Håll i hatten, för nu börjar det gå utför.

Från auktoriteter avlönade med skattemedel, men även politiska motståndare, får regeringen kritik för att den bortre gränsen vid sjukskrivning tas bort. Det är märkligt hur cyniskt de med välbetalda arbeten och rejäla skyddsnät om någonting händer, ser på sina medmänniskor. Tänker de överhuvudtaget på att deras löner betalas med skattepengar?

Enligt flera auktoriteter och politiker, finns ingen annan väg att gå än att ha ”stupstocken” kvar. Varför då inte göra som med djur, avliva de som är så sjuka att de inte kan komma tillbaka till arbetslivet? I många fall skulle det vara barmhärtigare, än det lidande de långtidssjuka tvingas utstå genom sina sjukdomar och kontakter med Försäkringskassan samt drastiskt försämrad ekonomi.

Att allt fler blir sjuka kan förklaras med att ett sjukt samhälle, skapar sjuka människor. Det är inte människorna det är fel på, de tvingas leva och anpassa sig efter de regler, som skapats genom politiska beslut. Om det är specifikt för vårt land kan man börja fundera över, men det styrelsesätt vi har, visar hur fel det kan bli. Hela vårt politiskt skapade system är uppbyggt att försörjas av invånarna, men systemet har växt efter hand och blivit för stort, för att invånarna ska kunna försörja det.

Först nu tycks det ha det gått upp för ekonomer att det redan för många år sedan, sattes en snöboll i rullning. De senaste åren har den inte bara ökat i omfång, utan den börjar också rulla fortare. Kostnaden för flyktingströmmen till vårt land, har gjort att fokus nu riktas mot de ökade sjuktalen, någon måste få skulden för det allt mer pressade ekonomiska läget. Men läget hade blivit kärvt utan de flyktingar som kommit till vårt land, nu kom det bara lite tidigare.

De politiker och auktoriteter som nu höjer sina röster, gör det av rädsla för vad den förändring vårt land står inför, kommer att innebära för dem. De måste helt enkelt försvara sin existens, vilket kan bli svårt i det långa loppet, när skattepengarna inte kommer att räcka till. Dessutom blir det svårt att försvara ett skattesystem, som fungerar som betalning för tjänster som ska utföras, men invånarna inte får valuta för sina pengar.

Att vi nu befinner oss i ett läge där ingen tycks veta vad som kommer att hända, tvingas många länder improvisera för att få fart på ekonomin och tillväxten. Efter Riksbankens sänkning av räntan till minus 0,5 procent, vet nog inte ens Riksbanken vad som skulle hända.

Det finns nämligen ingen facit att gå efter, inte ens de gamla ekonomiska teorierna har ens hypotetisk räknat med att minusräntor skulle kunna införas. Teoretiskt borde vår valuta ha försvagats och därmed satt fart på både konsumtionen och inflationen, men resultatet har blivit förbryllande. Det har satt fart på aktiemarknaden, men värdet på den svenska kronan verkar inte ha påverkats. .

Tydligen sitter det människor med mer information om vad som kan hända, än vad vi övriga fått veta. Bankernas roll i i finansieringssystemet har ställts på huvudet, det är inte längre en självklarhet att bankerna kommer att vara en mellanhand vid utlåning. Det kan i sin tur betyda att bankerna vill ha betalt för att förvara dina pengar, en förvaringsavgift. Någonting i stil med depåavgifter för aktier.

Kanske försvinner hanteringen med pengar på grund av en övergång till virtuella pengar. Kontantbetalningar är ju på väg att försvinna och betalningar sker via datorer, klösplattor och smarta telefoner. Vi är verkligen ute på djupt vatten, det är antagligen därför de som kan, redan nu sett till att de har både livbåtar och flytvästar. Men alla övriga då …? Den högteknologiska utvecklingen är verkligen både skrämmande och fascinerande. 

För folk i gemen är det bara att ta det som det kommer, men hur ska våra så kallade politiskt förtroendevalda hantera de komplicerade problem som de måste ta itu med? Ser man realistiskt på det hela, står ingen regering rustad för en omvälvande förändring. Inte ens ekonomer och de stora globala företagen, har i dagsläget något försvar mot vad en global kris kan innebära.

Men det är som man brukar säga, som man bäddar får man ligga. Frågan är hur våra regeringar under åren bäddat för svenska folket. Redan nu är det knöligt och obekvämt för alldeles för många. Men även de som bäddat med många lager madrasser kommer att känna av det, om allting hamnar i utförsbacken. Någon broms som på pensionerna finns inte och det kan gå fort, så håll i hatten.