Sitter och smälter maten och går i huvudet igenom det man
kunnat läsa, om hur staten och kommunerna gör allt för att spara in på
utgifter. Men vem har gett dem befogenhet att dra in på det som är livsviktigt
för många? I ett land där invånarna vant sig vid att det ska finnas en
trygghet, kan otryggheten väcka känslor som tar sig många uttryck. Det är inte
bara regeringsmakten som står på spel nästa år, snarare om hur många som kommer att
strunta i att rösta. Det finns ju inget parti som bryr sig om majoriteten av
invånarna, de som blivit fattigare de senaste sju åren.
Alla försämringar i vårt land, beror på okunnighet och avsaknaden
av engagemang hos våra politiker, hörde jag någon säga. Och kanske är det så. Det
är bara det, att det genomsyrar hela vårt samhället. Allt färre orkar engagera
sig, det tar för mycket tid och kraft. Människor går till jobbet därför att de
måste för att överleva, inte för att de känner sig motiverade.
Under åren har det skapats politiska sanningar som varit
ämnade att lägga ut rökridåer, för att dölja hur litet de politiska makthavare
kan uträtta. De senaste åren visar vad oförmågan att skapa nya jobb utmynnat i.
Eftersom politikers existens måste berättigas, måste någon få skulden för det som
tär på de gemensamma medlen. Det räckte inte längre att vi svenskar får gå i
pension alldeles för tidigt och blir åt helsike för gamla, det måste utökas med
långtidssjuka och arbetslösa..
Enklaste sättet att skapa motsättningar mellan unga och
gamla, är att sprida avundsjuka. Jodå, avundsjuka har politiker alltid utnyttjat.
Ingen talar öppet om att anledningen till att de unga tvingas dra ett stort
lass, är politiska misstag. Pensionspengarna har försnillats under åren och
orsakat att de pengar som skulle ha funnits, inte längre gör det.
Bidrag i alla dess former kallades reformer när de
genomfördes. Egentligen var de följden av en alldeles för hög beskattning, som
gjorde att människor med låga inkomster inte kunde ha tak över huvudet eller
mat på bordet utan dem. Det behovet verkar vara lika stort i dag, men det är
inte de sämst ställda som prioriteras.
Den nuvarande regeringen såg bidrag som ett rött skynke,
trygghetsförsäkringarna var alldeles för frikostiga. Och många trodde verkligen
på att försämringarna i trygghetsförsäkringarna skulle rädda sjuka och arbetslösa
från utanförskap. När det började visa sig vilka mänskliga tragedier
försämringarna orsakade, blev det svårt att försvara beslutet.
Orsak och verkan är svårt att överblicka, därför kom
effekterna av försämringarna som en överraskning, inte minst för kommunerna.
Socialkontorens pengar försvinner som smör i solsken tack vare att en helt ny
grupp tvingades söka bidrag, de som utförsäkrats på grund av långvarig sjukdom.
Att ingen arbetsgivare anställer en sjuk person, hade
tydligen inte beslutsfattarna tagit med i beräkningarna.
Varje tafatt försök att få rätsida på vårt lands problem
strandar på grund av att den enkla vägen använts, de komplicerade problemen är
alldeles för svåra och jobbiga att försöka lösa. Den enkla lösningen har därför
blivit att anlita konsulter, för att skyla över okunskapen. Eftersom konsulter
är beroende av återkommande uppdrag, skräddarsys utredningar enligt de
politiska önskemålen. Anlitandet av konsulter är för skattebetalarna en dyr och
fullständigt onödig lösning. Resultatet är ju givet på förhand och politikerna
kan svära sig fria. Man måste se det som att politikerna försöker gömma sig
bakom konsulterna.
Av de politiska makthavarna måste man kräva att de vet vad
de gör, om inte ska de bytas ut. De uppbär nämligen en väl tilltagen lön, baserad
på ansvar och kompetens. Men genom att anlita konsulter, medger de
beslutsfattande politikerna att inte är villiga att ta något ansvar, samt att deras
kunskaper inte räcker till.
Oavsiktligt har det nya politiskt skapade konkurrenssamhället
fört fram vad okunskap kan ställa till med. Skolan och vården är det som
framträder mest, de är själva grundstenarna i ett samhällsbygge. Om dessa
verksamheter drivs av okunniga och oengagerade beslutsfattare, blir resultatet därefter.
Resultatet av de okunniga och oengagerade politikerna har blivit att inte bara skolan
och vården ligger för fäfot, även skolor är numera en hälsorisk för elever och
lärare.
Eftersom det inte är de kunniga lärarna och
sjukvårdspersonalens fel, måste det ses som ett stort politiskt misslyckande. När
Björklund på nytt för fram att staten måste ta på sig ansvaret för skolan, är
inte det en helhetslösning av skolans problem. Vad som kommer att hända är bara
att nya politiker träder in och kommer med nya direktiv. Grundfelet med skolan
är betydligt mer komplicerat, än att hitta på nya lagar, förordningar och regler.
En stor del av problemen efter att kommunerna fått ansvaret
för skolan, är den administration som blivit en tung belastning för lärarna.
Att lära ut till eleverna är inte det viktigaste, det är ekonomin och att
kunskapskontorens kan rättfärdigas. Lärandet har inte stått i första rummet för
rektorerna, de har istället blivit administratörer och ekonomiuppföljare. För
kommunerna är det inte bara skolan som är i villt behov av pengar, de fattas
överallt.
Slutsatsen av det hela måste bli att det rullat
på, genom att vårt land levt över sina tillgångar. Det som förvånar mig är, att
regeringen inte verkar bry sig om det. Istället finns tydligen förhoppningar om,
att det ska rulla på ytterligare ett år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar