Även stora riken har fallit.

Vid min ålder borde jag inte oroa mig för framtiden, utan ta dagarna som de kommer. Att jag ändå oroar mig, beror naturligtvis på barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Om det kan vara till någon tröst är det som nu händer, inte mycket vi kan göra någonting åt, utan får ta det som det kommer.

Det som nu händer är någonting som hänt i alla tider, i alla fall om man ser tillbaka på vad som hänt i vår värld sedan begynnelsen. Med stöd av historien kan man se att stormakter aldrig stått sig så värst länge. Samma sak gäller antagligen alla de som i modern tid kallas industriländer, där invånarna fått standardhöjningar med hjälp av hårt arbete och blomstrande företag. Nu är inte de gamla traditionella företagen så blomstrande längre och konkurrensen om jobb hårdnar.

Det som är på väg att hända betyder antagligen bara, att en ny tid kommer att få andra länder långt ifrån oss att blomma upp. Ser man tillbaka är det inte särskilt långa perioder länder fått njuta av att ligga på topp, det gäller även hur länder kan hållas ihop politiskt. Ska man ta fasta på det som hänt i evinnerliga tider, kan man mäta historisk tid i generationer. En tumregel lär vara tre generationer, det vill säga ungefär runt ett århundrade. Vad vi måste räkna med är den ökade medellivslängden, vilket ger några år extra.

Med stöd av historien kan vi alltså lära oss att återkommande misstag av ett lands styrande, förr eller senare ändar i för landet förödande konsekvenser. Att ett lands regeringar under åren kan göra återkommande misstag – men att det rullat på trots gnissel här och var – kan orsaka att de styrande invaggas i falsk säkerhet. Det har inte hänt någonting tidigare, varför ska det hända någonting? Tja, att det trots allt händer, kan vi lära av historien och få en bakgrund till varför mäktiga riken fallit.

Nåja, det här var inte meningen att bli en historisk föreläsning, bara ett konstaterande att vi är mer bundna till historiens skeenden än vi är medvetna om. Inte för inte har världen förändrats efter de nya förutsättningar som skapats av människan. Nästa steg i utvecklingen blir det högteknologiska samhället som vi nu är i början på, men som vi i nuläget inte ens kan gissa oss till, hur det kommer att se ut.

Men från det ena till det andra, eller kanske hör det ihop med det jag funderat omkring, känns det sorgligt att se hur vårt land förändrats och fortsätter att förändras. När det talades om att vi måste ta emot flyktingar, var det knappast någon som ens kunde drömma om omfattningen. Det antal som kommit hit har fått folk att inse vidden av vad det innebär, när de själva ställs inför fullbordat faktum utan att ha kunnat påverka det. De minst informerade (det vill säga invånarna) hade inte ens kunnat drömma om att det skulle kunna bli så här.

Alltså måste regeringen ge lugnande besked, invandrare och flyktingar behövs för att vårt välfärdssamhälle ska tryggas för framtiden. Massvis med folk kommer att behövas för att fylla de luckor som kommer genom pensionsavgångar och ökat tryck på den service alla betalar skatt för att få. Naturligtvis rent skitsnack, för vilken framtid talar regeringen om, deras egen? Många kliar sig säkert i huvudet och funderar över den höga ungdomsarbetslöshet landet haft i många år, men regering efter regering inte kunnat göra någonting åt. Duger inte våra egna ungdomar att fylla luckorna?

Nu ligger det här för all del ett okänt antal år framåt i tiden, det handlar då om och en stor grupp av de i dag unga arbetslösa som då blivit medelålders, eller till och med hunnit passera medelåldern. Med den tröghet som finns i nyskapandet av jobb och jobb som försvinner, kan man förmoda att en stor del av dessa när vi nått dit politikerna pratar om, fortfarande inte har ett riktigt arbete. Men de som kommer hit och ska ta över, är inte de ungefär lika gamla, eller till och med betydligt äldre? Man kan förstå att invånarna har svårt att förstå varför vårt land behöver alla dessa människor.

Men åren går fort och visst kommer det att se helt annorlunda ut när den tekniska utvecklingen tagit över många av de rutinsysslor som finns. Inte minst inom administrationen som är omfattande i vårt land. Det innebär förmodligen att Arbetsförmedlingens lokaler fylls till brädden av friställda tjänstemän både från det privata näringslivet och de offentliga verksamheterna. Den stora frågan kommer naturligtvis att bli vad de ska omskolas till. Problemet är att den tekniska utvecklingen inte stannar upp, vilket gör att människor kanske omskolas till arbetslöshet, eftersom de får lära sig de yrken som finns, men som står på tur att riskera försvinna.

Att våra framgångsrika exportföretag inte längre är de stora arbetsgivarna har kommit smygande. Rubriker om att några hundra ska bort lite här och där har inte varit alarmerande, men det har hållit på i flera år. De stora industrierna ligger inte i storstäder utan mestadels på små orter och det är där förändringen märkts.  Men på regeringsnivå har det inte uppfattats som varningssignaler.

När man på regeringsnivå pratat om att nya jobb kan skapas inom de offentliga verksamheterna (för att frisera arbetslöshetssiffrorna), borde varningsklockor ringt. För många år sedan varnades för att ju större den offentliga sektorn blir, desto fler måste företag och anställda inom de privata näringarna föda. Och det har egentligen med enkel matematik att göra.

Varje person som avlönas med skattemedel betalar visserligen skatt på sin lön, men utöver lönen tillkommer avgifter som arbetsgivaren (invånarna) måste betala. Det den gemensamma kassan får tillbaka, är runt en tredjedel, glappet täckas till en del genom de avgifter invånarna tvingas betala. Men i det stora hela måste hela den offentliga sektorn ses som en mycket dålig affär för invånarna. Inte minst det som måste ses som onödiga kostnader som orsakas genom den byråkrati som skapats. Det här har aldrig drivits till sin spets, men kommer säkert att göra det.

I det ekonomiskt pressade läge vårt land har hamnat i återstår två saker, att höja skatter eller minska statens och de offentliga verksamheternas kostnader. Att i det spända politiska läget höja skatter är i dag politiskt omöjligt, vilket Folkpartiet försöker profilera sig med. Vid skattehöjningar är det alltid de sämst ställda som drabbas hårdast och den gruppen har växt betänkligt de senaste tio åren. Återstår alltså att minska statens och de offentliga verksamheternas utgifter. Så här i elfte timmen är det nästan för sent, det skulle ha gjorts för länge sedan. 

 
Det kommer att krävas stort mod av de politiker som kräver att vårt lands styrelsesätt förändras i grunden. Med det menar jag att makten ges tillbaka till folket. Att staten ska ta hand om allting och bestämma hur invånarna ska leva, hör inte hemma i den värld vi nu lever i. Politikers roll i samhället ska inte vara att leda och fördela, de ska bara se till att invånarnas pengar blir förvaltade på bästa sätt som lagen föreskriver.