Det är väljarna som har makten, inte politikerna.

Så var det då dags igen och det omänskliga samhället framträder allt tydligare. Det senaste som förtydligar bilden av ett omänskligt land är att handikappade nekas ledsagare på grund av penningbrist. Lägger man till de sjuka och arbetslösa som straffas för någonting de själva inte valt att bli, är bilden komplett. Man kan förstå vreden eller hopplösheten hos de som drabbas, vad det leder till är det ingen som vet.

Någon penningbrist existerar inte, det är bara en ursäkt som de politiska makthavarna gömmer sig bakom. Om landet inte har råd att ta hand om de handikappade, har vi inte heller råd att betala vår politiker byråkrater och alla politiskt skapade jobb. Skulle våra politiker för en gångs skull försöka tänka, inser de vilka som kan tas bort, utan att vårt samhälle skulle gå under.

Låter antagligen cyniskt att inte ha någon som helst förståelse för, om många som satsat på en politisk karriär hamnar i samma sits som de trakasserade människorna i vårt land. Att de vid sjukdom är helt i händerna på en handläggare som gör sin egen diagnos. Eller att de som arbetssökande vid AF, behandlas på samma sätt som alla andra arbetslösa. Lite av att som man bäddar får man ligga. 

Om det är någonting som retar upp mig, är det att politiker ska besluta om vilka nedskärningar som ska göras. De ska inte alls vara inblandade, eftersom de är en grupp som medför kostnader för invånarna. Det är inte vårdplatser och vårdpersonal det ska sparas in på, det är administrationen och de politiska företrädarna. Nedrustningen av skolan är samma sak. Om exempelvis en lärare ska avskedas på grund av rationalisering, ska valet stå mellan ett politiskt skapat jobb, en politiker eller läraren. Vem som helst inser vem av dessa som ger bäst avkastning för invånarna.

I dagens moderna samhälle måste varje befattning innehas av utbildade och kunniga personer, inte sådana som genom rövslickande fått förtroendeuppdrag. Det är skickliga och välutbildade personer som kan föra oss framåt, de har kunskaper som krävs i den globala värld vi fått. Vår politiskt skapade byråkrati, i många fall ledd av avdankade politiker, gör att vårt land fortsätter att gå bakåt istället för framåt. 

Tack och lov är det många fler som kommit underfund med samma sak och det är dessutom personer som kan anses vara auktoriteter. Än har de inte lyckats få fram sitt budskap, men det kommer, var så säker. Det högteknologiska samhället kommer att kräva mer än vad de politiska partierna kan erbjuda.

De skattepengar som betalas in är till för många saker. Det är alltså meningen att pengarna i första hand ska gå till dessa saker, men så fungerar det inte. Myten om att fler politiker är en garanti för vår demokrati har skapat andra beslutsfattares prioriteringar. Det betyder att alla politiker och politiskt tillsatta jobb, orsakat att demokratin urholkats och att skattepengarna inte räcker till. Alldeles för många politiskt aktiva som uppbär en lön av skattepengar, är en belastning för landets invånare.

Politiker är inget yrke, det är ett förtroendeuppdrag. När invånarna mist förtroendet för att politiker kan hantera invånarnas skattepengar, kan de inte längre säga sig företräda väljarna. Politiker har lagt ner alldeles för mycket tid och kraft på att förstärka sin position i samhället, att de tappat kontakten med väljarna. Vänner och bekanta består av politiskt aktiva, det gör att kontakten med verkligheten försvunnit. Det är samma sak som att tron sig leva i ett utopiskt landsreservat, dit varken tiden eller kriser når.

Att denna miljö skapar en sned bild av verkligheten är lätt att förstå. Vad som gäller under en mandatperiod är att skapa ett så stort kontaktnät som möjligt. Detta plus att fjäska för partiledningar gör att väljarna blir allt mindre betydelsefulla. Det är inte väljarna som utser kandidaterna, det är partiledningarna.

Men vad hjälper det, om väljarna beslutar sig för att ge de gamla partierna en läxa de aldrig kommer att glömma. Det lutar åt det hållet, om de öppet kritiska kommer att göra som de säger vid valet nästa höst. Alla dessa figurerar aldrig i opinionsundersökningar, men de kommer att märkas i valresultatet. I eftertankens kranka blekhet kommer säkert många politiker då att rannsaka sig själva och inser antagligen att de inte ens kunde ana, att det faktiskt är väljarna som har makten.