Jösses, vilken soppa våra politiker kokat ihop.

Utan att vara medvetna om det, har alliansregeringens iver att förändra vårt land, förstört många människors liv. De stigande sjuktalen på grund av psykisk ohälsa, vittnar om att alldeles för många mår fruktansvärt dåligt. Orsakerna kan variera från fall till fall, men osäkerheten som smugit sig in i folks medvetande kan ha en förödande effekt. När en regering skapar otrygghet istället för trygghet, är landet inne på en farlig väg.

Av vilken anledning kan politiker genom sina beslut avgöra hur folk ska ha det? Vad vet de politiska beslutsfattarna, som inte gemene man vet? Om de skulle göra det, är det deras skyldighet att informera invånarna. Det skulle ha varit rakryggat att redan i ett tidigt skede erkänt, att satsningen på jobblinjen var ett stort misstag. 

Jobbskattelinjen är kritiserad av den anledningen, att det inte är någonting annat än ett försök att genom "mutor" skaffa sympatisörer. Med andra ord samma anledning som skapade det så kallade bidragsberoendet i vårt land. När vi nu har en ny grupp människor som drabbats av "bidragsberoende" (de som har ett arbete), hur ska de kunna avvänjas?

Den regering som kommer att sitta efter nästa val, har sannerligen ingen lätt uppgift framför sig. Hörde en fastighetsägare säga att de hyreshöjningar som aviserats, är baserade på det högre netto i plånboken som jobbskatteavdraget gett. Tja, ett par hundra hit eller dit kanske inte betyder så mycket för de som har ett jobb, men för de sämst ställda som bor i hyresrätter, bäddar det för en katastrof. Redan i dag är hyran den största utgiftsposten som många har svårt att klara av. 

Men politikerna blandar sig inte i, det är inte deras bord. Men visst är bostadsbristen ett stort problem för politikerna. Kan inte undvikas, men finns en tanke bakom, att dessa människor tvingas ut på gatan, för att de med ett arbete ska ha någonstans att bo? Med tanke på hur långtidssjuka och arbetslösa behandlas, skulle det inte förvåna.

Bostadsbristen är ett enormt problem i storstäder, men det är ingen nyhet precis. Det är politiska beslut (eller snarare okunnigheten) som skapat bostadsbristen. Nu har regeringen vaknat, men det tar tid att bygga de hyresrätter  som behövs. Hyrorna kommer knappast att bli lägre i de hyreshus som eventuellt byggs, finns det folk som har råd med de skyhöga hyrorna? Inte ens Borg tycks tänka på att boendekostnaderna påverkar konsumtionen, men det är väl för mycket begärt.

Att människor i allt högre grad drabbas av politikers beslut, bottnar i att den politiska makten är hotad. Privatiseringen har orsakat att många politiskt skapade jobb är på väg att försvinna. Dessa politiskt skapade jobb har varit säkerhetsmekanismen för hela vårt politiskt styrda samhälle.

I många fall får politikerna skylla sig själva, de har inte förstått vartåt det barkade. De offentliga verksamheternas dåliga rykte har fört med sig att duktiga medarbetare slutat. Landstingens ledningar exempelvis, har varit urusla på att lyssna. Nu måste de förlita sig till att bemanningsföretagen kan hålla dem med hyrläkare. Att många av dessa tidigare anställda av landstingen, visar hur illa det kan gå.

Det här ställer krav på landstingsledningar att anställa personer som kan organisera verksamheterna. Den politiska inblandningen i landstingens ekonomi måste reduceras till att bli marginell, den ska bara se till att verksamheterna har de pengar som behövs. Besluten om vad som behöver göras, måste tas ute i verksamheterna, det är de som ser behoven.

Mitt i alla de akuta problem som finns, hörde jag en politiker säga att de måste ha visioner om ett bättre samhälle. Visioner är ingenting som kan förverkligas i en handvändning, de är långsiktiga. Vi har inte råd att vänta och se om visionerna slår in, förbättringarna måste göras nu.

Och visst var politikern medveten om det. Det fanns redan folk som satt och räknade på vad det skulle kunna komma att kosta. För pengar skulle det kosta, som måste täckas in inte bara genom skattehöjningar, utan också kraftiga besparingar.  För att vårt nya och bättre samhälle i framtiden  ska kunna stå klart och kunna användas av alla, krävs uppoffringar av invånarna.  Han sade inte ett knyst om det gällde även honom själv och hans kolleger. Det är inte folket som är kollektivt ansvariga när politiska beslut visat sig vara felaktiga, det är beslutsfattarna.

Under tiden våra politiker sitter och räknar hur mycket pengar de kommer att behövas, växer kostnaderna som inte räknats in tidigare. Saker det sparats in på, har inte räknats in som kommande kostnader. Vi får se vad kommunerna tvingas dra in på för att ha råd att reparera de skolor som inte underhållits under åren. Egentligen är ju det resultatet av omfördelningar som gjorts under åren. En dag har alla verksamheter behov av pengar och det finns inte någonting att flytta runt. Jösses, vilken soppa våra politiker kokat ihop.