Har vi passerat toppen och är på väg utför?

Det är inte bra att luta sig tillbaka I fåtöljen och tänka, det kan leda till funderingar om hur framtiden kommer att se ut. Ja, egentligen började jag tänka efter att ha skumläst boken ”The Rise and Fall of American Growth”, av Robert J. Gordon.  Vem har tänkt på det som händer som den ekonomiska tillväxtens uppgång och fall? De optimister som finns ser bara i det som händer, att vi står klara för resan mot ljusare tider, bara dragloket kommer. Men det verkar som om vi får vänta på loket som ska dra oss.

Hursomhelst är det en bok som verkligen satte myror i huvudet på mig, eftersom genom tidigare böcker jag läst, trott mig ha någorlunda grepp om hur framtiden kommer att se ut. En värld då de intelligenta maskinerna gör grovjobbet och människan övervakar det hela. Men så enkelt är det tydligen inte, vår bästa tid ligger inte framför oss, utan tydligen bakom.

De som tror sig tittat in i framtiden förutspår att vi går mot en tid då människan blir överflödig. Åtminstone när det gäller många av de jobb, som man lite till mans trott vara för evigt. Att medelklassens jobb hotas beror på att det är där de intelligenta maskinerna enklast kan ta över. Även om robotar kan göra monteringsjobb, ligger det långt fram i tiden, innan de kan utföra de hantverksjobb som håller vårt samhälle igång. Den lärarbrist det pratas om ska inte behöva vara oroande, det är faktiskt ett jobb en programmerad robot ska kunna utföra.

Det skrämmande är att de intelligenta maskinerna, som nu utvecklas med hjälp av intelligenta människor, själva klarar av sin ”vidareutbildning” genom förmågan att lagra och minnas allt. Den mänskliga hjärnan får inrikta sig på att hitta spärrar, som gör att maskinerna inte kan ta över helt och hållet.

Visst förundras vi över den tekniska utvecklingen, men så fick jag veta genom Gordons bok, att den egentligen inte är så mycket att skryta över. Egentligen uppfanns inte teven, den skapades genom vad tidigare uppfinnare kommit på. Det vi kallar för utveckling har enkelt bestått av att vi förbättrat tidigare uppfinningar. Kommunikation fanns före andra världskriget och har förfinats när tidigare uppfinningar förbättrats. Grunden fanns alltså för det som kallas IT revolutionen.

Det vi tyckt vara revolutionerande som exempelvis IT, kan inte mäta sig med de uppfinningar som gjordes under betydligt enklare förhållanden. Kylskåp, elektriska maskiner, bilar, flygplan, rymdraketer, ja det mesta som vi fortfarande använder fast i vidareutvecklad modern form. Vad som lagts ner tid på är alltså ingenting annat än förbättringar och kosmetiska förändringar. Så långt kunde jag nicka instämmande. Utvecklingen inom information och kommunikation är inte uppfinningar i egentlig mening och kan därför inte jämföras med vad som hänt tidigare.

Vi har haft många år på oss att förfina och utveckla de uppfinningar som en gång gjordes och som nådde toppen runt 1970. Allt det som hänt senare är ett svagt eko av det som hänt tidigare och Gordon förväntar sig inte att vi får se någonting liknande. Slutsatsen jag drog var att vi är på väg att nå en punkt, då allting kommer att stagnera. Uppfinnare har inriktat sig på att vidareutveckla det som inte fungerat perfekt, utan att göra intrång på de patent som funnits. Trots det är det många patentstrider som pågått bara de senaste tio åren.

Nåja, vad har det att göra med den komplicerade ekonomi som ekonomer världen över försöker bli klok på? Precis som med den tekniska utvecklingen, gäller samma sak med gamla ekonomiska teorier, som trots att de utgick från tidigare kända fakta, ändå använts fram till nu. Dagens ekonomer har helt enkelt trott, att det inte var något fel på slutsatsen om de ekonomiska mekanismerna, men vad som inte fanns med i de gamla teorierna, var vad som skulle hända när lönerna skulle stiga. Därför utfärdades varningar redan under sjuttiotalet.

Lönehöjningarna var måttliga från efter andra världskrigets slut och fram till sjuttiotalet, men sedan formligen exploderade löneökningarna. Av någon anledning trodde både ekonomer och regeringar, att ekonomisk tillväxt skulle rulla på i evighet. I den tron har vi varit ända fram till finanskrisen 2008 och det är dags att inse, att vi antagligen bara fick vara med om en engångsgrej. Visserligen en lång sådan, men ändå.

Efter finanskrisen började man inse att löneläget i många länder pressats uppåt, i tron att det skapats en evighetsmaskin med ständig tillväxt i ekonomin, men så var det ju inte. De stora företagen började se betungande kostnader i form av anställda, vilket forcerade fram utvecklingen av tekniska hjälpmedel för att kunna producera billigare. Det är någonting ekonomer missat, eftersom de utgått från ständigt ökande köpkraft, inte vad som skapade den.

Vad man nu kan se är att det inte är en fråga om att få fler i arbete, det är hur mycket människorna har att kunna handla för. Vi kan inte ändra på vårt levnadssätt i en handvändning, det gäller därför att regeringar ger möjlighet för så många som möjligt att kunna handla.  Att skapa jobb med hjälp av statliga pengar, är ett mycket dyrbart sätt att ge tidigare arbetslösa pengar. Det är inte bara lönen utan också kostnaden för administrationen som blir inblandad i den formen av sysselsättning, det är helt enkelt bortkastade pengar.

De länder som drabbades hårdast av finanskrisen har inte återhämtat sig fullt ut, men varken banker eller regeringar tycks ha lärt sig någonting av krisen 2008, inte människorna heller för den delen. Vi är tillbaka till hur det var före krisen och i många fall spenderas mera pengar, än vad som kan tjänas in under resterande livstid.

Den här felaktiga livsstilen har fått makthavande att klassa invånarna efter köpkraft, inte vad som måste göras för att så många människor som möjligt ska få det. Med utgångspunkt från ekonomisk tillväxt, skapades massvis med fullkomligt onödiga jobb inom den offentliga sektorn, som det visat sig inte kan plockas bort, utan att orsaka stor skada på konsumtionen. Resultatet av en alldeles för stor offentlig sektor har visat sig drabba de svaga grupperna, som blivit både större och fattigare. Hotet mot vårt så kallade välfärdssamhälle är inte de svaga grupperna, utan de alldeles för höga kostnaderna för att administrera invånarnas pengar.

Finanskrisen 2008 var ingen tillfällighet, den var bara resultatet av en alldeles för optimistisk tro på ekonomisk tillväxt. Redan på nittiotalet hade avmattningen kunnat märkas i många länder, men allt rullade på efter det gamla mönstret. Det oroande är att med kända fakta, kommer vi att få uppleva en fortsatt avmattning i ekonomin. Kanske är det vad vi ser när larmrapporter titt som tätt kommer om Kinas betydligt svagare ekonomisk tillväxt. Nu har även Samsung och Apple flaggat för en nedgång i försäljningen, det måste bero på någonting.

Revolutionerande eller inte, det finns inga tvivel om att allt smartare mjukvara till datorerna, de smarta telefonerna och klösplattorna, genom användandet av Internet och de sociala medierna, har en större inverkan på människorna, än vad våra politiska makthavare insett. Det finns nu möjligheter för nya partier att växa fram på kort tid, utan att det kostar mer än ideellt arbete och engagerade människor. Och rätt budskap till invånarna naturligtvis.

 
Men många frågetecken väntar på att rätas ut. Vad beror det på att Samsung och Apple ser en minskning i försäljningen? Har det blivit för mycket av det goda och för täta uppgraderingar med nya modeller, eller har allt fler blivit fattigare? Kan det vara så att den snabba tekniska utvecklingen och den hårda konkurrensen gjort att man glömt bort det viktigaste, att det måste finns tillräckligt många som har råd att ta del av allt det nya?