Att vilja men inte kunna.

I en värld då människorna upplever att förändringarna inte blivit till det bättre, växer inte bara missnöjet utan det skapar också frustration på grund av grusade förhoppningar. Det skulle ju bli bättre och bättre, men tyvärr var det bara ett löfte, eller snarare en förhoppning som byggdes upp efter finanskrisen 2008. Det värsta låg bakom så det gällde att se framåt. Men det går inte att förutsäga saker som kan hända framåt i tiden.

En regerings uppgift är att hålla invånarna vid gott mod, men det kan bli för mycket av det goda. Vårt land har haft visionärer tidigare som visat sig haft fel. För länge, länge sedan lades grunden för ett samhälle, som sedan visade sig få likheter med sagan om Kejsarens nya kläder, det vill säga invånarna betalade för någonting som inte ens blev en tumme. De som redan från början misstänkte att det var ogenomförbart tystades ner, tvivlare fanns det gott om.

Men tvivlarna hade rätt, det byggdes upp en enorm apparat som skulle ta hand om invånarnas pengar, för att alla skulle få ett bra liv från vaggan till graven, men tyvärr blev det inte så. Tanken var god men det var mer av en framtidsdröm än någonting som skulle kunna fungera. Naturligtvis skulle hela den uppbyggda apparaten monterats ner, men det gjordes aldrig. Istället skapades nya arbetsuppgifter och ur det kapsejsade Folkhemmet växte istället fram någonting som fick namnet Välfärdssamhället.

Hur det här kunde vara möjligt är svårt att förstå, men förklaringen kan ändå vara ganska enkel. Utan att vara medvetna om det, hjärntvättas invånarna redan från tidig ålder. Istället för att se saker och ting som de ser ut, får vi lära oss att så är det inte alls. Vi får helt enkelt lära oss att så här ska det ses på det vi ser, för ser vi hur det verkligen ser ut, utpekas de politiska makthavarna som lurendrejare. Tyvärr sitter det i ryggmärgen på folket, ja, till och med på de som jobbar inom våra media, det är lättare att tro på det som sägs än att tvivla.

Men resultatet har blivit att människorna inte längre lyssnar på sina instinkter (det vi kallar vårt sjätte sinne), som ger signaler när en fara hotar eller någonting känns åt helsike fel. Många anställda hade sett vad som hände inom Kommunal, samma sak med Arla som slösat bort pengar som mjölkbönderna behövt för att överleva, men alla har avskärmat sig från problemen. Det är mycket som står på spel för den som blir visselblåsare.

Det är inte bara inom de offentliga verksamheterna det krävs att allt ska lösas internt, är det problem ska de inte nå allmänheten. Visst träder makthavare fram och säger att det står var och fritt att framföra kritik, men rädslan för repressalier när jobb inte växer på träd har gjort, att det är bättre att blunda för det som händer. Milt sagt kan man säga att det skapats ett dekadent samhälle, där människor i maktposition utan skrupler utnyttjar sin ställning.

Det samhälle vi har i dag har växt fram efter hand, men ändå följt vissa oskrivna regler. Eftersom det är de politiska makthavarna som beslutar de lagar som finns, har det skapats lagar som i första hand skyddar staten och de makthavande. Som ytterligare säkerhetsnät har skapats en byråkrati för att skydda de politiska makthavarna, inte för att hjälpa invånarna.

Det som slog mig efter den senaste mätningen, är att Socialdemokraterna får skulden för någonting som egentligen inte är deras fel. Ökade kostnader för sjukskrivningar, flyktingar mm. är alla de gamla etablerade partierna delaktiga i, för de kunde ju inte ens ana att så många skulle bli sjuka, eller att så många flyktingar skulle komma till vårt land.

Moderaterna som nu ökar, har varit drivande kraften bakom nedmonteringen av de trygghetsförsäkringar vi betalar in till. Reaktionen från Moderaterna när den så kallade stupstocken nu tas bort, visar en skrämmande brist på empati, för de som av skilda anledningar drabbas av långvarig sjukdom.

Moderaternas syn på invånarna är rent ut sagt cynisk, alla ska kunna jobba och försörja vår omfattande politiskt skapade kontrollapparat. Att bli sjuk är ett svaghetstecken, ingen är så sjuk eller gammal att inte kunna jobba. Tja, sitta av några mandatperioder är knappast märkvärdigt, det beror på hur nitisk man är. Det verkar vara lite si och så med det, för visst finns det många som bara sitter av sina mandatperioder.

Så här efter raset för partiet verkar det hopplöst för Socialdemokraterna, men tappet kan lätt tas tillbaka genom att åtgärda de orättvisor som finns. De som drabbats av utförsäkring, låg a-kassa, lägre sjukersättning och som förnedrats genom Fas3, finns knappast med i de mätningar som görs. Den tid som är kvar till nästa val har partiet trots sin nu svaga ställning, möjlighet att göra ett bra val 2018. Det gäller ju bara att skippa rättvisa och visa medmänsklighet.

Om bostadsbubblan spricker (vilket blir troligare för varje vecka), kommer skulden att läggas på Moderaterna och de övriga i Alliansen, eller snarare på Anders Borgs ekonomiska experiment. När det gäller flyktingkrisen vänder sig till och med partiets nya ledning mot sin tidigare ledare och satsar på en populistisk framtoning. Inom politiken gäller det att vända kappan efter vinden, men vindkantringar sker när man minst anar det. När tänker partiet ta avstånd från Borg och Reinfeldts dribblande med invånarnas pengar? Hur mycket har jobbskatteavdraget kostat både den gemensamma kassan och de svaga grupperna i vårt land?

Tyvärr skulle en återkomst av Alliansen vara samma sak, som att landet hamnar ur askan i elden. Flyktingkrisen pekar nämligen på en betydligt allvarligare kris, den politiska. Makthavare ser det som naturligt att om de beslutar om någonting, ska det finnas folk som ser till att det fungerar. Nu har det visat sig i många år, att alla de som ska få det att fungera, före besluten kunnat tala om att de inte skulle kunna fungera och varför.

Den dag beslutsfattandet sker på ”golvet” i verksamheterna, kommer det att fungera mycket smidigare. Det behövs inte en massa chefer, det räcker med en ansvarig som är mitt uppe i smeten och ser och hör vad som måste förbättras och har befogenhet att göra de förändringar som behövs. Tar man inte tillvara personalens erfarenheter, utan ledningen tvingar dem till nya rutiner, blir det som Region Gävleborg, personalen blir utbrända eller flyr innan de blir det.

Landets stora problem är alltså de som tagit på sig att sköta vårt samhälle på bästa sätt, men med den brist på kunskaper och organisation som finns, kan de inte göra mycket. Hela tiden ställer gamla beslut och lagar till det, vi har nått en punkt då beslut måste rivas upp och lagar som inte fungerar ses över. Det hjälper inte om våra politiker slår ihop sina kloka huvuden, det enda som sker är att de får huvudvärk. Den politiska krisen beror på att de politiska företrädarna försökt göra det rätta, men inte haft kunnande till det.