Det talas
väldigt lite om jobben numera, de som skulle skapas och ge oss den lägsta
arbetslösheten i Europa. Ett lite väl förhastat vallöfte eller kanske var det
bara en förhoppning som är lätt att kasta fram i stridens hetta. För visst var
det jobben som var viktigast för bara drygt ett år sedan. Naturligtvis var det
ingen politiker som ens kunde ana, att flyktingar i strid ström skulle komma
till vårt land. Men det är så det fungerar i verkligheten, förändringar sker
snabbt och utan förvarning.
I vårt län
kommer 650 jobb att försvinna vid de stora företagen. Det beskedet kom inte
förvånande, eftersom läget är dystert ute i världen. Det privata näringslivet
måste se framåt även om det just nu ser mörkt ut. Till och med erkänt skickliga
ekonomer kliar sig i huvudet och flera av dem har kommit fram till att världen
blivit för liten, för den produktionskapacitet som finns. Utbudet har blivit
större än efterfrågan.
Att
tillverka mera med mindre arbetskraft var naturligtvis en lockande tanke, som
fick företag att satsa på de nya tekniker som gör det möjligt. Maskiner är tåligare
och hållbarare än människor, dessutom går de reparera på kort tid vid ett
haveri. Att använda maskiner istället för dyr mänsklig arbetskraft ger dessutom
högre vinst.
Så långt
var allting rätt tänkt, men i yran över lättförtjänta pengar, glömdes det bort
att någonting kunde inträffa som förändrade människors köpkraft. En viss
procent arbetslöshet hör till och ingår alltid i de beräkningar som görs, men
ingen hade räknat med att arbetslösheten skulle bli så stor som den nu är. Det
blir ett stort tapp när en massa människor får sämre ekonomi och inte kan
konsumera som tidigare.
Misstaget
som gjorts av de flesta ekonomer är, att man inte kan utgå från att någonting börjar
med noll. Om någonting befintligt reduceras når man ändå aldrig noll, det
gäller inte minst då företag eller offentliga verksamheter avskedar människor. Noll
är nämligen ett utgångsläge som är någonting. Mellan noll och ett finns ett
svindlande antal siffror och det är väl det som satt myror i huvudet på många.
Men bankernas ekonomer har utnyttjat detta när det gäller räntan på insatta
pengar, noll komma tjugofem låter mera än noll.
Trots att
bankerna gjort stora vinster och belägger kunderna med avgifter ingen blir klok
på, märks det att bankerna börjat få stora skälvan. Visst tjänar bankerna
pengar på utlånade pengar, men nu är risken stor att de säkerheter som finns
för lånen tappar i värde. Spricker bostadsbubblan vet ingen vad det rätta
värdet på bostäderna är.
Om
bostadsbubblan spricker kommer det inte att bli roligt för bankernas högsta
chefer, för någon måste ju bära hundhuvudet. För de högsta ledningarna inom
bankerna gäller det alltså att sko sig inför kommande bistra tider. För bistra
tider går vi med all säkerhet emot på grund av de politiska misstag som gjorts.
Våra politiker verkar inte hört talas om, att det är bättre att stämma i bäcken
än i ån.
Men det
som verkligen fått misstroendet att växa mot våra politiker, är hur lite de vet
om att vår värld kan förändras på kort tid. Man har hört politiker säga att det
är bättre att gasa än att bromsa när det inträffat en svacka, men den svacka vi
befinner oss i, har visat sig vara betydligt djupare än ens företagen kunnat ana
och det går inte att se krönet på uppförsbacken. Det är lätt att komma med
kritik i efterhand, men visst borde någon insett när det var dags att sätta
foten på bromsen.
Inte minst
när det gäller svenska folkets enorma skuldsättning som inte är någon nyhet,
den började bli alldeles för stor redan för fem år sedan. I det läget valde den
dåvarande regeringen att fortsätta med skattesänkningar, för att alla med ett
jobb skulle hålla konsumtionen och därmed den ekonomiska tillväxten vid liv.
Jodå, det fungerade tack vare svenska folket, men det var en kortsiktig lösning
som kostat och fortfarande kostar mycket pengar. En liten baktanke fanns
antagligen att med mera på fickan, skulle folk låna mindre. Även om Borg
förnekade det, fanns en oro att det blåsts upp en lånebubbla som kunde spricka.
Eftersom
Borg förnekade att det inte fanns någonting som kunde bli en bubbla och folk inte
kom ihåg att vi en gång hade en IT-bubbla som sprack utan förvarning i
vårt land, har folk fortsatt att låna. Man skrämmer knappast folk med ordet
bubbla, utan borde istället säga: Fortsätter ni låna och köpa för mer än vad ni
egentligen har råd med, går det förr eller senare åt helsike.
Vad folk
inte fattat är att i det läge vi nu befinner oss i, finns det inte utrymme för
jobbskatteavdraget. Inte löneökningar heller, för den delen. Men om jobbskatteavdraget
tas bort, blir alla de som drabbas fly förbannade, så det vågar inte våra
politiker röra i första taget. Och det kan man förstå, det kan ses som
politiskt självmord, eftersom många boendekalkyler är baserade på det extrabidraget.
Någonting måste ändå göras och våra makthavande politiker började titta på ett amorteringstvång för att få stopp på lånekarusellen. Ganska snart stod det klart att bankernas risktagande skulle minska, men det skulle inte innebära någon inbesparing för staten, vilket däremot en nedtrappning av ränteavdraget skulle göra. För att slippa ta ett beslut i Riksdagen skulle Finansinspektionen se till att det genomfördes, vilket visade sig lagvidrigt när förslaget var ute på remiss. Beslutet måste alltså tas av Riksdagen, vilket med ens gjorde förslaget till en het potatis. Det var ju inte meningen att ansvariga politiker skulle stå ansvariga, varje röst är värdefull och många väljare har stora lån.
Enligt en erkänt skicklig ekonom jag känner, har det ingen betydelse vad våra makthavare försöker driva igenom, det är redan alldeles för sent. Bubblan är ett faktum och det är bara en tidsfråga innan den spricker. Den troliga orsaken till att den kommer att spricka, kan bli de skattehöjningar som staten, kommuner och landsting kommer att tvingas till. Det är någonting som kommer tidigare än ett beslut om att röra ränteavdragen. Han beskrev det hela som kusligt att tänka på.
Jag trodde i min enfald att vi hade nog med problem som det är, men tydligen kan det bli mycket värre. Om lånebubblan spricker drabbas alla på något sätt. Men den stora frågan är hur vårt land ska kunna klara av en självförvållad finanskris. Statens utgifter kan i dagsläget inte ens överblickas, men en sak vet vi, de pengar som finns räcker inte på långa vägar och måste därför lånas upp.
Tyvärr verkar det vara sant som Löfven med flera sagt, att läget är ohållbart. Om det betyder att vårt land kommer att vara konkursmässigt inom bara några år vet vi inte. Men eftersom vi varnats för vad vår enorma byråkrati kan leda till, för det tankarna till det som hände och fortfarande händer i Grekland. Vårt land är inte betjänt av politiska visionärer i det läge landet hamnat i, vad som behövs är realister. Den stora frågan är vad vårt lands ekonomi och regering klarar av.
Det som nu händer kan de ansvariga inte prata sig ur genom retoriska påståenden, nu gäller handlingskraft. Med handlingskraft menar jag inte att skjuta över ansvaret på kommuner och dess invånare för att placera ut alla de flyktingar som kommer. Inser man att det är på väg att barka åt helsike, måste någon dra i nödbromsen.
Men vem är det som sitter vid spakarna på det expresståg som rusar fram utan att vi vet om det finns någon räls framför oss? Vem bär ansvaret om det spårar ur? Vad jag kan förstå är det vår statsminister som har det högsta ansvaret och därför måste ta tag i det hela, han kan inte kräva att Alliansen ska vara med och dela på ansvaret, så ska det inte fungera.
Men nu är det som det är och det finns nog ingen annan lösning att jobblinjen kan skrotas, eftersom det är helt andra saker som gäller för vårt lands och därmed invånarnas överlevnad. En stor del av vår byråkrati kan också skrotas eftersom den kostar alldeles för mycket, vilket svenska folket inte har råd med. Och det är vilka kostnader svenska folket orkar bära det kommer att handla om, det sätter fokus på vår enorma byråkrati som måste försörjas av invånarna.
Vad regeringen och hela det politiska etablissemanget står inför är att någon (helst då statsministern) tar tag i den sanering av vår byråkrati som är absolut nödvändig för landets överlevnad. Till Löfven kan jag bara ge ett råd hämtat från ett citat av William Holman Hunt: Tala icke om vad du ämnar göra – gör det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar