Många har offrats på välfärdens altare.

Hur det kunnat vara möjligt att invånarna indelats i nyttiga och onyttiga för samhället är svårt att förstå.  Alla invånare är lika viktiga, det säger i alla fall våra politiker när det är dags för val. Trots flyktingkrisen talas det mycket om ungdomsarbetslösheten, men ingen tycks ha grepp om vad det beror på. Egentligen är det ju så enkelt förklarat, att det inte finns några instegsjobb som fanns en gång i tiden. Genom dessa jobb, som springschasar och lärlingar slussades de unga vidare in i arbetslivet.

Betygen hade ingen större betydelse för exempelvis snickare, målare, rörmokare, ja, över huvud taget jobb som egentligen inte behövde några teoretiska kunskaper. De unga fick lära sig av människor som kunde jobbet och förde vidare sina kunskaper. För mig är det ofattbart varför de unga tvingas läsa teori för att utbilda sig till de ovan uppräknade yrkena.

Det var många år sedan det uppmärksammades, att allt fler unga hade svårigheter att läsa och skriva. När jag gick i skolan kallades det för att vara ordblind, vilket på ett utmärkt sätt beskriver detta handikapp. Numera har det fått namnet Dyslexi och det är otroligt många i vårt land som har detta handikapp, till och med inom kungafamiljen.

Den skola vi har numera, har ingen som helst förståelse för de ungdomar som lider av detta handikapp. Att anställa speciallärare kostar pengar som behövs till annat och dessa ungdomar kommer knappast att kunna gå vidare till en högre utbildning. Men de politiker som tror att dessa ungdomar är dumhuvuden har verkligen underskattat vad de kan göra. Bland dessa döljer sig många tekniska genier, men också kreativa som kan skapa de mest fantastiska saker.

Just nu påverkar många av dem svensk politik, på ett sätt våra politiker knappast kunnat tänka sig. Det är de här ungdomarna, som precis som många fattigpensionärer sympatiserar med SD. Av naturliga skäl upplever de att makthavande politiker använder dem som slagpåsar, enda sättet att ge igen är att rösta på SD. 

Man skulle kunna se det här som Davids kamp mot Goliath, det vet kanske till och med några politiker hur den kampen slutade. Störst kan vara skrämmande, men för den skull inte starkast. När det gäller det politiska spelet i vårt land har SD visat, att det är möjligt att komma in från gatan och kanske bli största parti. Just nu är det Socialdemokraters svaghet som gjort Moderaterna till största parti, men det svänger snabbt numera. Det gäller ju faktiskt bara att lyssna på folk och försöka göra som de säger.

När ett samhälle förändras påverkas alla, till och med de som skapat förändringarna. Tydligen blev flyktingvågen, vad som kom att förändra det politiska tänkandet inom den Socialdemokratiska ledningen. Nu ska det chartras flygplan för att skicka tillbaka de som inte har skäl nog att få stanna kvar, det kan röra sig om så många som åttiotusen.  Vad det rör sig om i pengar känns nästan overkligt och det tas från invånarnas pengar. Och pengar kommer det att kosta även om den borgerliga Alliansen skulle ta över.

Men innan någonting kan beslutas i vårt land måste det göras en utredning eller skickas ut på remiss. Utredningar går som en lus på en tjärad sticka och det finns en rädsla hos regeringen, att många som får avslag kommer att gå under jorden. För att överleva tvingas dessa människor till att ta där det finns. Risken finns att det kommer att skapas ett samhälle jämsides med vårt "hemkok", men fullkomligt okontrollerbart. Kontrollsamhället skapades för att hålla invånarna i Herrans tukt och förmaning, nu famlar regeringen i blindo. Att någonting sådant här kunde inträffa var det ingen som räknat med.

För det mesta blir det aldrig som tänkt var, alltid har någonting förbisetts. Det har blivit betydligt tuffare för de politiskt aktiva, inte minst för beslutsfattarna. Man har resonerat som så att det är ju många som är med och fattar besluten, därför kan ingen ställas till svars om det blir fel. Så långt har de tänkt rätt, men det har visat sig att de har alldeles fel. Titta bara på stackars Löfven, det är han som får skulden för det regeringen gör och inte gör.

Nu är det inte bara ett parti som kan klubba igenom sina beslut, det största partiet måste ha stöd av något eller några av de mindre oavsett blocktillhörighet. Naturligtvis kostar det att behöva hjälp, det blir fråga om att komma fram till kompromisslösningar. Kompromisser betyder ge och ta, i vissa lägen ge mer än som var tänkt från början. Den politiska balansgången har blivit som att gå på slak lina över ett bråddjup.

När det gäller politiska beslut har risktagande kommit in i bilden. Fattas fel beslut och omfattningen visar sig påverka ett stort antal av de som troget röstat på makthavande parti, röstar de tidigare väljarna med fötterna. Men i takt med att det blivit allt svårare att förutsäga konsekvenserna, är det därför lätt att drabbas av beslutsångest.

Mycket står på spel för de som satsat på en politisk karriär, de har i många fall bränt sina skepp och skulle de mista sina förtroendeuppdrag har de stora problem att få ett arbete. Ja, det vill säga det gäller de som befinner sig på de nedre stegpinnarna och kommit dit genom politiska eller fackliga uppdrag. Med andra ord de som gått den långa vägen och skaffat sig social kompetens, istället för en högre utbildning.

Det här händer i en tid då vår globala värld får vara med om någonting som ingen kunnat förutse. Vem hade kunnat tro att oljan plötsligt bara skulle kosta en tredjedel mot för ett år sedan. Trots en skattehöjning på drivmedel är priset nu nästan tre kronor billigare än för ett år sedan. Man kan förstå den oro som finns i de oljeproducerande länderna som skurit guld med täljkniv under så många år. Naturligtvis kommer det att påverka hela världsekonomin.

Oron för landets framtida ekonomi lyser igenom inte minst hos Moderaterna, om de en dag tar över finns knappast pengar till skattesänkningar. Dessutom var partiet den drivande kraften bakom de försämringar som gjort många fattiga. Det har blivit så många som drabbats att det inte går att ens gissa sig till hur folk kommer att rösta 2018. Fram till dess kanske det blivit ännu fler som råkat ut för de försämringar, som redan i dag skapar problem för det politiska etablissemanget. Desperata människor kan ställa till med vad som helst.

Att få ihop tillräckligt många för att hålla vårt land rullande blir allt svårare för varje år. År 2020 räknar man med att en fjärdedel av invånarna är ålderspensionär. Hur många som då lever på sjukbidrag vet vi inte, men många av dem som gått in i väggen kommer aldrig tillbaka till arbetslivet. Inte någonting de själva valt, utan på grund av ett omänskligt system.  Man vågar inte ens tänka på hur många människor som offrats på välfärdens altare.