Är verkligen alla i vårt land lika inför lagen?

När politik någonstans på vägen blev ett yrke istället för ett ideellt brinnande intresse, förändrades hela vårt samhälle. Det handlade inte längre om vad de förtroendevalda kunde göra för invånarna, utan vad invånarna måste göra för samhällets överlevnad. I själva verket en fråga om hur invånarna skulle kunna försörja en ständigt ökande skara politiska företrädare.

Den politiska styrningen av vårt land har blivit ett ekonomiskt problem, genom att skaran av människor med politiken som yrke, blivit allt större och därmed också en betungande kostnad för invånarna. Att politikerna själva inte insett att det stora antalet yrkespolitiker blivit en börda, förstår man när det är fråga om på vad besparingar ska göras.

Det är som man sa förr, lättare att se grandet i andras ögon än bjälken i sitt eget. Mycket har gått fel inom politiken sedan enpartistaten tog slut, det vill säga när Socialdemokraterna inte längre nådde upp i egen majoritet. Det var länge sedan nu, men många Socialdemokrater har i takt med att partiet krympt, envist försökt klamra sig fast vid makten med hjälp av andra småpartier. Inte minst har man kunnat se konsekvenserna av detta inom kommuner och landsting.

Skaran av kommunal och landstingsråd har ökat, men inte på grund av ökad arbetsbelastning, utan för att stöttande partier ska belönas med en titel, tillika med att oppositionen också ska vara med. Hur många påhittade titlar och ”arbetsuppgifter” som finns inom politiken är svår att få grepp om, men kostnaden bör finnas för den som letar. Vad det handlar om är ett slöseri med invånarnas pengar som inte är försvarbart och har ingenting att göra med hur det ska fungera i en demokrati.

Det är ingen enskild politisk makthavare som är ansvarig för att det blivit så här, det är en kultur som växt fram. Inte ens de som i dag har dessa politiskt skapade förtroendeposter, kan se sig själva som en kostnad och vara en del av ett destruktivt system som går mot sin undergång. Det framtida problemet är att det inte kommer att finnas ekonomiska resurser för inte bara deras löner, utan också deras kommande pensioner, eftersom de tas från invånarnas inbetalda skatter.

Varför våra politiker inte insett hur rent ut sagt uråldrigt och idiotiskt vårt styrelsesätt är och varför de blivit en börda för invånarna, är svårt att förstå för en utomstående. Ändå borde de kunna inse att deras kommande pensioner inte är pengar de själva betalat in, eftersom deras löner betalas med skattepengar. De väl tilltagna pensionerna belastar löpande skattebetalarna eftersom de pensionsavsättningar som finns, inte räcker på långa vägar, vilket både kommuner och landsting är medvetna om.

Enbart pensionsskulden för personer med offentliga arbeten och förtroendeuppdrag, rör sig om svindlande miljardbelopp. Den låga ekonomiska tillväxten har gjort att de offentliga utgifterna snabbt närmar sig en smärtgräns, som inte ens kan lindras med höjda inkomstskatter. Lägger man dessutom till flyktingströmmen och de kostnader det medför, behöver snabbt räknat vårt land låna åtskilliga tiotals miljarder per år, för att täcka in löpande kostnader.

Ett mycket stort antal offentliganställda och personer med förtroendeuppdrag kommer att gå i pension de närmaste tio åren. Våra politikers huvudbry är att det kommer att uppstå brist på i första hand lärare, läkare, sjuksköterskor, men det verkliga problemet är att pengarna inte finns till deras pensioner. Det är absolut nödvändigt att dessa pengar rinner in i strid ström och om inte det räcker måste skatterna höjas.

Med den invandring och flyktingmottagning vi har, räcker det inte med att nya ersätter de som går i pension, det måste till dubbelt så många för att skatterna ska räcka till. Alla dessa nya jobb måste dessutom tillkomma inom det privata näringslivet, eftersom varje jobb inom de offentliga verksamheterna är en kostnad. Hur stor är svårt att få grepp om, men eftersom endast runt fyrtifem procent kommer tillbaka i form av inkomstskatt, är det en betydande kostnad. Vårt politiska system kan inte överleva, om den tekniska utvecklingen gör att hundratusentals jobb kommer att försvinna från det privata näringslivet.

Det är naturligtvis ett skrämmande problem för våra politiker, tidigare har det inte gått upp för dem att deras tidigare trygga tillvaro är i fara. Även de ytterst ansvariga måste vara medvetna om att de kostnadsbesparingar som aviserats av vår finansminister för att pengarna ska räcka, måste ske inom statliga verk och vår enorma byråkratiska administration. Om inte bryter de politiska makthavarna mot den lag som finns, att på bästa sätt förvalta invånarnas skattepengar.

Den lagen har aldrig satts på prov, för hur ska en anmälan göras? För riksdagsmännen finns möjligheten genom KU, som bara är en markering och ett spel för galleriet. Men i vilken instans ska invånarna kunna anmäla trolöshet mot huvudman, när politiker handskas vårdslöst med invånarnas skattepengar? Inför lagen är vi alla lika sägs det, men det gäller tydligen inte för politiska makthavare.