Tankar i en tid då vi inte vet vart det bär.

Stora rubriker och en bild på en terrorist som inte verkade vara en terrorist, flera experter inklusive Leif GW Persson var tveksamma. Var det en avledande manöver eller försökte SÄPO hjälpa regeringen att visa att de var på tårna?

Och så kom beskedet, ”terroristen” har släppts, Det flera experter påpekat visade sig vara tillräckligt för ett frisläppande, det blev en flopp efter alla skriverier. Man kan bara hoppas att om det finns terrorister i landet, att de skrattar ihjäl sig, för visst är det buskis på högsta nivå. Naturligtvis känner sig våra journalister besvikna, det var ju en grej de kunde hitta på hur mycket som helst omkring. Braskande löpsedlar säljer och för de som jobbar på papperstidningar behövs nyheter för jobben är hotade.

Tyvärr börjar allting som sagt kännas rent ut sagt löjeväckande. Nu är tidningarna tillbaka till att skriva om terrorhot utan något ansikte, det säljer inte. Före det skrev tidningarna om Löfvens erkännande att svenska politiker varit naiva, men det kom knappast som en överraskning för svenska folket. Det finns massvis med bevis på att våra politiker inte har en susning om, vad som händer i den riktiga världen.

Men visst finns en fara i vårt land, minst lika stor som alla andra hot, men våra politiker har inte insett det. En minoritet att invånarna anser vi ska vara bäst i världen på att rädda vår miljö, men det är ju som att ta bort en flugskit på ett jättestort skyltfönster. En ännu mindre minoritet vill ha en livskraftig vargstam i vårt land, men nyttan av det är svårt att förstå. Vad som är märkligast i det hela är hur minoriteter kan få gehör för sådant som en trolig majoritet av befolkningen anser vara helt vansinnigt. Om jag har fel i det antagandet, varför är då MP ett småparti?

Regeringar i modern tid fram till nu har inte fungerat efter de demokratiska regler som finns, makten utgår knappast från folket. Ingen har frågat majoriteten av folket hur de vill ha det, ett misstag som kommer att bli förödande för de gamla partierna.

Varför ingen brytt sig tidigare är svårt att bli klok på, eller så har det legat under ytan och först nu tagit sig upp. Alla har numera åsikter om hur det borde vara i landet och allt fler går på SD:s linje, vilket är lätt att förstå. SD har fått hela spelplanen att röra sig på, eftersom de som säger sig vara motståndare backat ner hela laget framför målvakten. Just nu kan man inte ens se målvakten, eftersom han är för kort i rocken.

Det börjar bli bråttom att regeringen hittar en farbar väg mot framtiden. Massvis med lagar måste ses över för att vårt land ska kunna anpassa sig till en situation som inte stämmer överens med den befolkningsökning vi fått. Det är nu man kan se den skada det politiskt uppbyggda samhället orsakat inte bara invånarna utan också hela landet.

Det har nog inte ens föresvävat våra politiker att de en dag skulle gå för långt. Att vårt samhälle skulle bli så politiskt styrt och därmed så byråkratiskt, att när det händer någonting som inte kunnat förutses, kan alla se avsaknaden av organisation. Men mest av allt, att våra politiker inte varit beredda på att de skulle tvingas ta ansvar för vad de beslutat om.

Man kan nu se det skriande behovet av bostäder ingen regering brytt sig om de senaste trettio åren. Men det kan man förstå, väldigt få skulle ha råd att flytta till en nybyggd hyreslägenhet. Att det blivit så har vi fått höra av byggföretag, det är politiska beslut som lett fram till detta. Hur kan det vara möjligt att politiker varit med om att försvåra för både företag och de som köat för en hyreslägenhet i många år?

Men bostadsbristen är bara ett problem, någonting som blir ett enormt mycket större problem är hur regeringen ska kunna hålla fast vid arbetslinjen. Det samhällsexperiment som ställt till med störst skada för många människor. Att hålla fast vid den måste ses som ett politiskt självmord, det gäller att hitta nya vägar för att hålla invånarna vid liv.

Ungdomsarbetslösheten har hängt med länge. Förhastade beslut som krånglat till arbetsmarknaden, har visat sig vara ett stort misstag. De styrande ville helt enkelt göra vårt land finare än vad det var. Då uppmuntrar man inte till jobb i låglöneyrken, ungdomarna skulle lära sig titta uppåt. Det var antagligen tanken bakom starta eget bidraget. Men beslutsfattarna visste inte hur det är att vara enskilda företagare, att det är samma sak som att avsäga all trygghet, om det inte finns möjlighet att betala för den.

Men pengar är det inte många som tjänar på att vara egen företagare. Det hänger ihop med att den enskilde företagaren betalar betydligt mera skatt än en anställd. För många nya företagare har det kommit som en chock och spridit det vidare. Det är antagligen den största anledningen till, att så få företag startas i vårt land. Att starta eget för de flesta betyder att börja med två tomma händer, det vill till mycket för att lyckas överleva en längre tid. Drömmen om att skrapa ihop pengar, slutar för de flesta med att de skrapat ihop några hundratusen i skulder.

Det som hänt och nu händer i vårt land – att de traditionella jobben inte längre blir fler utan färre – har aldrig tagits med i de visioner våra politiker haft. De har helt enkelt inte varit vuxna uppgiften att ändra på de lagar och regler som inte passar in i den nya moderna arbetsmarknaden. Det har tyvärr inte heller ledningarna inom LO, eller de fackförbund som inte är anslutna till LO.

Det som alla trodde skulle bli bättre och bättre, har istället splittrat vårt samhälle. De som bryter mest mot de regler som skapats är kommuner och landsting, där de anställda pressas att göra dubbelt mot vad de kan hinna med. Om de som vårdar blir sjuka, vem ska då ta hand om de sjuka?

En god vän har fått mig att på gamla dagar, leta information om vad en lön till alla invånare skulle innebära. De försök som gjorts i en del länder – visserligen i mindre skala – har bekräftat de teorier som ligger bakom. Små tidigare fattiga samhällen har blommat upp, invånarna har blivit friskare och den förbättrade ekonomin har märkts av alla. Det finns alltså belägg för att både människor och samhällen skulle ha nytta av ett genomförande av en basinkomst.

Det som bromsar upp är det massiva motstånd som finns, det är ju helt okänd mark i vårt land. Inte minst verkar det vara skrämmande för politiker och riskkapitalister som satsat sina pengar i stora företag. Införandet av basinkomst skulle nämligen innebära att människorna släpps fria att själva välja hur de vill leva sina liv. Med en ekonomisk plattform för att kunna överleva, skulle många av dagens lönearbeten få svårt att locka folk.

Antagligen har det gått upp ett ljus för våra makthavande politiker, att någonting är åt helsike fel med vårt land. Massvis med människor vantrivs på sina jobb, sjuktalen stiger och nu måste Försäkringskassan börja jaga sjuka med blåslampa. Varför inte tänka efter vad det beror på att allt fler blir sjuka? Minns min morbror kalla politiker för duktiga idioter, faktiskt en passande beskrivning.

Nöjda med sina egna löner och förmåner har inte de makthavande insett, att många jobb ger låg- och medelinkomsttagare det nödvändigaste men inte mer. Jobben och lönen ger dem definitivt inte den belöning vi människor behöver för att göra vårt bästa. Vi måste inse att lönearbete är någonting som människan inte frivilligt underkastar sig, det är någonting vi tvingas till för att överleva. Detta tvång har gjort många ofantligt rika, till och med våra politiker drar nytta av att folk arbetar och betalar skatt. Om jobben försvinner som det varnas om, varifrån ska de då få sin lön?

 
Den som skjuter problem framför sig istället för att ta itu med dem, står en dag framför ett berg. När en politisk väg visat sig inte nå ända fram, har en ny tagits utan att veta vart den skulle leda. För att bygga de nya vägarna har tagits från de gamla och därmed har vägen tillbaka skurits av. När vägen nu tar slut, hur gör vi?