Måttet är rågat och tålamodet slut.

I samband med att ATP skrotades och vi fick ett nytt pensionssystem, lär Göran Persson ha yttrat: När folk kommer underfund med vad vi gjort, kommer det att bli revolution. Det visar inte bara hur otroligt godtrogna svenska folket har varit, det visar också att våra politiker utgår från detta. Så länge ingen protesterar, är det bara att fortsätta slå blå dunster i ögonen på invånarna. Svenska folket har fått betala ett dyrt pris för att inte säga ifrån, men nu gör de det på bred front istället.

Den så prisade ekonomiska saneringen av statens och bankernas urusla ekonomi, har visat sig vara en bluff av aldrig tidigare skådat slag. Inte ens kommunpolitiker förstod vad regeringen då drev igenom, det kom som en kalldusch för många när de insåg omfattningen av det hela. Vad som hände var att kommuner och landsting fick ta hand om statens dåliga affärer.

Landstingens besparingsåtgärd blev att hjälpa till att exportera sjuksköterskor till våra grannländer, mest till Norge. Psykvården som definitivt inte skulle röras, sattes i stället på ”svältkost”, det behövdes inga ”knäppdoktorer” i vårt högt stående land. Resultatet har blivit självmord och vansinnesdåd av personer som det slagit runt i huvudet på.

Ingen tänkte framåt, det gällde att få det hela att gå runt. Många kommuners sätt att spara blev därför nedlagda skolor och bedrövlig löneutveckling för lärare och att använda obehöriga lärare. Det är alltså inte elevernas fel att undervisningen måste ses som en katastrof. Vad det kommer att innebära nationalekonomisk i form av att vårt land halkar efter i utvecklingen, kan vi bara gissa oss till. Ansvarig för detta är inte bara lokalpolitiker utan vårt politiskt styrda samhälle.

Pensionssystemet var underfinansierat redan från början, det anser i alla fall Kjell-Olof Feldt och han bör ju veta. Men förhoppningen var att nya jobb skulle växa fram och tillväxten i ekonomin öka. Vid den tiden såg det ut som att den ekonomiska tillväxten skulle fortsätta i all evighet. Men så började jobben inom det privata näringslivet försvinna, utan ett starkt privat näringsliv med många anställda riskerade hela välfärdsbygget få slagsida.

Visst har vi fortfarande kvar några av våra stora företag, men de behöver inte längre personal i samma omfattning som tidigare. Av de statliga monopolföretagen som fungerade som en form av försäkring, finns bara Systembolaget kvar som ”mjölkkossa”, LKAB, Vattenfall med flera företag staten är delägare i har blivit förlustföretag.

Det var knappast meningen att det skulle bli så, för Alliansregeringens iver att sälja ut eller privatisera berodde på att det måste frigöras pengar. Dels till ”reformen” jobbskatteavdraget som skulle sätta ”sprutt” på landet och ekonomin, men också för att de skenande offentliga kostnaderna blivit ett hot. Det behövde skapas massvis med jobb som inte betalades med skattepengar, de offentliga lönerna kunde inte längre täckas in med ett krympande privat näringsliv. Det var antagligen en kalldusch för Borg att upptäcka.

Det gick trögt att få fart på nyföretagande och jobb inom det privata näringslivet, det fanns ingen draghjälp från andra länder. Men mycket berodde också på, att landet aldrig lyckades hämta sig efter den ekonomiska saneringen som Göran Persson genomförde. Det fanns alldeles för många ”dolda” kostnader som gjorde sig påminda. Det kunde varken Borg eller Reinfeldt göra någonting åt.

Inte heller att Landsting och Kommuner, inte haft de ledningar som krävts för att göra de omorganisationer och rationaliseringar som behövts. De makthavande politikerna uppfattade inte signalerna om att nästa steg, var att banta den alldeles för stora administrationen. Olyckligtvis bantades istället nödvändig personal inom verksamheterna, kvar blev alla administratörer. Det i sin tur förde med sig att det gått snabbt utför med sjukvården och skolan. Och annat kunde det inte bli när läkarna och lärarnas status och arbetsvillkor försämrades av kostnadsskäl och byråkrater blev de som bestämde.

Ingen politiker ska behöva förvånas över elevernas dåliga resultat i skolan eller sjukvårdens enorma personalproblem och dåliga rykte, de pengarna invånarna betalar in i skatter försvinner till stor del i form av administrationskostnader. Med andra ord fungerar inte vårt skattesystem som det var tänkt att göra och om inte det rättas till snabbt, väntar förhoppningsvis som Göran Persson befarade en revolution. Ja, egentligen har den redan börjat eftersom folk började inse vilket effektivt vapen SD är, att använda mot det gamla insuttna politiska etablissemanget.

 Gammal traditionell politik fungerar inte längre, beroende på den vänskapskorruption själva systemet uppmuntrar till. Vi har sett det nu i form av lägenhetsaffärer, men också vidlyftig representation och lyxresor. Det har varit någonting som bara följt med, utan att någon reflekterat över hur idiotiskt hela samhällssystemet är uppbyggt. Regering efter regering har utgått från, att folket inte ska ifrågasätta beslut som förändrar både liv och samhällen.

Men det är väl dit vi kommit i dag, folket vill ha ett helt annat samhälle och ifrågasätter vad de makthavande håller på med. Man behöver inte vara speciellt skarpsinnig, för att inse vad som fått invånarna att sätta sig på bakhasorna, det är de orättvisor som skapats. Det har sparats in pengar på det invånarna betalar för att få gjort av staten, landstingen och kommunerna, det borde till och med politiker inse är helt galet.

Misstroendet och missnöjet vänder sig alltså emot hur ekonomin hanteras och sättet våra så kallade förtroendevalda anser vad det ska sparas in på. Det är (nästan) bara att fråga vem som helst på gatan, så blir svaret att det måste sparas in på politiker och vår alldeles för omfattande byråkrati. Vårt politiskt uppbyggda styrelsesätt kostar alldeles för mycket och inkräktar på det skatterna är avsedda för.

Om inte det politiska etablissemanget tar tag i detta, kommer invånarna att göra det vid nästa val. Måttet är rågat och tålamodet slut hos inte bara pensionärer, långtidssjuka och småbarnsfamiljer, utan också hos alla de som med oro ser på framtiden. Det gäller för våra politiker att inse det och ta skeden i vacker hand.