Alldeles för ofta blir det inte som våra politiker tänkt sig, men vad
beror det på? En anledning kan vara att de politiska vägarna invånarna leds in
på, för det mesta inte når ända fram. Det finns inga garantier
för att ändringar i vårt all mer komplexa samhälle ska fungera, enbart förhoppningar.
Alliansen hade en lösning när den tillträdde, trodde de som
röstade på dem. Men många fattade inte vad som menades med att bidragsberoendet
skulle bort och alla skulle kunna gå till ett arbete. Dessutom utlovades skatteavdrag för den som jobbade och det lät bra. men det som var svårt att förstå var att de arbetslösa, långtidssjuka, halta och lytta skulle räddas ur
utanförskapet som dessa saker ansågs orsaka. När det blivit känt hur människor utförsäkrats och vägrats tas in i sjukförsäkringen igen, blev folk oroliga. Och vem skulle inte bli det när nära och kära, vänner och bekanta fick göra sig av med allt och bli beroende av socialhjälp för att överleva. Hur det kan rädda folk från utanförskap måste förklaras, om det går.
Men att skrämma folk fungerar, som med de hårda sjukersättningsreglerna exempelvis. Men det fungerar knappast på de som blir allvarligt sjuka. De har fullt upp med att överleva och orkar inte tänka på följderna av sin sjukdom. Men reaktionen blir desto kraftigare den dag de tillfrisknat efter en lång sjukdom som ödelagt privatekonomin.
Moderaterna skröt vitt och brett innan de tillträdde, att det skulle skapas
ordning och reda i vårt land. Ingen trodde väl att ordning och reda i statens
finanser var viktigast. Men resten fick regeringen problem med, de hade
underskattat hur landets byråkrati fungerar. Eller inte fungerar rättare sagt,
eftersom det saknas organisation över hela linjen.
Efter sju års regerande och ryggdunkar från finansministrar
i andra länder, borde allt vara frid och fröjd, istället hopar sig problemen. Trots
mera pengar att röra sig med för de som har ett arbete, växer missnöjet mot den
förda politiken. Vårt samhälle har blivit hårdare och kallare, brottsligheten
har ökat istället för att minska.
De månader som är kvar till nästa val, slåss de olika
partierna om vad eller vilka, som ska få skolan på rätt köl igen. En hopplös
uppgift så länge som kommunerna står som ansvariga, de har inte pengar till
varken lärare eller underhåll av skolor. Ute i kommunerna läggs skolor ner och
barnen tvingas till långa resor och därmed långa arbetsdagar. Ur miljösynpunkt
är skolskjutsar knappast det bästa alternativet för vår miljö, men i många
kommuner finns MP med för att stödja majoritetsbeslut.
På något underligt sätt känns det som att paniken ligger på
lur hos regeringen. Konjunktursvackan blev betydligt längre än väntat, de
pengar som kommer in räcker inte på långa vägar, om inte någonting händer inom
det närmaste halvåret. Alla miljontals arbetslösa människor är ett
konsumtionsbortfall som kommer att finnas lång tid framöver. Många företag har hoppats
i det längsta, men insett att de nu måste göra sig av med personal. De har inte råd att vänta längre.
Det låter inte mycket när ett hundratal personer blir
uppsagda på en plats, men många platser sammantaget skapar problem. Kanske inte så
mycket för staten, men kommunerna, landstingen och affärerna känner av det. Men
allra värst drabbar det privatekonomin, det kan leda till att många tvingas
sälja sina hus. I storstäderna slåss människor om hus och bostadsrätter, ute i
landet finns inte samma efterfrågan. Risken för prisras ökar i takt med att
fler hus finns till salu, än det finns köpare.
Många ekonomer och politiker har haft svårt att
förstå Riksbankens nervositet över svenska folkets enorma skuldsättning. Kanske blir
förståelsen bättre när Borg drar åt tumskruvarna på bankerna, som skott sig på räntor och försämrad
service. Men en regering som fått girigheten att gro, hur är det möjligt att få stopp på
den? Girigbukarna är en mäktig grupp, få se om det räcker att vara
finansminister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar