De sista månaderna på året är en tung period för många. Det har väl med hösten och den annalkande vintern att göra. Men det finns ju inte
heller mycket att glädjas över i en tid då ingen vet vart vi är på väg. Det
samhälle vi tvingas leva i bättrar knappast på humöret. Mest märks det på att
folk blivit griniga, det klagas högljutt över att det går för långsamt i trafiken och att köerna
vid kassorna i butikerna inte rör på sig. Om det är tiden som inte räcker till, eller om folk
stressar sig själva är svårt att säga.
Någon framtidstro tycks inte folk ha längre, de upplever det
som att allt blir sämre för varje år. Det kan bero på att den moderna människan
ständigt önskar sig nya saker, istället för att vara glada för vad de har. Den
moderna människan vill ha allt för ägandes skull, inte för behovet.
Det går inte att undvika att tänka tillbaka hur det var förr
och jämföra med hur det är nu. Skillnaden att vara ung i dag och för sextio år
sedan är enorm. I min ungdom fanns fortfarande framtidstro i vårt land,
arbetslöshet, fattigdom och krig hade vi lagt bakom oss. Jobb fanns det gott om
och även kvinnorna behövdes till olika
arbeten, det blev allt ovanligare med "lyxhustrur", det vill säga
hemmafruar. Fram till dess kunde faktiskt en lön försörja en familj, men den
tiden är förbi.
Med två inkomster öppnades en helt ny värld. De politiska
företrädarna hade stora planer på hur alla skulle ha det bra från vaggan till
graven, men det visade sig bara vara en politisk dröm. Men just den drömmen
förde med sig annat som ingen hade räknat med.
För att ta hand om invånarnas pengar krävdes mycket folk, det
blev trogna och lojala partikamrater som belönades med fina befattningar. Befattningarna
fick leva kvar, trots att Folkhemsdrömmen gick i kras. Det i sin tur förde med
sig att pengarna inte räckte till och skatterna höjdes titt som tätt. Visst
blev det mindre kvar efter skatt, men det var ju egentligen inte skatt man
betalade, utan en "försäkring" för att alla skulle få det bättre.
Att alla skulle få det bättre var antagligen också meningen
med Folkhemmet, men när det stod klart för alla att det började likna Kejsarens
nya kläder, började det kallas Välfärdssamhället istället. Någonting vi alla
måste värna om, därför var det häftigt att betala skatt. Ingen politisk
makthavare ägnade en tanke åt, att alldeles för många avlönades utöver de
nödvändiga med skattepengar.
De som genom höga skatter betalat sin "försäkring"
om en tryggad ålderdom, var de som först fick känna av hur vårt samhälle i
snabb takt förändrades till det sämre. De flesta hade växt upp i fattiga hem
och var vana att dra åt svångremmen när det inte stod mat på bordet. Eftersom
det bara förekom lama protester, trodde politikerna att de gjorde rätt.
Genom att de som tystades ner inte fick sin röst hörd och
resten inte vågade säga någonting, stärktes det politiska styret. För att värna
om vår demokrati måste flera vara med och fatta beslut. Ganska smart att skyla
över okunnighet och misstag, eftersom det med så många beslutsfattare, inte
fanns någon ytterst ansvarig. Makthavande politiker började tala om kollektivt
ansvar när någonting gick snett. Och på den vägen är vi fortfarande. Det är
omöjligt att i dag peka ut vem, eller vilka politiker som är ansvariga när det
blir fel.
Att ta hand om invånarna kräver både utbildning och förmåga
att hantera pengar. Eftersom politiker är ett tvärsnitt av folket, är det kanske
för mycket begärt. Problemet är partipolitiskt av den anledningen att utbildning
inte är ett krav vid tillsättandet av höga förtroendeposter, de aktiva anses
kunna växa in i rollen. Massvis av de som varit med inom politiken länge, säger
därför att de har social kompetens, men de har ingen utbildning som motsvarar
dagens krav.
Allt fler människor har blivit beroende av sina politiska
uppdrag, vilket antagligen partiledningarna insett alldeles för sent. Att rätta
till det nu skulle skada hela det politiska etablissemanget, det går ju inte
att svika lojala partikamrater, som vant sig vid en hög levnadsstandard. Att
det är ohållbart i längden har säkert partiledningarna också insett, men vad
ska de göra åt det?
För varje år krävs mera pengar för att det samhällssystem vi
har ska fungera. Kritiken mot nedskärningar av det invånarna betalar skatt för
att få blir allt mer högljudd. Politikernas roll i samhället ifrågasätts, de är
precis som anställda inom skolan och vården avlönade med skattemedel. De har
ingen som helst funktion att fylla när det gäller de arbeten som måste utföras,
ingen märker om de inte finns på "jobbet". De kan inte hoppa in som
ersättare när någon verksamhet är kort med personal, men kostar ändå invånarna pengar.
Allt det här har kunnat fortgå tack vare politiska beslut.
Det visar att i demokratiskt ordning fattade beslut, inte har någonting med
demokrati att göra, det är bara en maktdemonstration. Men när politiker beslutar
om nedskärningar av det invånarna betalar skatt för att få utfört, gör de sig
själva till måltavla.
De frikostiga regler som gäller för avgående politiker kan
inte försvaras. Det är inget yrke de utövat under en tid, det är någonting de
engagerat sig i. Efter en mandatperiod finns inte längre glöden kvar och
uppdraget har blivit en bekväm rutin som inte tillför samhället någonting. Att
de uppbär lön för sina uppdrag är en sak, men efter det ska de behandlas som alla
övriga invånare. Det betyder att den som ger sig in i politiken, måste ha ett
yrke att falla tillbaka på.
Att en liten klick politiker avlönas för sina uppdrag kan
accepteras, men det ska inte vara en födkrok livet ut på invånarnas bekostnad. Inte förvånande har politiker genom alla förändringar och försämringar av vårt samhälle blivit ett
utsatt "yrke". Det har säkert sin grund i att många invånare känner sig
orättvist behandlade. När politiker d för enkelhetens skull drar alla invånare över en kam, gör
invånarna samma sak med politiker.
Johan Wolfgang von Goethe skrev för länge sedan: Glöm aldrig att ju sämre ni behandlar människorna
desto sämre blir de och ju mer ni tror dem om ont desto mer kommer de att bli
onda.
De tänkvärda orden borde våra politiker ta till
sig, annars kan det ta en ände med förskräckelse. Som man behandlar andra, blir
man själv behandlad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar