  Genom sin genialiska taktik behövde han inte sätta igång och pruta, för mäklaren hade självmant sänkt priset med tjugo tusen till hundraåttio. Han skulle ta en del av prutningen från sitt eget arvode för att få ett snabbt avslut och Oskar hade slagit till utan att blinka. Oskar uppskattade verkligen att träffa på en seriös mäklare som inte bara tänkte på säljarens, utan också kundens bästa.

   Det avgörande för Oskar hade ändå inte varit priset, utan det låga taxeringsvärdet. Bara sextiofemtusen i taxeringsvärde hade låtit som musik i Oskars öron. Höga taxeringsvärden som beskattade folk inpå bara kroppen, hade han lärt sig att det bara var Göran Persson och finansministern som försvarade.

   Att ränteläget aldrig varit lägre hade han lärt sig av ekonominyheterna på teve. Trots det skulle ett lån ge honom ett ränteavdrag som drog ner den alldeles för höga inkomstskatten. Att kommunalgubbarna, Persson och finansministern, skulle bli snuvade även på den biten, hade han sett som en ren bonus.

Nu satt han i bilen med frugan vid sin sida och smågnolade i takt med musiken från bilradion. Semestern hade börjat och tre härliga veckor låg framför honom. Efter många om och men, hade han fått ge med sig om två veckors höstsemester på Kanarieöarna, som hans fru tjatat till sig. Nu hade hon suttit ovanligt tyst sen de åkt hemifrån. Hon hade faktiskt nöjt sig med att han hemlighetsfullt sagt, att de skulle ta en tur ut på landet.

   – Nu är det dags att du säger vart vi ska nånstans, sa hon när de passerat bron över Dalälven.

    – Du får se, sa han och fortsatte att gnola.

   Hon höll faktiskt tyst till och med när de svängde in på den lilla avtagsvägen till stugan. Den han så försmädligt missat första gången. Sakta kröp han fram efter den smala slingrande grusvägen fram till den lilla vändplanen framför stugan.

   – Kors i all sin dar vilket kråkslott, var hennes första ord på nästan fem mils körning.

   – Nu ja, sa Oskar, men vänta tills den blir uppsnyggad.

   Det gjorde henne stum och Oskar öppnade bildörren och klev ur. Efter att först tittat om frugan hängde med, gick han med långa kliv runt stugan. Han kastade en förstulen blick mot all lövsly som växt upp ända fram till den ruttna farstutrappan och plockade sen fram nyckeln han fått av mäklaren.

  En för Oskar okänd lukt och surret från flugor slog emot honom. Han hade inget minne av varken flugor eller lukten, men fick de bara vädra ur stugan så...

  – Vem är det som rår om den här ruttna brädhögen? hörde han sin fru fråga bakom ryggen.

   – Det är vi, naturligtvis, sa Oskar. Eller rättare sagt är det jag som köpt den.

  – Har du köpt den! Till vad om man får fråga? fräste hans fru med en ton som om hon bitit i en citron. Att ta hit hantverkare som river den här och sätter upp en ny, kommer att kosta en massa pengar. Har vi det, du som gnällde så över hur dyrt det blir att resa till Kanarieöarna i höst?

  – Här ska inte tas hit nåra hantverkare, sa Oskar stött. Jag ska rusta upp den med egna händer.

  – Gud hjälpe mig, sa hustrun. Såg du inte taket som var buckligt och bedrövligt. Det behövs ett nytt tak, det kunde till och med jag se. Alldeles säkert läcker det in nånstans, det känner man på mögellukten. Det kommer att ta år att få den här i skick, men det är ditt problem. Jag bor kvar i stan tills den här stugan är beboelig.

På söndagen parkerade Oskar den med mat och nyinköpta verktyg fullastade bilen utanför stugan. I köpcentret som bara låg en dryg mil bort, hade han inte bara införskaffat passande verktyg, utan också fått råd om hur han skulle kunna rulla ut ny pappa på taket. Av den anledningen fanns sex rullar takpapp, samt en stor burk klister i bagageutrymmet på bilen.

  Oskar spillde ingen tid på att koka sig en kopp kaffe, utan satte på sig en sprillans ny blå snickaroverall och försökte spänna fast det lika nya verktygsbältet runt midjan. Genom att lägga sig på golvet, lyckades han med mycken möda spänna det i sista hålet.

  Glatt visslande gick han ut för att resa den rangliga stege som hängt på vedbodväggen. Efter en hel del svärande, eftersom stegen saknade varannan pinne, kunde Oskar börja riva bort den gamla pappen från taket. Med all den kunskap han införskaffat genom teveprogrammen, kunde han se att takvirket vid nocken var friskt, inte alls ruttet som hans fru misstänkt. Pappbitar och pappspik yrde som hagel, när Oskar med friskt mod gav sig på resten av takpappen.

  Det tog honom hela dagen att få bort pappen. Kvar fanns bara några små svarta lappar här och var. Oskar insåg att den nya pappen redan varit pålagd, om han haft experterna på teve till hjälp. Det slog ner hans humör lite, men svårigheter var till för att övervinnas.

  Efter att utan bestick, direkt ur burken förtärt kall Bullens Pilsnerkorv och sköljt ner med två burköl, lade Oskar den nyinköpta sovsäcken på den sängen som lämnats kvar i stugan. Fast besluten att bara vila en liten stund, lade han sig och somnade omedelbart. Trots att sängbottnen buktade neråt som en hängmatta.

  Enligt armbandsuret var klockan tre på natten när han vaknade. Det smattrade på taket och tydligt hörde han några rejäla åskknallar. Med svårighet lyckades han krångla sig upp ur sängen och upptäckte att det var alldeles blött på golvet. När han vände blicken uppåt, såg han taket hänga precis som ett kaffefilter som det droppade ifrån. Snabbt plockade han ihop sina saker och rusade ut till bilen.

  Vid niotiden slutade det att regna, men han kände ingen större lust, att titta på de skador som regnet antagligen åstadkommit. Efter att ha bytt om från overall till kostym, startade han bilen, fast besluten att få tag på en hantverkare.

  Oskar kom inte långt, för mitt i vägen stod en skamfilad pickup. Eftersom vägen var för smal för att två bilar skulle kunna mötas, stirrade Oskar genom vindrutan på föraren av pickupen, som klivit ur och med sävliga steg kom emot honom.

  – Dagens, sa mannen och knäppte med fingrarna mot skärmen på en skitig reklammössa. Bor det nån Svensson efter den här vägen?

  – Knappast troligt, sa Oskar. Vad jag vet är det bara min stuga efter den här vägen. Jag har då inte sett nån annan. Jag har lite bråttom, måste skaffa en hantverkare som kan fixa taket åt mig.

  – Tak och andra snickerier är min specialitet, sa mannen. Eftersom jag inte hittar till den där Svensson, kan vi väl titta på det du behöver hjälp med. Backa du, så följer jag efter.

  Oskar gjorde som han blivit tillsagd. Inte för att han såg det som en order att utföra, utan för att han haft sån tur att hitta en hantverkare mitt ute i skogen. Visserligen tog de tvåhundra metrarna en kvart att backa på grund av ovanan vid den nya bilen, något som gjorde att han varit nära hamna i skogen några gånger, men det tog Oskar med en klackspark.

  Stickans Byggservice stod det på den fläckiga pickupens dörr, för Oskar kändes det som om mannen var himlasänd. Visserligen stank karln av gammal öl och snuset rann i ena mungipan, men att det var en expert var Oskar säker på. Han hade lärt sig bedöma folk genom sitt arbete.

  Det tog Stickan – Oskar antog att han hette så – bara tio minuter att se över vad som måste göras. Med reklammössan i ena handen och kliande sig i huvudet med den andra, stod denna Stickan – som Oskar antog – och utförde en avancerad huvudräkning om vad det skulle kosta. Oskar såg bilden av en sann yrkesman framför sig.

  – Du är väl inte annorlunda än andra och vill ha det så billigt som möjligt. Vad säger du om tiotusen utan kvitto, så fixar jag taket både in och utvändigt, sa han till slut. Ja, om du betalar allt material, förstås. Vi kan åka direkt med pickupen och köpa det som behövs.

  Oskar behövde inte ens fundera över förslaget.

Torsdag eftermiddag låg den svarta pappen på taket. Masonitskivorna som tidigare suttit i taket inomhus, låg i en kletig och stinkande hög bredvid vedboden. I deras ställe hade Stickan spikat upp träpanel som innertak. Det hade visserligen kostat skjortan, men gav stugan en prägel av klass. Det hade blivit precis som Oskar tänkt sig.

  Även om det fanns mycket kvar att göra, var det inget oöverstigligt som inte Oskar ansåg sig klara av. Men efter att Stickan förklarat problemen med att snickra till en ny farstutrappa, sätta dit nya foder runt fönstren, samt att nya vindskivor måste sättas upp, svalde Oskar det pris Stickan begärde för att åtgärda felen.

  – Du måste ha el också, sa Stickan. Ett bensindrivet elverk så man kan använda elektriska maskiner. Eftersom du inte har el indraget, måste du ha ett eget elverk. Man kan inte sitta mitt i skogen utan att kunna titta på teve eller ha ett kylskåp. Jag vet var du kan köpa ett till rätt pris.

   Oskar hade nu nått det stadium där han var villig att säga ja och amen till allt vad Stickan sa. Naturligtvis skulle han ha ett eget elverk, kosta vad det kosta ville.

   För Stickan existerade ingen femdagarsvecka, så när helgen var över, var allting klart för målning. Ett jobb som Oskar ansåg att han med lätthet skulle klara av. Nånting måste han ju i alla fall göra själv för att få känna på hur det var att rusta upp sin stuga.

   Det var då, efter att Stickan klämt några burkar öl och ruskat på huvudet åt utedasset som absolut måste fixas till, som Oskar kom att tänka på det som stod i annonsen. Närhet till sjö, hade det stått.

   – Vet du om det finns nån sjö i närheten? sa Oskar.

   – Visst, den såg jag från taket, sa Stickan. Det är ju så förbaskat med sly, därför syns inte sjön. Det är väl sisådär ett par hundra meter till sjön.

   – Enligt mäklaren skulle en eka vara med i köpet, sa Oskar. Att den låg i blöt för att bli tät. Vi kanske ska ta en titt hur det ser ut.

   – Inte mig emot, sa Stickan. Men i morron tar jag med en röjsåg och rensar undan allt sly ända ner till sjön. Jag gör det billigt, bara en tusenlapp.

   – Nog blir det bra med det, sa Oskar och reste sig från trappen. Kom så knallar vi ner till sjön.

   Det var som att bana sig fram i en djungel, men Stickan lufsade fram som en tanks genom den täta vegetationen, så att grenar vispade Oskar i ansiktet hela tiden. Plötsligt öppnade sig sjön framför dem och en brygga blev synlig. En stuga, en båt och en alldeles egen sjö, tanken fick Oskars ansikte att lysa upp, trots mödan att komma till sjön.

   – Nog har dom lagt ekan i blöt alltid, sa Stickan som knallat ut på bryggan och Oskar såg nånting sticka upp i vattnet bredvid bryggan. Det sitter ett öskar på ena åran, så det är väl bara att ösa ur den för att se om den flyter, la Stickan till.

   – Hur då ösa, sa Oskar. Den ligger ju under vattenytan.

   – Man vickar naturligtvis först på den så att det mesta rinner ur, men sen måste vi ösa. Det är bäst att vi tar av oss skorna och byxorna, så vi inte blöter ner oss.

   Oskar gillade inte alls att kliva ner i vattnet. Han avskydde kallt vatten och det såg kallt ut. Ändå följde han Stickans exempel och drog av sig skorna och snickaroverallen. I bara kortkalsongerna stack han försiktigt ena stortån i vattnet.

   En ilande smärta orsakad av kylan i vattnet, stack med blixtens hastighet upp till hjärnan och skrek: Gör det inte! Du får lunginflammation om du kliver i.

   Stickan tycktes obekymrad om kylan i vattnet och klev ner i det till knäna. Oskar såg förvånad på när Stickan – som det såg ut – vickade upp ekan på kant hur lätt som helst. En imponerande styrkedemonstration, som nästan fick Oskar att applådera.

   – Om vi är full i fasiken slipper vi ösa ur den, sa Stickan. Vi lyfter opp framändan på bryggan, sen kan vi vicka ur vattnet.

   Oskar tyckte det var ett alldeles utmärkt förslag och gick ut på bryggan och tog tag i trossen som satt fast i ekan. Stickans krafter räckte inte till, eftersom Oskars var obefintliga. Med en svordom satte Stickan igång att ösa. Det tog honom en kvart att få ekan nästan tom.

   – Nu drar vi opp halva ekan på bryggan, sa Stickan.

   – Varför? sa Oskar. Ska den inte ligga i sjön?

   – Den behöver tätas och målas, sa Stickan. Den här får du inte i vattnet i år.

   För Oskars del gjorde det inte så mycket, han hade aldrig suttit i en eka. En sån var till för statsministrar och viktiga potentater från andra länder. Men om den måste torkas och målas, var det bäst att den kom på torra land.

  – Ta i och dra så mycket du orkar, sa Stickan och sköt på så att halva ekan vilade på bryggan innan Oskar hann dra i repet.

   Mer än till hälften lyckades inte Stickan skjuta upp den, där var det stopp.

   – Om du kliver upp i ekan och sätter dig i fören och tynger opp den, kan jag snurra den ett halvt varv så den ligger på bryggan, sa Stickan.

  Oskar tyckte det var ett utmärkt förslag och kravlade sig med möda upp i ekans framända. Stickan behövde inte ens lyfta bakändan på ekan som genom Oskars tyngd, elegant vickade upp så den ena hälften stod på bryggan och den andra hängde fritt över vattnet.

   – Knuffa till nu så får vi se om det fungerar, sa Oskar och Stickan knuffade till.

   Ekan snurrade lättare än de båda tänkt sig och gjorde ett halvt varv extra, vilket fick den del där Oskar satt, att komma utanför bryggkanten. Oskars tyngd gjorde att ekan doppade ner nosen där han satt, vilket fick honom att trilla baklänges i vattnet.

   Frustande som en flodhäst reste sig Oskar och upptäckte att han stod med iskallt vattnen upp till knäna. Innan han hunnit blinka bort vattnet ur ögonen, hade Stickan baxat upp ekan så att den låg på bryggan.

   – Resten får du fixa själv, sa Stickan och klev upp ur vattnet.

  Under vägen tillbaka till stugan var Oskar inne på att inte ens nämna sjön för frugan. Men skulle slyet rensas bort, så skulle hon väl inte kunna undvika att se den. Att täta och måla en båt hade han inte sett något teveprogram om, men kanske skulle det komma ett sånt program under vintern. Oskar lät sig nöjas med det.

   Väl uppe vid stugan, sa Oskar:

   – Jag åker hem och hämtar frugan så hon får se hur det ser ut. Är du klar med ditt till lördan? Jag vill inte att frugan ska få veta att jag anlitat en hantverkare.

   – Det blir nåra extra övertidstimmar, sa Stickan. Men det är klart, är du villig att betala så …

   Oskar förstod vinken fast den var fin och plockade fram plånboken ur bakfickan.

Efter att ha ätit lunch halvvägs, kom de fram till stugan vid middagstiden. Försiktigt sneglade Oskar på stugan genom vindrutan. Stickan hade verkligen gjort rätt för pengarna. Det satt inte bara nya foder runt fönstren, utan nya vindskivor var också uppsatta, allt var vitt och prydligt nymålat. Till och med nyckeln satt på en spik under den nya farstutrappan, precis som de kommit överens om

  Oskar hade inte tänkt på det förut, men när han kom in i stugan, kunde han se att vedspisen såg skinande blank ut. Som om den hade putsats med svart skokräm. Tyst väntade han på sin frus kommentar och sträckte stolt på sig när hon sa:

   – Men Oskar, det här hade jag inte trott om dig. Så fint det har blivit. Det första jag såg var att taket var nylagt med en skiva på skorsten, nån sån fanns inte förut. Och det här fina innertaket, ja jag säger då det ...

   Oskar fattade inte vad hon menade med skiva på skorstenen, men fick annat att tänka på, när hans blick fastnat på en lapp som låg på bordet. Han kunde inte missta sig på Stickans spretiga handstil. Snabbt rafsade han åt sig lappen och stoppade den i byxfickan.

   – Som du ser har jag bara fixat till det nödvändigaste, men vi kan i alla fall åka ut över en helg och ha det lugnt och skönt. Vad säger du om det, gumman min?

   – Har du kunnat fixa till allt det här, kanske du kan göra eld i vedspisen också så vi får en kopp kaffe, sa hon och gick ut och ställde sig på den nya farstutrappan.

   Oskar hade inte en aning om hur man tände i en vedspis, men ved hade Stickan lagt in under den. Det fanns redan lite papper i spisen så han stoppade in några vedträn och tände på. Elden flammade upp och han stängde luckan.

  Efter bara några minuter var stugan fylld av rök och hostande letade han sig ut på farstutrappan. Med tårfyllda ögon hörde han sin hustru ropa:

   – Men Oskar, har du satt eld på stugan!

   – Det är spisen, lyckades han få fram. Det började ryka in så snart jag tänt på.

   – Öppnade du draget? sa hon.

  – Jag vred på den där mojängen som sitter längst bak på spisen, sa Oskar. Det tog sig först, men så slocknade det och började ryka. Vi måste vädra ut innan vi kan pröva igen.

   – Bry dig inte om det, sa hustrun. Kan vi inte åka till köpcentrat och titta lite istället? Vi åkte ju förbi ett sånt på vägen hit. Förresten kan vi dricka kaffe där. Eftersom du tydligen inte kan elda i en spis, får väl jag göra det sen. Jag har eldat i såna förut.

Oskar var tacksam för förslaget och följde lydigt efter sin hustru. När han skulle plocka fram bilnycklarna ur fickan, kände han lappen som Stickan skrivit. Försiktigt vecklade han ut den och läste: Ska du elda i spisen så plocka bort skivan jag lagt på skorsten annars ryker det in.

  Oskar tittade upp mot taket och såg små rökslingor slingra sig fram under skivan på skorstenen. Alltså var det inget allvarligt, tänkte han och satte sig i bilen.

  Det hade blåst upp rejält under de två timmar de druckit kaffe och utforskat ortens köpcenter. Träden nästan bugade sig framför bilen på den smala vägen. Oskar tyckte sig se något konstigt, när vägen öppnade sig så att han kunde se stugan. Det var någonting svart som fladdrade rätt upp i luften.

   Oskar såg också något annat, att skivan på skorstenen var borta. När han klev ur bilen, hördes ett underligt klapprande ljud. Hans fru var försjunken i en tidning hon köpt och snabbt vände han bilen och körde fram en bit så att hon inte skulle kunna se stugan.

  – Jag springer och ser till att det har slocknat i spisen, sa han och skyndade iväg innan hon hann svara.

   Synen som mötte honom fick ögonen att tåras på samma sätt som av röken från spisen. Takpappen slingrade sig som serpentiner upp i luften och vindskivorna klapprade muntert mot husväggen. Han befarade det värsta och skyndade in i stugan.

   Spisen hade slutat ryka men samtidigt såg Oskar två brädor i taket som hängde ner i ena hörnet av rummet. Det kom som en chock, men inte värre än att se att elverket och alla verktygen som legat på golvet var puts väck. Till och med den nya overallen var spårlöst borta.

  Oskar sjönk ihop som om han blivit punkterad. Inte ens långt ute på vischan var man förskonade från tjuvar och banditer, tänkte han. Det knirkade oroväckande i stugan av blåsten som låg på och Oskar skyndade sig ut.

  Så mycket pengar för ingenting. Förbaskade tjuvar och banditer och experter med, för den delen, muttrade Oskar högt för sig själv, medan han låste dörren till stugan.

  – Titta vilken söt liten stuga dom gör reklam för i tidningen, Oskar, sa hans hustru när han satte sig i bilen. Det är samma storlek som det här rucklet, men knuttimrad och rejäl. Dessutom ingår uppsättning av stugan i priset, du behöver inte göra nånting. En sån skulle jag inte ha något emot att bo i på somrarna.

  – Du får som du vill, sa Oskar uppgivet. Jag ringer och beställer en stuga redan på måndag. Nytt är nytt, det är ingen idé att kosta på en massa pengar för att rusta upp en gammal stuga som den här. Den här har visserligen kostat mig en massa jobb men ...

   – Du har varit så duktig, lilla gubben, men en stuga ska man ha för att koppla av, inte för att slita ut sig, sa hans hustru och han höll med henne.

   När de svängde ut på stora vägen såg han en pickup liknande den som Stickan hade åkt i. Den stod parkerad på en liten stickväg in i skogen. Den som satt vid ratten höll något som liknade en karta framför sig så att ansiktet var skymt. Det stod inget firmanamn på sidan av pickupen, men en svart text på dörren var övermålad och lyste svagt igenom.

  Endera en rufflare utan firmanamn, eller en som inte är från trakten, tänkte Oskar. Tur att han inte anlitat en rufflare till hantverkare, då hade det blivit en dyrare affär, än dom trettio tusen det kostat honom att anlita Stickan. Alla grejer som försvunnit, skulle försäkringsbolaget förhoppningsvis ersätta, så snart han gjort polisanmälan.

  Aldrig mer att jag ger mig på att rusta upp en gammal stuga, tänkte han. Eftersom inte ens en expert som Stickan kunnat fixa till det ruckel han köpt, var troligtvis även teveprogrammen bara ruffel och båg. Oskar lovade sig själv dyrt och heligt, att aldrig mer titta på program som handlade om hantverkare som byggde om eller byggde nytt, inte ens som underhållning.

Så var den lilla berättelsen läst, hoppas den roade en liten stund.