Världen är så stor, så stor.

Stod och talade med en gammal man som uppnått den aktningsvärda åldern 94 år. Klar i huvudet, med humor som få och fortfarande självgående. Vi kom in på Kommunal och Wallströms smutsiga affärer och han sa skrockande: Dom är ta mig fan dummare än tåget. Men det här är det roligaste jag varit med om sen torvladan brann. Humorn i det hela är att torvladan brann ner någon gång på fyrtiotalet, det vill säga för runt sjuttio år sedan.

Hursomhelst var det inga snälla ord han hade att komma med, när det gäller hur det har varit och blivit i vårt land. Han kunde inte förstå hur politiker kan tala om att vårt land utvecklats, han ansåg att det bara har förändrats till oigenkännlighet. Allt tal om välfärdssamhället och att alla invånare lever i välstånd, är som en käftsmäll för alla som lever på fattiggränsen och till och med under. Själv hade han inte ens tvåtusen kvar att leva av sedan hyran och telefonen var betald. Tidningen hade han sagt upp för den blivit för dyr.

Jag kunde inte låta bli att fråga om livet blivit som han tänkt sig som ung. Det tog en stund innan han svarade, men så sa han: Hade jag emigrerat till Amerika i slutet på femtiotalet som vi var några stycken som pratade om, kanske det blivit det. Att det inte blev av är det sämsta beslut jag tagit i mitt liv. Om jag haft ett bättre liv vet man inte, men jag hade i alla fall på egen hand försökt, istället för att styras av andra. En sak lärde jag mig av det, man ska inte tala om för andra vad man vill göra, utan bara göra det.

Nu när han nått nästan slutet på enmeterstumstocken som han sa, hoppades han att när det är dags, ska det vara som att slå ifrån en strömbrytare och det blir svart. Hans enda rädsla var att hamna som ett kolli fram till slutet, själva döden var ju någonting han inte kunde undvika.

Det han sa till mig stämmer med vad många andra äldre personer sagt till mig, många upplever det som att deras liv varit bortkastade. Som unga hade de haft drömmar om ett helt annat liv, men som många sagt, livet kom emellan. De har stretat på för att överleva, att sätta guldkant på tillvaron har det inte funnits utrymme till. När det skulle behövas som bäst på ålderns höst, tvingas de istället leta extrapriser i affärerna.

Någon ändring verkar det inte bli för fattigpensionärerna, men den ökande barnfattigdomen borde åtminstone tas på allvar av de styrande, den senaste siffran över barn som lever i fattigdom kunde jag läsa rörde som en kvarts miljon. De får ungefär samma start i livet som många barn fick på trettiotalet, det vill säga för åttio år sedan. Men vid den tiden var ju de flesta fattiga, så …

Varför regeringar de senaste tio åren inte ens kommenterat att det blivit så, är svårt att förstå. Eller lyssnar inte regeringen på hjälporganisationernas varningssignaler om att många av landets unga far illa? Men även många gamla far illa, så visst borde det finnas ett pensionärsparti, som precis som SD sätter skräck i de gamla partierna. Det finns betydligt fler pensionärer än de som sympatiserar med SD. Och procenten är ju viktig enligt det politiska etablissemanget och SD skulle antagligen tappa runt tio procent. För visst har ett pensionärsparti chansen att hamna runt femton procent.

Mycket av eländet härrör sig från Alliansens åtta år vid makten. Kan inte förstå varför inte Borgs ekonomiska politik ifrågasattes av ekonomer. Det var uppenbart att samhället skulle slitas isär, när många människor skulle få mindre att leva av, för att kunna köpa röster genom jobbskatteavdraget. För ovetande om vad försämringarna av trygghetsförsäkringarna skulle innebära för många människor var knappast Borg och Reinfeldt.

Den bakomliggande tanken var säkert att bli ett statsbärande parti, det var i alla fall Reinfeldts dröm som han öppet deklarerade. Men precis som Socialdemokraterna fick partiet lära sig att teori och praktik är två vitt skilda saker och att röster inte kan köpas genom bidrag.

Människan behöver känna trygghet, men ett allt hårdare samhällsklimat började oroa allt fler, vilket resulterade i att Reinfeldt och Borg förpassades ut ur politiken. Men arvet efter de båda blir inte lätt att sudda ut för partiet, de skapade en misstro mot vad partiet kan ställa till med, om det återkommer i regeringsställning.

De ökade sjukkostnaderna kan härledas till ett hårdare klimat inom både arbetsliv och privatliv. Inbesparingar hos arbetsgivare har gjort att bemanningen är minimal och arbetsbördan skjuts över på de övriga om någon blir sjuk. Detta i sin tur skapar nya sjuka, eftersom det inte finns tid till återhämtning.

Varför så många jobbar alldeles för länge, trots att kroppen säger ifrån kan tyckas vara minst sagt dumt. Men vi lever i en tid då människorna sätter press på sig själva, trots att de flesta är medvetna om vad en sjukskrivning innebär för privatekonomin. Det är lätt att resonera att krämporna går över bara … Tja, hoppet är det sista som överger människan och den högre levnadsstandarden i form av fin bil, semesterresor, hus och bostadsrätter, fordrar att pengarna rinner in på lönekontot i strid ström. 

Men det är inte bara de ökande sjuktalen som orsakar problem för regeringen, det tillkommer också en okänd kostnad för de flyktingar som kommer hit. Nu ropas det också efter fler poliser och ”Migränverket” är underbemannat, alltså ytterligare kostnader för skattebetalarna. Och som det ser ut är det här bara början.

Det känns som om vårt lands styrande varit omedvetna om hur allting förändrats i vår värld. Man ska inte kunna bli överraskad av en flyktingström, tiggare och folk som kommer hit för att söka jobb. Visserligen på grund av grumliga EU-beslut, men i alla fall. Men faktum är att de styrande har stått för inbjudan, eftersom de sagt att det behövs betydligt fler än de som finns i vårt land för att kunna bevara välfärdssamhället. Under tiden fram till dess dessa människor kommit i arbete (om de överhuvudtaget får något), ska alla dessa ta del av den gemensamma kassan. Eftersom den inte räckt till tidigare, hur ska det då gå med välfärden?

Mitt i den kris som pågår ställer sig nu alla utom SD bakom ett klimatmål som ska vara bindande. Finns det ingen möjlighet att få alla dessa välbetalda personer omyndigförklarade? När jag läste om vansinnigheten, fanns texten i en gammal barnvisa osökt i mitt huvud. Världen är så stor så stor, Lasse, Lasse liten. I det stora hela är vi inte ens en mus som ryter, pipet vi ger ifrån oss hörs inte i bruset ute i den stora världen.

Den enda uppmärksamhet ett sådant beslut får, är att de verkliga miljöförstörarna dra en suck av lättnad, då behöver de inte lägga ner så mycket kraft och pengar på att rädda vår miljö. Men är verkligen vår miljö viktigast just nu? Knappast om man lyssnar på vad vår Riksbankschef har att säga. Det verkar som om inte någon politiker förstår, vad det innebär till och med på kort sikt, att vårt land har negativ ränta och att invånarna redan nu har lånat alldeles för mycket. Kanske skulle Ingves gått till Riksdagshuset och från talarstolen ropat till de närvarande: Utrym lokalen för snart smäller det!