Är dansen runt guldkalven över?

Det finns inga som helst tvivel om, att kriser växer fram ur girighet. Egentligen är det lättförklarligt, det fungerar på samma sätt som kedjebrev, girigheten ser till att hålla det hela igång. De kriser vi ser är resultatet av vad som händer, när det hela fallit på att det inte går att skaffa fler nya som satsar för att hålla det hela igång. När det hela är över finns några som kammat hem pengar, alla övriga är förlorare.

Att girigheten börjat sticka inte bara de som tvingas betala utan också Borg i ögonen, har fört med sig att blickarna nu vänts mot styrelseproffsen. Ekonomer med föråldrade kunskaper tillför inte företagen någonting, men de lever gott på sammanhållningen inom den krets de tagits upp i. Den resultatfixering som funnits har skapat vidlyftiga bonusar och personalneddragningar, under tiden de nya tillväxtländerna kapat marknadsandelar.

På det hela taget har auktoriteterna skapat en skyddad verkstad för sig själva, med arvoden som knappast är motsvarar arbetsinsatsen. Av någon underlig anledning kan man se paralleller med kommunalråds styrelseuppdrag, det är inte kompetensen som är intressant, det är hur deras kontaktnät ska kunna utnyttjas. Vårt politiskt skapade samhälle är konstruerat så att de som kommit in i maktkretsen, kan känna sig skyddade genom finurligt skapade säkerhetsnät. Lönerna bestäms inte av invånarna, utan politiskt tillsatta personer. Tillvägagångssättet fordrade att det skapades en myt, om hur politiker offrar allt för att sköta sina förtroendeuppdrag. Men anledningen var att det inte fanns någonting att falla tillbaka på som avdankad politiker. Av den anledningen skulle samhället ta hand om dem, när det var dags att lägga av. Om den avgående avgått frivilligt eller tvingats till det, skulle inte ha någon betydelse.

Med ett sådant skyddsnät är det lätt hänt att politiker får för sig att kunna göra vad som helst. Det ska till en verklig tavla för att få sparken som makthavare. Men staplas tavlor på varandra lägger sig partiledningen i det hela, partiet går ändå i första hand.

Massvis med människor som sysslar med politik, sägs ha det i blodet. Det vill säga, de har helt enkelt ärvt det politiska intresset efter sina föräldrar. Man måste se det som ett frikort in i politiken, eftersom gamla vänner till föräldrarna är de som ser till att de får en plats inom partierna. Om valet står mellan att anstränga sig för att få en hög utbildning med hundratusentals kronor i studieskulder, eller den enkla vägen som är gratis, är svaret givet på förhand. På det sättet har politiker kommit att tillhöra en klan med helt andra villkor än den övriga befolkningen.

I dag hör man mycket talas om nätverk, det vill säga ett stort uppbyggt kontaktnät, som inte har någonting att göra med partitillhörighet. Att hålla varandra om ryggen i vått och torrt. I och med att SD började ta allt större plats, har sysselsättningen som politiker blivit i all hast osäker, för många av de som levt gott på politiken. Det lutar åt en smutsig valkampanj nästa år.

Det märkliga med att när avundsjukan används för att rikta blickarna åt ett håll, visar det sig att det finns avundsjuka mot allting. Varför de och inte jag, är en fråga folk ställer sig. Till slut tröttnar alla de som känner sig utnyttjade. Den del av svenska folket som har ett jobb, orkar inte med att försörja allt fler, det har ju till och med de styrande insett. Den politiska lösningen, att fler måste i arbete istället för att dra ner på vår enormt dyra byråkrati, har därför retat gallfebern på många. Så enkelt löser man inte ett lands problem.
Att dansa runt guldkalven har varit mångas nöje de senaste åren, men det är lätt att bli yr i huvudet. Men vad ska de dansa runt när den är borta?