Med ålderns rätt sätter jag mig ibland och vilar i fåtöljen,
men osökt kommer tankar om hur vårt samhälle blivit och stör sinnesron.
Någonting som stör alldeles för ofta är, att så många saker måste räddas, men
som de mest högljudda inte själva är beredda att själva offra sina pengar, det är samhällets sak.I helsike heller, de här personer talar för sig själva och sin sak, inte landets övriga invånare.
Samhället är ju vi alla, vilket betyder att även de som
drabbas får vara med och betala. Vargen är ett utmärkt exempel. De som drabbas
anses som gnälliga, släpper man ut sin hund och det finns varg i närheten får
man skylla sig själv. Svårare är det att försvara de djur som dödas inom
inhägnat område, men även där har ägarna gjort för litet för att skydda sina
tamdjur.
Om det inte var så tragiskt, skulle man uppleva det som
löjligt. Bor själv i ett område där varg senast dödade en hundvalp som fanns
inne på en hustomt. Det är lätt att försvara någonting som inte finns inpå livet
och de problem de medför. Det stora flertalet vargkramare finns inte ute i
glesbygder och på små orter på landet där vargen huserar runt knutarna, de
sitter tryggt med sina eventuella husdjur i storstadsområden.
Men precis som människor skänker pengar till
frivilligorganisationer, borde naturligtvis de som vill rädda både det ena och
andra också föregå med gott exempel och betala för det de försvarar. Om alla
skall vara med och betala är det inte längre vargkramarnas och aktivisternas
sak, det är hela svenska folkets. Om en minoritet vill rädda någonting, ska
inte alla vara med och betala, det säger sunda förnuftet.
Det kostar åtskilliga miljoner att bevara vargen, som
tidigare skyggt hållit sig i skogsområden där det inte finns några människor.
Ja, egentligen hade vi väl knappast någon varg kvar i vårt land, det är alltså
inte svenska vargar som ska räddas. Ingen har lyckats förklara för mig varför
vi måste ha varg i skogarna, det är ett rovdjur med instinkt att döda
urskillningslöst för att få mat.
Och dödar gör de vargar som nu finns, både tamboskap och
familjehundar. Det börjar bli rätt så många får, kor, hundar och hundvalpar som
dödats av varg. För alla de här djuren som mist sina liv har det betalats skatt
på något sätt, det rättvisa borde vara att de som vill ha varg jagande lite här
och var i landet, men helst inte där de själva bor, också ska betala en skatt
för att vargen ska bevaras. Naturligtvis på frivillig väg, vilket då visar hur
många som verkligen vill ha vargen kvar. Skulle fungera lika bra som en
folkomröstning, men blir betydligt billigare för staten.
Samma sak bör också gälla alla aktivister som blandar sig i
de mest skilda saker. Om de verkligen bryr sig om det de protesterar för,
varför inte på samma sätt betala extra skatt. Ett SMS eller telefonsamtal till
Skattekontoret är det ordnat. Vad det handlar om är ju att dessa personer som
nu kräver bostäder åt människor som kommit till vårt land, gör sig till tolk
för hela landets invånare. Varför erbjuder de själva inte några av de nu
bostadslösa husrum, eller går ihop och köper mark som de kan ge till alla de
som vill sätta upp ett tältläger?
Visst är det behjärtansvärt att det finns människor som
ställer upp och försöker hjälpa de som kommer hit, men också lägger en rejäl slant i
tiggarbyttorna. För tigga är ju vad människorna som bodde i det rivna
tältlägret i Malmö kommit hit för, något arbete kan de inte få. Men hur de överlevde
tidigare i hemlandet och har haft råd att komma hit har man inget grepp om. Det
är inga småpengar det kostar att ta sig till vårt land, en svensk
fattigpensionär skulle inte ha råd. Naturligtvis är det många av tiggarna som
utnyttjas och de som försvarar tiggeriet hjälper därmed fel personer.
Vad som slår mig i de insändare som skrivs i tidningar är
hur de som försvarar någonting, på alla sätt försöker misskreditera motståndare
och försvarar sin egen ståndpunkt. Om det verkligen var en självklarhet och att
de har rätt, skulle deras åsikt inte behöva försvaras. Det bedrövliga i fallet
vargar är, att det finns byråkrater som ställer sig på vargkramarnas sida.
Naturligtvis måste de göra det, vargarna ger dem ett välbetalt jobb. Men tänker
man på det viset inser man hur vansinnigt det hela är och hur liten chans de
drabbade har möjlighet att få stopp på eländet.
Om inte alla tecken slår fel kommer både miljövänner och
vargkramare att skria i högan sky framöver. Någonstans måste pengarna tas när
det gäller alla flyktingar som kommit och kommer till vårt land, om det blir
från vargar och miljön, kommer knappast svenska folket att klaga. Vad det
beslutats om i en helt annan tid, kan inte längre gälla. Nu är det fråga om en
politisk balansgång på slak lina, där det gäller för våra politiker att ha
tungan rätt i mun.
Vad jag kan förstå står vi inför en tid då många saker
kommer att skjutas på framtiden på grund av brist på pengar. Det spelar ingen
roll vad regeringen skulle vilja göra, nu handlar det om vad man brukar kalla
brandkårsutryckning. Släckningsarbetet kommer att kosta både tid och pengar,
men eftersläckningen kommer att ta många år och hur mycket det kommer att
kosta, kan vi inte ens gissa oss till.
Man kan anklaga regeringar för egenmäktigt förfarande och
till och med maktmissbruk för många beslut som fattats, men nu står våra
politiker inför en inför för dem helt okänd situation. Lyssnar de inte på
invånarna – och nu menar jag inte de som talar för sin sak – är det inte ens
värt att spekulera om vad som kan hända. Men visst är det bättre att ha vänner
än fiender. En minoritetsregering talar inte för ett helt folk, det är det som
är det stora problemet. I det nuvarande spända läget gäller att fatta beslut som stryker en majoritet av
invånarna medhårs.
Tja,
vem vet vad som annars kan hända. Det är inte precis ett enat folk det handlar om,
utan tvärtom ett splittrat folk som börjat få nog av att styras av sina
politiska företrädare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar