Politiker som brinner för att förändra, lämnar rykande ruiner efter sig.

Det är många i vårt land som börjat sin politiska karriär med ett brinnande intresse att förändra samhället till det bättre. Hos de flesta unga svalnar intresset, när de inser att förnyelse och stora förändringar, inte är vad partiledningarna vill ha. Men det går att hålla fast vid gamla ideologier och föra fram dem som nya. Moderaterna har gjort det, men den som ändrar på invånarnas sätt att leva, drar också på sig fiender.  

En förändring innebär inte bara att man får någonting nytt, man förlorar något också. Det betyder att skapar man någonting nytt och annorlunda, måste man släppa taget om det gamla. Förändrar man ett samhälle påverkas rutiner, traditioner, ja, till och med människors hela sätt att leva. Om det är någonting vi människor behöver, är det kontinuitet och den trygghet det skapar.

Att skapa förändringar i människors sätt att leva, är verkligen att leka med elden, det kan starta en brasa utan like. Kravallerna som suddade ut bilden av ett land där det inte ska kunna hända sådana saker, visar hur eldfängt det egentligen är. Det behövs bara en tändande gnista.

Det myllrar av problem i vårt land, men ingen tycks bli klok på vad de bottnar i. Kloka huvuden slås ihop, men problemen analyseras sönder och samman. Det enklaste vore naturligtvis att inhämta information i verkligheten, annars handlar det bara om gissningar. I många fall utgår de som ska lösa problemen från vad någon informerat om och som i sin tur fått den från andra.

De förändringar som skett senaste åren har inte bara rubbat det gamla trygga och invanda, det har skapat oro inför framtiden. Efter alla försämringar är det nu dags att korrigera a-kassan till den tidigare avgiften, nästa steg får vi hoppas blir sjukförsäkringen. Det finns pengar att spara in på, inte minst riksdagspolitikernas frikostiga löner och skyddsnät. Samma sak gäller inom kommuner och landsting.

Under tiden politiker har ägnat sig åt att förverkliga sina visioner och önskedrömmar, har det gamla samhället fallit sönder bit för bit. Det beror på bristande underhåll av det befintliga och det går inte att lappa ett sönderfallande samhälle med tejp och ståltråd, som en del politiker tycks tro. Problemet är helt enkelt att det nya byggts på det gamla, som fick vara kvar istället för att rivas.

Förändringarna som var tänkt att förändra till det bättre, visade sig ha en negativ effekt på många av landets invånare. Gör man samhällsändringar som invånarna tvingas anpassa sig till, istället för tvärtom, kan vad som helst hända. Att allt fler ställer sig tvivlande till vad politiker kan uträtta, är resultatet av de försämringar alla kan se.

Att våra politiker måste anpassa sig till den ekonomiska verkligheten, borde även riksdagspolitiker inse. Vem tror att svenska folket frivilligt villig betala en halv miljard till avdankade politiker?  Ja, om man bortser från politiker, alltså. Det är ju som ett slag i ansiktet på inte bara sjuka och arbetslösa, utan också lågavlönade och pensionärer.

Tjafset att höja taket för statlig beskattning gynnar otroligt många politiker, som blivit den nya medelklassen lönemässigt. Det går att räknas som medelklass utan krav på utbildning i vårt land. Om drygt en vecka får vi se om regeringen får sig en rejäl näsknäpp, någonting de borde fått för länge sedan.

Vår statsministers allt aggressivare anfall på socialdemokraterna, kan bara ses som småbarns kivande om leksaker. Att vända svart till vitt och tvärtom har fungerat tidigare, men numera retar det bara gallfebern på de allra flesta. Det har gjort att det finns många osäkra väljare som står i valet och kvalet om de ska rösta eller inte. Men det är varken sossarna eller Moderaterna som kan locka till sig de osäkra, de har tappat tron på båda partierna. 
Det är inte stöddiga översittare som har lösningarna och ska bestämma hur vårt land ska möta framtiden, det är folkviljan. Hur svenska folket vill ha det, kommer att visa sig vid nästa val. Till dess bör makthavande politiker reparera de skador de ställt till med, men det är väl för mycket begärt.