Människan behöver känna trygghet.

I dag är det svart fredag, fattar inte vitsen med det, men det har känts som natta hela dagen. Oron bland människorna märks i alla fall tydligt, det finns folk som fullt och fast tror att det kommer att gå åt skogen med vårt land. Hörde till och med någon säga att han inte längre tittade på nyheterna på teve, det skrämmer skiten ur mig, sa han.

Människan behöver känna trygghet, det har varit ont om den varan i alldeles för många år. Varför våra politiker inte insett hur viktigt det är, kan man utläsa av de beslut som fattats de senaste tjugo åren. Ingen lyssnade på Göran Perssons den som sätter sig skuld aldrig blir aldrig fri, han föregick inte med gott exempel precis. Många som inte följde Perssons råd har tjänat pengar på att låna. Vi har haft en lång period då det varit lätt att låna och därmed en möjlighet att spekulera. Många har gjort sig en rejäl hacka på att köpa och sälja både aktier och bostäder.

Den borgerliga alliansen och den ekonomiska politik som fördes spädde på det hela och hyllades av de som fick mera i plånboken. Vårt land klarade sig visserligen igenom den finanskris som drabbade många länder, men egentligen sköt vi bara problemet framför oss och i en betydligt allvarligare form. Medvetet gjordes ingrepp i det skyddsnät som fanns för invånarna, staten och den ekonomiska tillväxten var viktigast. Detta trots varningar att de teorier som prövades var kortsiktiga lösningar, dessutom hade de inte prövats i praktiken. Att teori och praktik är två vitt skilda saker är allmänt känt.

De skadliga effekterna visade sig omedelbart, men inte i så stort antal att det var alarmerande. Men det fungerade som en sten som kastas i vattnet, ringarna spreds över en allt större yta. Det i sin tur spred en oro, som till stor del ligger bakom de nu höga sjuktalen, människor har jobbat i det längsta trots sjukdom för att inte drabbas ekonomiskt. För den som blir sjuk i dag, betyder det inte bara att ekonomin försämras drastiskt, det betyder också att problem kan uppstå med Försäkringskassans handläggare. Nu har regeringen upptäckt att det här kommer att kosta staten pengar, både i reda pengar och förlorade skatteintäkter.

Än så länge kan vi bara se början på de skador den borgerliga Alliansen orsakade landet, det blir värre runt hörnet. När Reinfeldt talade om att Moderaterna skulle bli ett statsbärande parti borde alla dragit öronen åt sig. Det var ett uttalande av en som berusats av makten och av att få röra sig bland de stora betydande personerna.

Fortfarande har inte vår nuvarande regering sett vad de måste ändra på, för att åtminstone återskapa en del av det tappade förtroendet för politiker. Men hur ska det vara möjligt att ta bort jobbskatteavdraget? Ett bidrag som gjort att de med ett jobb getts utrymme till att låna pengar och att konsumera. Den del av svenska folket som haft bankens godkännande har verkligen passat på och lånat och kommer att fortsätta låna till dess bubblan spricker.

Amorteringskrav eller nedtrappning av ränteavdraget är som att fånga luft med händerna, det är redan för sent och vi kan bara vänta på det Riksbanken och ekonomer varnat för. Men att ge bidrag åt de som arbetar har fungerat som att släcka en brasa med fotogen, att experimentet kunde sluta med rykande ruiner var det tydligen ingen i den borgerliga regeringen som tänkte på.

Men som vanligt har svenska folket fått agera försökskaniner, istället för att någonting gjorts för att verkligen förbättra vårt samhälle. Men det som nu händer kommer att förändra förutsättningarna för politiker att driva igenom beslut som går stick i stäv med hur invånarna vill ha det. Vart man går muttras det om att vi måste ha ett nyval , för att invånarna ska kunna visa sin makt. Då kommer att strykas namn på valsedlarna på de partier väljarna kommer att hålla fast vid, var så säker.

För många är politiken ett yrke och ett välbetalt sådant. Vi kommer därför att få se någonting som många partiledningar varit rädda för i många år, att kandidaterna profilerar sig själva och inte partiet. Har många gånger funderat över hur partierna tänkt, eftersom de personer som sätts på valbar plats är deras ansikte utåt. Fel ansikte och partiet tappar väljare.

Det räcker inte som Folkpartiet nu gör, byter namn. I och för sig kan man förstå ett namnbyte, partiet har numera så få sympatisörer att det gamla namnet gjort sitt. Men nytt namn på partiet räcker inte, med Björklund vid rodret kommer partiet att föra en tynande tillvaro. Hur ska han kunna leda ett parti, som när han pekar med hela handen, pekar åt fel håll. Nåja, det är de trogna anhängarnas problem, eller snarare de partianslutna. Röster från andra partier lär knappast Björklund plocka.

Visst är det en intressant förändring vi skulle stå inför, om den högsta ledningen inom partierna tvingas förlita sig till de personer som nominerats. Det kan ju bli så, att de politiker som lyckas profilera sig inte ens finns med på partiledningarnas tio i topp. Att det budskap partierna vill ha fram genom sina nominerade företrädare, inte alls lockar väljarna. Om så skulle vara, framstår de ledande inom partierna som fullständigt inkompetenta.

Egentligen borde politik vara enkel, fråga invånarna hur de vill att vårt samhälle ska fungera. De som varje dag finns ute i verkligheten på arbetsplatser, de gamla och sjuka, vet bäst hur de skulle vilja ha det. En företrädare för sina väljare ska därför efter bästa förmåga se till att följa väljarnas önskemål. Det räcker med små förbättringar i taget.

Det samhälle vi nu har är det en försvinnande liten del av invånarna som vill ha. Det är ett samhälle där människor förnedras av Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Socialkontoren och så kan det inte få fungera i ett land. Det finns alltid en gräns vad invånarna tål och den gränsen har passerats för länge sedan för många av landets invånare

Våra politiker måste fråga sig själva varför vårt land ligger i topp när det gäller självmord, inte minst bland de unga. Det går inte att skjuta över de mobbningsproblem som finns inom skolan på rektorer och lärare, det är politikers uppdrag att alla ska kunna känna sig säkra. Hur det ska uppnås är politikernas problem, inte någon annans. Mobbingen finns med även i vuxenlivet på arbetsplatser, vilket aldrig dragits fram i ljuset.

Med de ökande sjuktalen måste det från politiskt håll utredas (någonting politiker älskar) vad det i grunden beror på. Det finns alltid en orsak till att många går med en hård klump i magen och gruvar sig för morgondagen när det gäller att gå till skolan eller jobbet. Vad beror det på att vi fått ett sådant samhälle? Men lika mycket borde de fundera över varför de fått de gamla emot sig, så länge de är i livet kan de också rösta vid val.

Våra politiker behöver inte grubbla lång stund över varför SD växer, utan istället tänka över vad som skulle få det imponerande antal av SD:s sympatisörer att tänka om. Det är väldigt enkla lösningar SD har att komma med, men det räcker för många. Just nu är de gamla etablerade partierna i underläge, men de har ju knyckt förslag av varandra tidigare när de egna sinat.

För det parti som vill klara sig igenom den politiska kris som uppstått, gäller det att ta reda på vad invånarna helst av allt vill ha. Vid det här laget bör partierna veta att det inte är att få alla i jobb som är viktigast, det är ett fungerande samhälle. Istället för att lägga ner tid på hur skolans och vårdens problem ska lösas, låt rektorer, lärare och personalen inom sjukvården lösa de bitarna. Det blir alltid bäst om de som dagligen jobbar med saker är de som förslår lösningarna.

 
Kanske det är bäst om svenska folket genom telefonröstning får ta hand om de problem vår riksdag inte verkar kunna lösa. Det fungerar ju med telefonröstning i olika teveprogram, så varför inte? Precis som med röstningen i teveprogrammen, är det svårt att bli klok på hur folk röstar, men det ifrågasattes ju i senaste valet också av alla utom SD. Är det folket det är fel på, eller är det våra politiker?