Önskar titt som tätt att det var möjligt att koppla bort de tankar som smyger sig på och får mig att skriva. Det jag skriver är ju för att rensa bort det som gnager, men nya saker dyker upp hela tiden. Det hjälper inte ens att sätta på mig hörlurar och lyssna till musik, det som sker överröstar allt.
Ett populärt uttryck är att man ibland måste tänja på gränserna,
det vill säga försöka gå lite längre än den säkerhetsmarginal som anses vara yttersta
gränsen. Inte så klokt precis, för när man drar ut en gummisnodd finns en gräns
och när gummisnodden går av, får den som dragit ut den en svidande smäll på
fingrarna. Vi borde alltså ha lärt oss att låta bli att tänja på gränserna, det
är en chanstagning som kan sluta illa.
Sorgligt nog har regeringar i vårt land tänjt på gränserna
alldeles för många gånger, utan att ha fått en smäll på fingrarna när någonting
brustit. Men visst finns det de som sagt ifrån, men de som gjort det har
effektivt tystats ner. Men hur gör en regering när protesterna blir både
högljudda och någonting händer som kan liknas vid en rejäl smäll på fingrarna?
Tidigare har invånarna inte vetat hur de ska kunna ge de
makthavande en smäll på fingrarna, de trodde inte ens det var möjligt. Det var
därför SD överraskade både invånarna och det politiska etablissemanget. Det här
gav råg i ryggen på alla som kände sig överkörda av alla lagar, regler och
förordningar, att välfärdssamhället inte skapats för dem.
Alla reformer får ses som ett försök att göra avtryck i vår
historia, de makthavande vill bli ihågkomna för någonting de gjort. Det är inte
lite pengar som använts av makthavande för att försöka bygga monument över sig
själva. Som vårt land blivit kommer de knappast att bli ihågkomna för annat, än
hur deras beslut ledde ett land mot en allvarlig situation, som förmodligen någon
annan måste reda ut.
Men det är lätt att förstå drivkraften bakom att bli
ihågkommen, en gång i tiden förärades de som gjort någonting anmärkningsvärt
med statyer och byster. Flera av arbetarrörelsens företrädare har förevigats av
någon konstnär. I dagens läge skulle det bara göra folk förbannade. De flesta
efter Olof Palme kommer knappast att omnämnas mer än flyktigt, i en framtida
historiebok om vårt land.
Varför vet jag inte, men det här får mig osökt att tänka på
Marcius Porius Cato, en man med flera åsikter som skulle accepterats om han sagt
dem i dag. Ja, inte att Karthago borde förstöras, det hörde ju den tiden till.
Det som fastnat i mitt minne är när han blev tillfrågad av en vän, varför inte
en skulptur rest över honom, vilket var vanligt vid den tiden. Det är svaret
Cato gav som är tänkvärt, han sa nämligen: Bättre att man undrar varför det
inte finns någon staty av mig, än att man undrar, varför det finns en.
Våra politiker har strävat efter att skapa någonting som skulle
synas vida omkring, en sorts minnesmärke över dem själva, men det har haft en
rakt motsatt verkan. Det är inte det som är synligt för ögat som fastnar i
folks medvetande, det är de handlingar som gör det bättre för alla invånare. Men
det har funnits en dröm hos våra makthavande politiker, att vårt land skulle
ligga i framkant och bli en förebild för andra länder. Jösses, ett land som bär
anor som krigsförande land, borde lärt sig att den som går i första ledet blir
kanonmat.
Och det är väl vad vi är på väg att bli. Det måste till en
stark ledare för att få ordning på den oreda som nu råder i Regeringskansliet
och i Riksdagen. En som kallar ihop alla och säger: Nu får det fan i mig vara
nog! Dagens politiker vet knappast vad ordet ansvar innebär, de har aldrig
behövt ta ansvar för de beslut de varit med om att fatta. Den självpåtagna
rollen som företrädare för sina väljare har inte tagits på det allvar som
invånarna har rätt att kräva, men nu är läget annorlunda.
Att hänga med huvudet och säga att det är ohållbart, inger
knappast förtroende för regeringen. Det är första gången vi hört
regeringsmedlemmar säga att någonting växt dem över huvudet och att de inte har
någon lösning att komma med. På sätt och vis skrämmande, men för de som varit
med länge, inte alls förvånande.
Har hört många politiker som trott att det samhälle som
skapats borde prövas i andra länder. Det finns faktiskt de som prövat den
svenska modellen, men snabbt skrotat den. Vad vi har är ett hemkok som inte
fungerar i andra länder, därför är det obegripligt att det haltat sig fram i så
många år i vårt land. För visst började det svenska samhällsbygget knaka i
fogarna redan för över tjugo år sedan, men ingen politiker insåg att vårt
samhällssystem sett sina bästa dagar och måste ändras.
Vad vi nu står inför är vad som händer när ett samhälle inte
utformats efter invånarnas behov. De nya förutsättningar som gäller passar inte
ihop med det tröga styrelsesätt vårt land har. Till och med regeringen möter
motstånd i sina försök att lösa problem på grund av lagar som togs i en annan
tid. Lägger man dessutom till den byråkrati som skapats, stångar till och med
regeringen huvudet i väggen. Det enda regeringar under åren byggt upp är fasader
för att dölja den bedrövliga baksidan, när fasaderna nu rivs kan alla se
eländet.
Vad vi nu kan se är en politisk kollaps, eller snarare har
våra politiker blivit avklädda in på bara kroppen. De har varken kunnande eller
förmåga att hantera situationer som kräver handlingskraft. Att höja skatter om
det saknas pengar är inte svårt, att sanera statens dåliga affärer en gång till
kommer att bli betydligt tuffare. Det är nu närande och tärande kommer in i
bilden.
Vi saknar personal inom skola, vård och omsorg för att
invånarna ska få valuta för sina pengar. Det märks alltså när det är för kort
om personal i de för samhället så viktiga verksamheterna. Skulle vi däremot
plocka bort några tusen politiker, skulle inte invånarna märka det. Många
politiker sitter som chefer över välutbildade anställda chefer och hur det kan vara
möjligt är obegripligt.
Problemet är att många svenskar inte brytt sig, de har haft
nog med sina egna problem. Men i den upplysta värld vi nu lever i med sociala
medier som förmedlar information som annars aldrig skulle nå allmänheten, har
vi hamnat i en helt ny situation. Nu börjar de politiska uppdragen ifrågasättas.
Vad tillför våra politiker vårt samhälle? Den frågan är vad som redan börjat
diskuteras, fortsättning följer.
Det har skapats ett samhälle där alla måste prestera, vår politiker ägnade inte en tanke åt att det skulle inbegripa även de själva. Men där är vi i dag, även våra politiker måste prestera på hög nivå, istället för att lägga ansvaret på anställda tjänstemän. Är tjänstemännen smartare och bättre rustade att organisera och få saker gjorda, vilken nytta har vi då av politiskt tillsatta personer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar